Alla är uppenbarligen vackra, inga skönhetsfel någonstans. Ingen av dem har ett enda onödigt kilo på sin kropp. Alla följer skönhetsidealen vi ser i medierna så gott som varenda dag. Var och en av dem skulle kunna varit urklippt ur vilken kampanj för skönhetsprodukter som helst.

Tydligen räcker de inte där. En del av dem har verkliga karriärer. Hög utbildningen och bevisligen oerhört intelligenta. De jag inte vet hur det ligger till med är säkert också där, även om det än så länge varit osagt.

Alla är glada, sociala och attraktiva. Alla är snygga. Ingen har något som helst fel överhuvudtaget. Alla är så perfekta.

Just därför förstår jag inte.

Just därför är jag inte helt säker på varför nuet ser ut som det gör.

Valde han mig som inte är något av allt det där för att det skulle innebära mer rimliga förväntningar på honom själv? Är tanken att jag inte borde ha några höga förväntningar på någon annan i min närhet eftersom jag uppenbarligen inte är kapabel eller har de fysiska förutsättningarna som krävs för att leva upp till dem själv.

Ju fler som introduceras för mig, på ett eller annat sätt, desto mindre förstår jag av nuet.

Är jag tröstpriset?

Samtidigt får det mig att vilja ställa knepiga frågor i min egen relation, men jag har bestämt mig för att låta bli.

Å andra sidan gör vi inte speciellt mycket för att passa in. Varken jag eller mina syskon är särdeles drivna av att göra avkall på identiteter och det som vi ser som viktigast för vår egen trivsel för att “upptas i familjen” vi redan borde tillhöra för att vi är biologiskt knutna till den.

Svarta får, hopplösa fall, avstickare, sånna man får skämmas över, dryga jävlar… listan av påhoppsinspirerade namn har varit lång. Det enda de haft att basera den på är dessutom okunskap, rädslan att se någon tanke som avviker från den de fått lära sig att släkten ska ha. Det gör inte så mycket. Ingen av oss är rädd att se världen utanför den lilla bubblan släkten består av. En liten bubbla där det ständigt tävlas om vem som har bäst jobb, vackrast hem på bäst plats, flest barn, smartast barn osv. Det anses t.o.m. prestigefyllt att (för min fars generation) ha barnbarn och den som inte har det tappar en del av sitt värde. Det gör i sig lite ont. Det gör ont att det skadar min far att han inte ställer, och aldrig har ställt, den sortens krav. Det gör ont att han får “ta stryk” för att vi har fått möjligheten att få vara oss själva och fortsätts tillåtas den möjligheten.

Min lilla familj där jag är uppvuxen kan säkert ses som trasig på många sätt. Samtidigt ser jag ändå att det är den hälsosammaste grenen i släktträdet jag sitter på och jag är innerligt tacksam att jag hör till den och inte till resten där det råder rotröta, majoriteten visar sig vara döda grenarna och löven som ändå lever är så besprutade av bekämpningsmedel, för att hålla ohyra borta, att de inte längre är vackra att beskåda – inte ens på avstånd.

Det här blev lite svammel, men detta är å andra sidan istället för texten jag ville ha skrivit. Så varför skrev jag den inte? Enkelt. Det vore att utsätta mig för risken att förstöra vår lite sena julklapp till våra föräldrar. Jag vet nämligen inte om någon av dem läser och det vore dumt att chansa.

Dagens kunskapsintag har till viss del handlat om ögon och färgen på dessa. Tydligen ligger det till så här! I en del av våra gener finns förprogrammerat att skapa de enzymer som behövs för att bilda brunt färgpigment i cellerna i ögats regnbågshinna. De här enzymerna bildas enbart om generna som kodar dessa fungerar. Det är sedan pigmentet som döljer den blå färgen (som alla i grund och botten verkar ha).

Så när människor istället har blå ögon är det helt enkelt för att koden i alla generna som tillverkar gällande enzymer inte stämmer, vilket innebär att inget pigment bildas och inget finns att dölja det blå med. Felkodade gener alltså.

Lite krasst skulle man kunna säga att blåögda människor är en smula vanskapta. =]

- Bröstförstoring
- Liposkulptur av magen
- Näsoperation
- Hudslipning
- Läppförstoring
- Tandblekning
- en utlandsresa (till en annan världsdel)
- totalrenovering av lägenheten
- hushållsnära tjänster i form av städning fram till slutet av min utbildning

och sist men inte minst

- iPhone

Hon mötte honom i hallen där han räckte över sina små gåvor och började frigöra sig från ytterkläderna. Så som han beskrev det blev hon alldeles till sig av åsynen på det lilla paketet, sådär på gränsen till tårögd och än mer sådär att hon var på väg att slita med honom in i sovrummet för en omgång kärlek där och då i ren tacksamhet.

Jag har personligen fortfarande svårt att föreställa mig att kvinnor reagerar så (om de nu inte uppenbart valt en man för hans pengar och det verkligen ÄR presenterna de lever för) men så var det tydligen.

Han lyckades hur som helst få av sig skorna och börja göra iordning en vas till blommorna under tiden hon snyftande, lycklig slet upp paketet för att finna…

.. ett d a m m s u g a r m u n s t y c k e ! ! !

Jopp, så var det. Ett dammsugarmunstycke. Det var den snygga inslagningen som fått honom att köpa det. Det kärleksfulla snyftandet förbyttes snabbt i ett raseri, om än väldigt samlat. En smäll i en badrumsdörr, en stund längre än en evighet av tystnad. Efter det kom hon ut i köket igen, satte sig vid bordet och åt sin portion av middagen under sammanbiten tystnad. Inte ett ljud. Inte en blick. Inte en enda förnimmelse av att hon uppmärksammade hans existens i rummet.

När middagen kort därefter var över försvann hon in i sovrummet och stängde dörren om sig. På dörren fanns en lapp upptejpad med det tydliga budskapet “Sov i gästrummet!”

Det här var en av de små berättelserna han delade med sig av om kvinnan i hans liv. Hon som inte längre fanns att tillgå och som han intalade sig och försökte intala mig att jag skulle ersätta. Hon som jag i hans tycke aldrig kunde leva upp till eller ens vara hälften så mycket kvinna som vad jag än tog mig för. Trots att mitt intresse för materiell status är betydligt mindre än vad hennes verkar ha varit, men det kanske till sist var det som var felet – jag gick inte att köpa.

Bara det lilla såret under hakan läker och försvinner.
Bara magen blir lite plattare.
Bara jag får lite mer färg på mina bleka ben.
Bara alla små ojämnheter försvinner från min hud.
Bara jag får lite färg i håret och en ordentlig klippning igen.
Bara min pekfingernagel växer ut och blir jämnlång med de övriga.
Bara jag får råd att bleka mina tänder så att jag kan le utan att skämmas.
Bara jag sträcker på mig och får en bättre, kvinnligare hållning.
Bara jag håller tyst och inte pratar om svårare saker än väder, senaste nyheterna och någon enstaka bok jag just läst.
Bara jag fixat att klä mig sådär modemedvetet och matchande som man helst ska.
Bara jag inte låter någon upptäcka att jag är tråkig.

En vacker dag, den kommer nog snart, så kommer jag inse att jag duger precis som jag är. Bara allt det där jag just nämnde är fixat.

Så vad är det jag så starkt karaktäriserar med bygderna där ute och nu har fått mer bekräftelse på att det fortfarande existerar? Främst är det avundsjukan, missunnsamheten och behovet av att hävda sig. Jag har inte sett av det utifrån att min syster betett sig så under tiden här, utan snarare utifrån hur hennes så kallade vänner har agerat, reagerat och kommunicerat med henne nu när det finns en chans/risk att hon kan ha haft roligare än vad de haft i helgen. Jag är också medveten om vad för sorts spydigheter hon kan förvänta sig möta från de hon umgås med hemma nu efter att ha varit här, just för att det är Stockholm med allt vad fördomar lantisar har och kan fabricera ihop. Jag är själv en lantis. Jag har sett hur de tänker och agerar på nära håll – åtminstone under hälften av mitt liv. Vågar nog påstå att den största skillnaden är att jag gillar stockholmarna. Jag gillar människor helt enkelt.

Några nyanser av det beteendet tjejerna som varit kvar i Småland under helgen har uppvisat på håll har fångats upp, generaliserats och ironiserats i Bröllopsfotografen så den som har sett filmen har ett hum om vad jag menar. Det som är tragiskt ändå är att verkligheten är betydligt värre än så. Avundsjukan är solklar, giftig och kommer aldrig någonsin kunna leda till något positivt. Jag förstår än lite bättre varför jag bor i Stockholm och jag har full förståelse för att min syster också kommer vilja flytta hit, eller till någon annan storstad (har vi förresten någon mer storstad i landet?), så fort hon får en möjlighet att göra det. Jag har dessutom en känsla av att det kommer bli aningens mer frekventa besök fram till dess, något jag bara ser fram emot.

Samtidigt är det så att den som inte förstår att jag aldrig någonsin kommer flytta tillbaka till det området, oavsett om livet går åt helvete någon annanstans i världen, har nog inte alls förstått hur illa det är där.

Det där som bara går att reda ut genom en evighetslång kamp av rycka, slita och dra. Jag är dessutom håröm.

Det är så förbannat ömt att jag blir tokig. Tårarna sprutar varje gång, även om jag inte vill drista mig till att gråta över något så simpelt.

Sen, hur otrassligt och fint det än blir, tar det inte lång stund alls förrän trasslet kommer smygande igen. Smyger sig på mig bakifrån där jag inte ser, men blir mer än nådigt varse om när jag återigen uppmärksammar att det sitter där. Hånfullt flinande trassel!

Jag skulle vilja klippa av det, skära bort det och sedan hånskratta åt dess hjälplöshet när det ligger där i en hög på golvet och inte längre kan trassla på mig. Men jag vågar inte. Tänk om det inte blir bra. Istället söker jag stöd hos andra, någon som vill hålla med mig om att det nog blir bra ändå.

Men stödet kommer inte. Istället kommer de där kommentarerna; “Men det är väl synd att klippa. Du har ju så fint långt hår!”

Det finns säkert en hel del som tycker; “Men klipp då, det växer väl ändå ut igen.” Det vore skönt om jag kunde tycka det var så enkelt. Men sanningen är den att Jag vågar inte. För tänk om det inte blir bra.

Tänk om närmare femton års trassel visar sig vara bättre än det som blir kvar. Det blir svårt att ångra sig om trasslet väl ligger där på golvet. Ligger där och hånflinande fyller mig med tanken “Vad var det jag sa.”

Jag har så svårt att förstå hur föräldrar, vuxna människor, viker sig för den allmänna fixerade bilden av vad som är normalt, vackert, avvikande osv. så till den grad att de utsätter barn för kosmetisk kirurgi. Pojken i programmet hade lätt utstående öron, och ”ville själv” utföra ingreppet för att han blev retad i skolan. Barnen blir retade i skolan för allt möjligt, det som hade behövts hade snarare varit en trygg förälder och långa samtal om det som händer, inte en hint om att det egentligen ÄR fel på dig och det GÅR att rätta till. När läkaren började trycka öronen närmare skallen för att i spegeln visa hur det kunde se ut tyckte pojken själv att han såg ut som en flicka. Samtidigt förstår jag att det är svårt att förvänta sig att föräldrar är förnuftiga och sunt tänkande människor när man ser hur många vuxna det ändå är som tar till plastikkirurgi för att duga till.

Själv är jag inte så där perfekt utformad som kroppsidealet i samhället ständigt propagerar att man ska vara. Till att börja med är jag för kort. Med mina 155 cm räknas jag knappt som en fullvuxen människa för klädtillverkare och annat som påverkar modet och stramar åt det påhittade kroppsidealet. Skulle jag följa idealet med den längd jag har (alltså passa i de kläder som är längdmässigt anpassade till mig) skulle jag behöva gå ner sisådär 15-20 kilo och därmed satsa på ett liv med anorexia. Inte så att jag är speciellt tjock. När jag någon enstaka gång konstaterar att jag behöver tappa några kilo (vilket sällan är fråga om mer än 3-4 kilo) får jag mest sura miner från människor som absolut menar att jag har en snedvriden kroppsyn och inte alls är så tjock som jag tror osv.

Jag kan säga direkt att när de enstaka gångerna dyker upp handlar det inte om att jag tror mig vara tjock, trånar efter någon modellkropp, eller på annat sätt har dåligt samvete över att ha ätit sånt som samhällsidealet anser vara ”dålig mat” som man MÅSTE må dåligt över att ha stoppat i sig. Jag har ALDRIG efter att ha tryckt i mig en hel pizza själv uttryckt ”Nä usch, nu måste jag ut och springa för att bli av med det här!” Har aldrig och kommer aldrig. Äter jag pizza, så är det för att jag tycker det är gott, var sugen på det just då och antagligen var väldigt hungrig.

Behovet av viktnedgång ibland handlar om att jag nått gränsen för vad den storlek jag har i mina kläder kan hantera. Jag är student. Jag har inte råd att köpa en ny garderob varenda gång vikten rör på sig 3-4 kilo åt något håll. Det är helt enkelt en praktiskt, ekonomisk fråga och har inget med snedvriden kroppsyn att göra.

Visst skulle det vara häftigt att ha en välsvarvad kropp som hela omvärlden åtrår och är avundsjuk på, men samtidigt skulle jag nog tröttna på det häftiga i det ganska snabbt. Jag föredrar helt enkelt att trivas med mig som jag är, lägga mer fokus på den betydligt mer intressanta och dynamiska relationen till andra människor.

Av nyfikenhet ställde jag en fråga på twitter och bad människor tala om vad (om något) på sin kropp de skulle vilja ändra på om de inte behövde ta hänsyn till kostnader, ingreppets omfattning och annat som annars kan hindra en. Några svar var fantasifulla och drog mer åt superhjälteegenskaper, andra var fullt nöjda med vad de hade precis som det var och några där emellan hade någon liten förändring de skulle kunna tänka sig. På det stora hela verkade de flesta av de jag väljer att spendera tid med (via webben och/eller vardagsverkligheten) ha en sund inställning till sin kropp.

Tänk så skönt det skulle vara om fler resonerade som Philip. Om det kunde smitta av sig på de som försöker påverka oss med reklam och snedvridna kroppsideal.