Det händer att jag inte förstår

Jag har fått se några av dem. Ju mer tid som går, desto fler får jag se. Ju fler jag får se, desto mindre förstår jag nuet.

Alla är uppenbarligen vackra, inga skönhetsfel någonstans. Ingen av dem har ett enda onödigt kilo på sin kropp. Alla följer skönhetsidealen vi ser i medierna så gott som varenda dag. Var och en av dem skulle kunna varit urklippt ur vilken kampanj för skönhetsprodukter som helst.

Tydligen räcker de inte där. En del av dem har verkliga karriärer. Hög utbildningen och bevisligen oerhört intelligenta. De jag inte vet hur det ligger till med är säkert också där, även om det än så länge varit osagt.

Alla är glada, sociala och attraktiva. Alla är snygga. Ingen har något som helst fel överhuvudtaget. Alla är så perfekta.

Just därför förstår jag inte.

Just därför är jag inte helt säker på varför nuet ser ut som det gör.

Valde han mig som inte är något av allt det där för att det skulle innebära mer rimliga förväntningar på honom själv? Är tanken att jag inte borde ha några höga förväntningar på någon annan i min närhet eftersom jag uppenbarligen inte är kapabel eller har de fysiska förutsättningarna som krävs för att leva upp till dem själv.

 

Ju fler som introduceras för mig, på ett eller annat sätt, desto mindre förstår jag av nuet.

Är jag tröstpriset?

Måste va jobbigt att vara snygg alltså

Igår, eller möjligen i förrgår, smygläste jag en twitterdiskussion där det framgick att (självutnämnda) snygga människor ansåg sig bli över när deras av annat kön motsvarande snyggheter uppenbarligen valde någon mindre fysiskt attraktiv varelse. Kanske är det så enkelt att en del av de förstått att enbart utseende blir tråkigt i längden då de uppenbarligen inte har så många begränsningar att hålla sig till (har ju rört vid ämnet tidigare). Eller är det helt enkelt så att en självupptagen människa aldrig kommer kunna stå ut med någon annan som är precis lika självupptagen, oftast behöver de bekräftelse av sin partner trots sin självupptagenhet.

Samtidigt får det mig att vilja ställa knepiga frågor i min egen relation, men jag har bestämt mig för att låta bli.

släkten är värst

Jag vill gärna skriva en post om mina syskon. Jag vill gärna skriva en post om gårdagens kaos, det komiska i det hela och hur det placerar vår lilla syskonskara i utkanten av släktens förnäma grenar. För det är så oavsett min släkt har en anledning att vara fisförnäm eller inte (vilket den givetvis inte har) – vi passar inte in. Hur vi än skulle vara och bete oss för att få ett accepterande av kusiner, mostrar, fastrar, farbröder osv. så skulle det i bästa fall möjligen vara ett spelat medgivande, aldrig fullkomligt och hjärtligt.

Å andra sidan gör vi inte speciellt mycket för att passa in. Varken jag eller mina syskon är särdeles drivna av att göra avkall på identiteter och det som vi ser som viktigast för vår egen trivsel för att “upptas i familjen” vi redan borde tillhöra för att vi är biologiskt knutna till den.

Svarta får, hopplösa fall, avstickare, sånna man får skämmas över, dryga jävlar… listan av påhoppsinspirerade namn har varit lång. Det enda de haft att basera den på är dessutom okunskap, rädslan att se någon tanke som avviker från den de fått lära sig att släkten ska ha. Det gör inte så mycket. Ingen av oss är rädd att se världen utanför den lilla bubblan släkten består av. En liten bubbla där det ständigt tävlas om vem som har bäst jobb, vackrast hem på bäst plats, flest barn, smartast barn osv. Det anses t.o.m. prestigefyllt att (för min fars generation) ha barnbarn och den som inte har det tappar en del av sitt värde. Det gör i sig lite ont. Det gör ont att det skadar min far att han inte ställer, och aldrig har ställt, den sortens krav. Det gör ont att han får “ta stryk” för att vi har fått möjligheten att få vara oss själva och fortsätts tillåtas den möjligheten.

Min lilla familj där jag är uppvuxen kan säkert ses som trasig på många sätt. Samtidigt ser jag ändå att det är den hälsosammaste grenen i släktträdet jag sitter på och jag är innerligt tacksam att jag hör till den och inte till resten där det råder rotröta, majoriteten visar sig vara döda grenarna och löven som ändå lever är så besprutade av bekämpningsmedel, för att hålla ohyra borta, att de inte längre är vackra att beskåda – inte ens på avstånd.

Det här blev lite svammel, men detta är å andra sidan istället för texten jag ville ha skrivit. Så varför skrev jag den inte? Enkelt. Det vore att utsätta mig för risken att förstöra vår lite sena julklapp till våra föräldrar. Jag vet nämligen inte om någon av dem läser och det vore dumt att chansa.

hur vanskapt är du?

Det skadar inte att lära sig något nytt ibland även om det må hända kan vara mer eller mindre onödigt vetande.

Dagens kunskapsintag har till viss del handlat om ögon och färgen på dessa. Tydligen ligger det till så här! I en del av våra gener finns förprogrammerat att skapa de enzymer som behövs för att bilda brunt färgpigment i cellerna i ögats regnbågshinna. De här enzymerna bildas enbart om generna som kodar dessa fungerar. Det är sedan pigmentet som döljer den blå färgen (som alla i grund och botten verkar ha).

Så när människor istället har blå ögon är det helt enkelt för att koden i alla generna som tillverkar gällande enzymer inte stämmer, vilket innebär att inget pigment bildas och inget finns att dölja det blå med. Felkodade gener alltså.

Lite krasst skulle man kunna säga att blåögda människor är en smula vanskapta. =]

Kära tomten,

som så många år tidigare (då du ändå struntat i mig) har jag varit snäll. Så snäll att andra har haft obegränsade möjligheter att vara elaka tillbaka. Så efter mycket och långt övervägande har jag för första gången på flera år knåpat ihop en (om ändå väldigt liten) önskelista. Ser fram emot följande julklappar i år (Tack på förhand!);

– Bröstförstoring
– Liposkulptur av magen
– Näsoperation
– Hudslipning
– Läppförstoring
– Tandblekning
– en utlandsresa (till en annan världsdel)
– totalrenovering av lägenheten
– hushållsnära tjänster i form av städning fram till slutet av min utbildning

och sist men inte minst

– iPhone

inte billig nog för hans smak

Ett snyggt inslaget paket i matt, svart papper och presentsnöre i blankaste silverlyster. Så där så att det skriker lyx och flärd om det, ni kan säkert tänka er. Efter en lång arbetsvecka var det ett sådant paket, en bukett blommor och en flaska vin han tog med sig hem till sambon.

Hon mötte honom i hallen där han räckte över sina små gåvor och började frigöra sig från ytterkläderna. Så som han beskrev det blev hon alldeles till sig av åsynen på det lilla paketet, sådär på gränsen till tårögd och än mer sådär att hon var på väg att slita med honom in i sovrummet för en omgång kärlek där och då i ren tacksamhet.

Jag har personligen fortfarande svårt att föreställa mig att kvinnor reagerar så (om de nu inte uppenbart valt en man för hans pengar och det verkligen ÄR presenterna de lever för) men så var det tydligen.

Han lyckades hur som helst få av sig skorna och börja göra iordning en vas till blommorna under tiden hon snyftande, lycklig slet upp paketet för att finna…

.. ett d a m m s u g a r m u n s t y c k e ! ! !

Jopp, så var det. Ett dammsugarmunstycke. Det var den snygga inslagningen som fått honom att köpa det. Det kärleksfulla snyftandet förbyttes snabbt i ett raseri, om än väldigt samlat. En smäll i en badrumsdörr, en stund längre än en evighet av tystnad. Efter det kom hon ut i köket igen, satte sig vid bordet och åt sin portion av middagen under sammanbiten tystnad. Inte ett ljud. Inte en blick. Inte en enda förnimmelse av att hon uppmärksammade hans existens i rummet.

När middagen kort därefter var över försvann hon in i sovrummet och stängde dörren om sig. På dörren fanns en lapp upptejpad med det tydliga budskapet “Sov i gästrummet!”

Det här var en av de små berättelserna han delade med sig av om kvinnan i hans liv. Hon som inte längre fanns att tillgå och som han intalade sig och försökte intala mig att jag skulle ersätta. Hon som jag i hans tycke aldrig kunde leva upp till eller ens vara hälften så mycket kvinna som vad jag än tog mig för. Trots att mitt intresse för materiell status är betydligt mindre än vad hennes verkar ha varit, men det kanske till sist var det som var felet – jag gick inte att köpa.

en dag kanske jag duger

Det borde vara dags snart. Vilken dag som helst nu. Någon enda gång, snart, kommer jag upptäcka att jag faktiskt duger som jag är.

Bara det lilla såret under hakan läker och försvinner.
Bara magen blir lite plattare.
Bara jag får lite mer färg på mina bleka ben.
Bara alla små ojämnheter försvinner från min hud.
Bara jag får lite färg i håret och en ordentlig klippning igen.
Bara min pekfingernagel växer ut och blir jämnlång med de övriga.
Bara jag får råd att bleka mina tänder så att jag kan le utan att skämmas.
Bara jag sträcker på mig och får en bättre, kvinnligare hållning.
Bara jag håller tyst och inte pratar om svårare saker än väder, senaste nyheterna och någon enstaka bok jag just läst.
Bara jag fixat att klä mig sådär modemedvetet och matchande som man helst ska.
Bara jag inte låter någon upptäcka att jag är tråkig.

En vacker dag, den kommer nog snart, så kommer jag inse att jag duger precis som jag är. Bara allt det där jag just nämnde är fixat.

lantisarna är värst

Efter nästan tre dygn med min syster har jag återfått en del av de vinklar och perspektiv som jag flyttade ifrån för gott för snart tio år sedan. Jag började flytta ifrån dem redan 1996 men inte tillräckligt långt bort, inte tillräckligt länge eller inte tillräckligt permanent. Allt det där fick vänta till mellandagarna 1999. Det var då jag adressändrade för gott och lovade att aldrig mer ändra till en adress vars postnummer började med 360.

079Så vad är det jag så starkt karaktäriserar med bygderna där ute och nu har fått mer bekräftelse på att det fortfarande existerar? Främst är det avundsjukan, missunnsamheten och behovet av att hävda sig. Jag har inte sett av det utifrån att min syster betett sig så under tiden här, utan snarare utifrån hur hennes så kallade vänner har agerat, reagerat och kommunicerat med henne nu när det finns en chans/risk att hon kan ha haft roligare än vad de haft i helgen. Jag är också medveten om vad för sorts spydigheter hon kan förvänta sig möta från de hon umgås med hemma nu efter att ha varit här, just för att det är Stockholm med allt vad fördomar lantisar har och kan fabricera ihop. Jag är själv en lantis. Jag har sett hur de tänker och agerar på nära håll – åtminstone under hälften av mitt liv. Vågar nog påstå att den största skillnaden är att jag gillar stockholmarna. Jag gillar människor helt enkelt.

Några nyanser av det beteendet tjejerna som varit kvar i Småland under helgen har uppvisat på håll har fångats upp, generaliserats och ironiserats i Bröllopsfotografen så den som har sett filmen har ett hum om vad jag menar. Det som är tragiskt ändå är att verkligheten är betydligt värre än så. Avundsjukan är solklar, giftig och kommer aldrig någonsin kunna leda till något positivt. Jag förstår än lite bättre varför jag bor i Stockholm och jag har full förståelse för att min syster också kommer vilja flytta hit, eller till någon annan storstad (har vi förresten någon mer storstad i landet?), så fort hon får en möjlighet att göra det. Jag har dessutom en känsla av att det kommer bli aningens mer frekventa besök fram till dess, något jag bara ser fram emot.

Samtidigt är det så att den som inte förstår att jag aldrig någonsin kommer flytta tillbaka till det området, oavsett om livet går åt helvete någon annanstans i världen, har nog inte alls förstått hur illa det är där.

hårklyverier!

Jag står inte ut med det, egentligen. Vad jag än gör så envisas det med att trassla ihop sig. Vi pratar såklart inte heller lite klädsamt trassel, som man reder ut på ett kick. Vi pratar trassel från helvetet.

hairDet där som bara går att reda ut genom en evighetslång kamp av rycka, slita och dra. Jag är dessutom håröm.

Det är så förbannat ömt att jag blir tokig. Tårarna sprutar varje gång, även om jag inte vill drista mig till att gråta över något så simpelt.

Sen, hur otrassligt och fint det än blir, tar det inte lång stund alls förrän trasslet kommer smygande igen. Smyger sig på mig bakifrån där jag inte ser, men blir mer än nådigt varse om när jag återigen uppmärksammar att det sitter där. Hånfullt flinande trassel!

Jag skulle vilja klippa av det, skära bort det och sedan hånskratta åt dess hjälplöshet när det ligger där i en hög på golvet och inte längre kan trassla på mig. Men jag vågar inte. Tänk om det inte blir bra. Istället söker jag stöd hos andra, någon som vill hålla med mig om att det nog blir bra ändå.

Men stödet kommer inte. Istället kommer de där kommentarerna; “Men det är väl synd att klippa. Du har ju så fint långt hår!”

Det finns säkert en hel del som tycker; “Men klipp då, det växer väl ändå ut igen.” Det vore skönt om jag kunde tycka det var så enkelt. Men sanningen är den att Jag vågar inte. För tänk om det inte blir bra.

Tänk om närmare femton års trassel visar sig vara bättre än det som blir kvar. Det blir svårt att ångra sig om trasslet väl ligger där på golvet. Ligger där och hånflinande fyller mig med tanken “Vad var det jag sa.”