det är spännande att se framåt

Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill ändra på och gärna samtidigt, nyss och på en gång för att nå det där stadiet av vardag som jag trots allt intalar mig ska ha en lugnande effekt på mig. Just nu är det lite för mycket stress i den här kroppen. Det finns fysiska symptom som klart bekräftar det. Inget stort, inget direkt allvarligt, inget ödeläggande men tillräckligt för att jag ska hållas medveten om stressnivån.

Med det inser jag samtidigt att jag kan komma farligt nära att “misslyckas” bli sittande, hamna i ett passivt tillstånd och inte få ordning på något alls om jag inte drar i bromsarna och bestämmer mig för att lyckas en liten liten bit i taget. Så nu gäller det att omgruppera, samla sig och fokusera på veckan som kommer. Bilden är ganska klar. Veckans delmål och de förhoppningar som ryms under de näst kommande sju dagarna är inte alls orimlig. Ett av dem har jag i dagsläget ingen möjlighet att själv påverka men har istället desto större förhoppningar på. Förhoppningar som i sin tur driver mig att jobba hårdare med de bitar jag kan påverka så att jag skapar utrymmet för förändringen jag ser fram emot.

Kort sagt. Jag är nipprig!

Men på ett positivt och skönt sätt för ovanlighetens skull. Något jag också hoppas ska kunna få bli en vana.

årets måltavla

Tidigare ikväll, långt in i ett skåp och under en massa bråte fann jag den. Fotoramen som fått bli den magiska inramningen av förhoppningarna för den närmaste framtiden. Tanken var att den skulle få finnas tillgänglig, ge inspiration under året att uppnå mål och förverkliga drömmar. Att hitta den just där den låg, undangömd, gör det plötsligt att den inte fått den genomslagskraft den borde ha haft. För 2010 såg den ut så här:

Det finns säkert en del som tolkar innehållet vitt och brett i den här, men till skillnad från den jag klistrade ihop med 2009 i siktet är det här enkla symboler för mig. Något som på flera mer eller mindre medvetna plan för tankar och inspiration i rätt riktning.

Mynten längst upp anspelade på en önskan om en stabilisering av det ekonomiska läget, en påminnelse till mig själv att åtminstone skaffa ett extrajobb vid sidan om studierna.

De rörliga människorna mitt i bilden var en pekpinne i hälsans tecken. För mitt eget välbefinnandes skull behöver jag hitta en träningsform som jag finner givande, men också förverkliga bättre kostrutiner.

Böckerna längst ner, oavsett vad de ser ut att handla om, var en påminnelse och vägvisare mot det stora fokuset för året. Studier. Trots allt är det så att kunskap inte växer av sig själv, det krävs en aktiv handling för att nå den.

Det som möjligen kunde vara tvetydigt var sängkläder med ett mönster av stora hjärtan där mitt i bilden. Möjligen kunde de anspela på en önskan att finna kärlek, eller också en önskan om givande, uppfriskande och regelbunden sömn. Kanske är det så att allt inte måste vara övertydligt. Att kunna tolka in båda ger inte fler eller färre rätt, snarare visar det bara att symbolerna täcker den önskan som finns.

Så hur blev resultatet?

Det mesta av det önskvärda önskas ännu. Kan det vara så att stora förändringar behöver lite mer än ett år på sig att ske. Ibland kan det där året vara nätt och jämt tillräckligt för att modet att genomföra stora förändringar ens ska finnas. Kanske är det också så att inte så mycket inspirerar där det inte syns (längst in i ett skåp) och därmed inte når mottagaren.

Tanken har varit att göra en ny “måltavla” för 2011, men då mycket är snarlikt visionen och önskan inför 2010 har jag den här gången istället valt att bara redigera den senaste tavlan istället för att göra en helt ny. Några små förändringar och därutöver den största förändringen av alla.

Under året som kommer ska bilden få stå framme, någonstans där jag ser den lite lagom ofta och kan påminna mig om vart jag, om jag inte redan är det, vill vara på väg.

Gott Nytt År till Er, alla Underbara Vänner!

ut med det gamla och in med… Fast inte riktigt än!

Det börjar kännas att jag är på väg in i sista andningen för det här året. På senare tid har det blivit så. Dagarna från jul och fram till det nya året har blivit en tid när jag tar en paus från omvärlden i den mån det är möjligt, i år kommer den störas en del av studierelaterad huvudvärk, summerar, sammanfattar, analyserar, sorterar bort och bestämmer mig för vad som får följa med mig in i det nya året. Uttrycksformen för det här har varit lite olika under åren, bl.a. som jag beskrev förra året men det som känns nytt i alla de här momenten den här gången är perspektivet.

Det kanske helt enkelt är så att jag behöver se längre framåt än ett år i taget. Att allt det som ligger och väntar på att få blomma upp och hända behöver lite mer tid och tålamod än just ett år. Kan det kanske också vara det som är nyckeln till att inte bli besviken över de förhoppningar som inte vuxit till sig under året och blivit del av verkligheten. Det börjar mer och mer kännas så. Med det inte sagt att jag inte vill ha ramar för hur långt fram i tillvaron en del saker får vara, men en del kanske behöver tre år på sig för att åtminstone komma igång, annat fem och något ytterligare närmare tio år för att nå den nivå av tillfredsställelse jag önskar. Det i sig är något som tål att tänkas på under dagarna som kommer.

Men hela 2011 kan inte få gå ut på att ge saker tid. Det kommer också behövas beslut om att få tummen ur och komma till skott. Så att ha modet att be om en spark i arslet när den behövs kan vara något att aktivt arbeta med under 2011. Den där välbehövliga sparken för att göra de förändringar som behövs i tillvaron för att skapa utrymme för det egna välbefinnandet och lyckan. Jag var inne på de här tankarna redan tidigare idag och Eesroth skrev ett inlägg där hon fick med en del av de exempel jag uppgav för att nå dit, nå välbefinnandet och lyckan.

  • i alla fall ett mål lagad mat/dag
  • bra kondition/fysisk hälsa
  • mod att veta att jag duger och vara trygg i det

Så lätt att skriva, så svårt att genomföra och samtidigt finns det ingen enda människa i världen som säger att jag måste vänta med något av det där till nästa år, mer än jag själv. Så varför väntar jag? Uhm, jo just det! Jag skulle rensa ut och reflektera över det som varit och bestämma mig för vad som inte får vara kvar. Så var det! Ursäkterna finns fortfarande. Kanske måste de också rensas ut lagom till nyår…

hur tvingar man sig att fortsätta andas

Kan man kalla det kris? Den där stunden i livet när man ser alla sina önskningar, förhoppningar om livet och framtiden smulas sönder och försvinna iväg med sommarbrisarna. För inte har det väl undgått någon att jag länge drömt om en alldeles egen familj, önskat möta någon att skapa den med. Inte har det väl varit svårt att läsa sig till att jag hoppas på att få uppleva tryggheten jag vet finns, men som jag inte kan erinra mig om att jag har upplevt.

Den skoningslösa verkligheten börjar bli alltför påtaglig. Det börjar sakta sjunka in nu. Hur mycket jag än kämpar, önskar att det till slut ska vara mödan värt kommer jag närmare och närmare insikten att det aldrig kommer inträffa. Om jag så skapar en image som drar till sig mer intressenter än jag har ork att hantera kommer resultatet vara detsamma, jag kommer ändå inte anses duglig för det jag drömmer om.

Det är svårt att se saker positivt, finna glädjen i det lilla och hålla hoppet levande när inget av det möts av något annat än likgiltighet. Kanske inte konstigt att glöd falnar och dör, om den ens fanns där till att börja med. Jag vågar inte ens vara säker på det längre.

Om jag bara orkade skulle jag nog ändå gråta över det, kris eller inte.

reservplats 53

Om jag läste förkortningen vid antagningsbeskedet på studera.nu rätt skulle det möjligen kunna vara vad det betyder.

Det känns redan nu som ett avslag. Å andra sidan kanske det ändå är lika bra.

Det kan vara dags att lära mig att jag inte kan lära mig hur mycket som helst på en gång. I synnerhet när jag redan i ingångsfasen helst vill vara framme vid mållinjen. Jag har dessutom dragit i en massa andra trådar, så blir det inget av just den här kommer jag ändå ha fullt upp hela våren. Kanske mer så än jag egentligen har lust med – även om jag vill ha det så!

En dag kanske jag lär mig måttfullhet. Kanske.

Han finns, någonstans där ute.

Han, som har samma längtan som jag efter närhet, värme, beröring och kärlek, både att ge och tillåtas ta emot. Han, som vill att jag ska få vara den Han blir gammal med, den Han skapar sin en familj med. Kanske skaffar en dotter med, en son och kanske en dag en dotter till.

Han finns någonstans där ute. Han, som (jag vet pga att Han så tydligt visar det) ser det som självklart att jag är den Han vill vara med. Att jag tillåts vara Hon som Han så självklart och längtande kommer hem till istället för att ständigt söka nya vägar. Han, som också vet att det är just sådär det är även för mig, att Han är den jag så självklart och längtande vill komma hem till, pga att jag så tydligt visar det.

Han finns någonstans där ute. Han, som vill ha de där härliga morgnarna tillsammans. Dygnens tidigaste timmar då allt det där som betyder något i livet kan samlas i en säng och bara “vara”.

Han finns någonstans där ute. Han, som så gärna sitter och pratar i timmar med mig, nära nära intill, och som frågar när Han inte förstår, eller svarar och förklarar när jag inte gör det. Han, som ser mig som det enda alternativet att stå och hålla om i kön på en stormarknad, gå hand i hand med på en gågata, eller sitta med på en strand och se solen gå ner… eller upp.

Han finns någonstans där ute. Han, som är sig själv och samtidigt i det allt det jag uppskattar och söker hos en man, men som också anser att jag är detsamma för honom, motsvarar hans bild av kvinnan han drömmer om. Han, som ser ut och framförallt känns som “den rätte”.

Han finns, någonstans där ute.

Det är inte helt otänkbart (bara nästan men ändå inte HELT otänkbart) att Han i detta ögonblick har samma tanke.

Så om vi båda har tur – går våra liv i riktning mot varandra.

~ ~ ~

Känslan har funnits länge, även om orden varit svåra att finna och först nu tagit form med inspiration ur en text jag sprang förbi förra sommaren. En ny bekant som svepte förbi en kort, kort stund och inspirerade…