Tag Archives: värderingar

människor, djur och en helig ko

Jag vill egentligen skriva något om heliga kor men jag inser redan nu att oavsett hur jag formulerar mig kommer det misstolkas, suras, anklagas och vad mer man nu kan tänka sig.

Något som inte är det minsta konstigt egentligen. Det är nämligen det som gör en helig ko identifierbar. Det där som är någon så kärt och så höjt i skyarna att alla som inte stämmer in i lovsångerna måste tillrättavisas, anklagas för svartsjuk, hat och kanske helt enkelt pryglas så länge som det nu behövs för att de ska stämma in i lovsångerna.

Problematiken som uppstår kring den här sortens heligheter är ganska solklar. Det kommer aldrig gå att ha en neutral, saklig dialog om ämnet. För den som har den heliga kon finns det överhuvudtaget ingen väg till dialog utan en massa känslor inblandade. Så vad gör man? Hur tar man sig runt det? Går det ens att leva med någon vars ko man inte själv har för avsikt att glorifiera och ta till sig som sin heligaste?

Jag kan bara försöka, men har just nu inte den blekaste aning om hur.

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Många dagar behövs det inga middagar här.

Är svenskar snåla eller är det helt enkelt bara en fråga om kulturell skillnad, andra traditioner osv? En fråga som landat hos mig det senaste dygnet.

Tänker just nu främst på barerna här och hur de skiljer sig från de svenska. Har än så länge inte varit på någon bar (förvisso inte hunnit med jättemånga men ändå några stycken) där det inte serveras tilltugg till det dricka man beställer in, oavsett om det är öl, vin, champagne osv. Här verkar det på många sätt ligga mer fokus på att man inte dricker på tom mage än att man dricker slut på pengarna i plånboken. Det senare är snarare det fokus jag upplevt i Sverige och många gånger även i Irland.

Många mindre barer och restauranger kommer ofta ut och ställer upp en tallrik full med plockbitar åt en strax efter att drickat serverats. Den irländska baren (ingen är väl förvånad över att jag hänger på en irländsk bar oavsett vilket land jag hamnar i vid det här laget?) har ett lite annat system men ändå samma grundprincip.

Framåt 19-tiden varje kväll dukar de upp diverse plockmat på ett de höga borden inne i puben (vilket funkar bra då majoriteten väljer att sitta på uteserveringen) och där är det fritt fram att ta sig en tallrik och äta så mycket man vill och orkar. Visst finns det fortfarande en meny att beställa ifrån, men tämligen begränsad och varför den ens behövs med det här stående erbjudandet är i sig en gåta.

Igår, när jag hängde där ett par tre timmar, plockade jag ihop en liten tallrik med typisk italiensk brödsallad, inlagda soltorkade tomater, tortillachips, salsa och diverse olika dippsåser. Det fanns givetvis mer saker, syltlökar, inlagda minigurkor, bröd, vad som såg ut att vara jalapenos och en del annat.

Förvisso skulle säkert en och annan tycka tallrikarna är små (ungefär 15 cm Ø), men så är det ju å andra sidan tänkt att vara snacks, men för mig som normalt sett äter lite motsvarar det här en godtycklig portion mat. Att jag dessutom fyllde upp tallriken en gång till och fortsatte mumsa innebär att jag bara där fick i mig motsvarande en helt ok middag. Så vad kostade det? Som jag sa tidigare, inte en cent utöver priset för ölen jag drack där. Klart trivsamt alternativ för mig som student.

Samtidigt tycker jag i alla fall att det här vittnar om en sund inställning till alkohol och påverkan vilket får mig att önska att vi hade liknande vanor i Sverige. Men kanske är vi helt enkelt för snåla för det? (Kanske finns det redan i Sverige, men på ställen jag ännu inte besökt, någon som vet?)

1 Comment

Filed under Ätbart

en första gång och livet efter det

Någonstans ibland bloggarna jag besöker uppmärksammades veckans tema från Mymlan, jag tror det var hos Ulrica. Det handlar om första gången. Jag tänkte egentligen strunta i det eftersom jag redan har skrivit om det här i höstas. Men så sprang jag också förbi inlägget om den piniga mensen och började fundera kring mitt eget förhållningssätt och vad som påverkat mig. Givetvis finns det hur många andra första gånger som helst att skriva om och jag har en hel del kvar att se fram emot. Men den här texten får helt enkelt bli en liten ode to my period.

Det finns fragment kvar. Lite i delar minns jag fortfarande första gången, min första mens. Jag hittade en gammal dagboksanteckning (jag skrev alltså långt innan internet slet tag i mig);

Torsdag 1/8-91 :

Klockan är 12 minuter i 3 och jag har just fått min första mens. Nu har jag skitont i magen. Ja, ja, det är inget att göra åt…

Det var varmt ute, jag hade fortfarande sommarlov och vid något toalettbesök under dagen upptäckte jag den rosa färgen när jag torkade mig. Jag hade mina misstankar, men var inte helt säker ändå så jag ropade på mamma. Hon kom, såg lätt irriterad ut över att ha blivit störd i vad hon än gjorde, och undrade vad jag ville. När hon såg minns jag hur hon suckade tungt och muttrade, mer för sig själv än riktat till mig;

“Jaha, har det där helvetet börjat nu också!”

Jag blev alldeles paff.

För ett ögonblick trodde jag att hon var arg på mig, att jag hade gjort något fel. När hon hämtat binda, trosor och vad mer hon tyckte att jag behövde och hade försvunnit igen satt jag fortfarande kvar inne på toaletten. Kände mig ganska så tiltad och var långt ifrån säker på hur jag skulle förhålla mig till min mens, mamma och mig själv överhuvudtaget. Sen kom värken från helvetet. Kanske var det den hon menade?

Såhär i efterhand (närmare 19 år senare) gissar jag att det inte var den fysiska värken hon syftade på. Det handlar mer om allt som har med den delen av kroppen att göra. Det har under årens gång handlat om utbrott över mina val i förhållande till den kroppen jag har fått att leva med. Att jag valt tamponger framför bindor. Att jag som 15-åring krävt och fått p-piller för att minska en plågsam tiodagarsmenstruation till något som ter sig mer normalt och som gått att leva med (hade alltså inget alls med någon sexdebut att göra, den kom mycket senare).

Sen dess har mycket hänt och det finns säkert många saker jag gör och i mitt sätt att resonera som hon kan få ytterligare utbrott över. Men oavsett allt det (som skulle kunna bli hur många långa bloggposter som helst) känns det ändå bra att jag numera kan stå för min mens. Det är dessutom skönt att se att älsklingen också verkar kunna hantera det utan att vara äcklad av situationen, eller är det så att han döljer det väldigt, väldigt väl?

3 Comments

Filed under Newyn

fula knep och frihetsberövande

Jag tror de flesta har hört talas om dem någon gång i sitt liv. Kanske har det dykt upp som en moralfråga och ett dilemma i någon film som visats. Kanske har du någon gång hört om någon på stan där du bor som gjort det, eller kanske du rent av känner någon som passade på och lyckades, eller möjligen misslyckades.

Jag pratar nu om kvinnor som “råkar” bli gravida och sedan använder det som slagkraftigt argument, vapen, trumfkort (kalla det vad du vill) för att binda en partner till sig. För visst är det väl fortfarande lite skamligt för män att lämna kvinnan de gjort på smällen och än mer så det lilla barnet. Det som inte ens bett om att få bli till men som skulle bli utan en förälder om de bara struntade i allt och lämnade kvinnan att klara sig själv? Eller är det kanske något som bara fungerade när mamma var ung? Nja, så var det nog.

De ränderna verkar väl vara på väg att gå ur, yngre generationer män verkar inte ha ett lika naturligt förhållande till det resonemanget som man kan anta att äldre generationer har haft. Men jag har ändå förstått att det fortfarande finns kvinnor som resonerar sig fram till att det borde fungera utifrån vad de vet om mäns dåliga samveten. Jag har aldrig lyckats med det. Varken resonera eller agera. Jag har aldrig kunnat vara tillräckligt respektlös i fråga om att beröva en annan vuxen människa sin frihet för att stanna hos mig, och definitivt inte på det sättet.

När jag sedan inser att frihetsberövandet är det som fått mig att verkligen inte ens gå nära tanken inser jag också att det är just det jag är mest rädd för själv. Att bli berövad min frihet. Att bli sittandes med rapporteringsplikt till en annan vuxen människa, som om jag själv inte vore vuxen eller har rätt att välja vad jag själv använder mitt liv till, vilka vägar jag går hem, vem jag väljer att prata med om vad osv.

Om jag som nu sätter ord på det så här är det inte svårt att se varför jag är ensam. Det är inte ens nära otolkbart. Jag är livrädd när det gäller just det, att förlora min frihet. Min frihet att själv få välja och bestämma över mitt eget liv. Min frihet att få göra saker utan att behöva försvara, förklara och argumentera med någon om varför jag gör, eller om jag ens borde få göra som jag gör. Någonstans har jag alltså fått för mig att i en tvåsamhet får jag inte längre bestämma, min autonomi hotas.

Korkat! Så vitt jag vet, om jag utgår ifrån sunda resonemang, fungerar det inte så. Tvåsamhet är något annat än ägande, inte en fråga om att en har makt eller äganderätt över den andre. Tvåsamhet är ett aktivt samarbete. Men min rädsla ser inte det där. Min rädsla går inte att resonera med på det sättet.

Så kanske är det så att det bara finns ETT enda alternativ kvar. Någon får ta till det där respektlösa, urusla knepet som kvinnor använt sig av i tid och otid för att snärja någon i en relation. Någon får helt enkelt se till att göra mig på smällen.

Då kanske jag fattar att jag måste våga finnas kvar i relationen – ett tag i alla fall.

4 Comments

Filed under Åsikter

det vore synd att kalla det en synd

– Nu syndar vi båda två, säger han och ler.

– Mmm, svarar jag och möter hans blick.

Samtidigt ler jag inombords och tänker att han har fel. För inte kan väl det här vara att synda. Att göra något man trivs med i sällskap av någon man verkligen tycker om kan aldrig någonsin få vara en synd.

3 Comments

Filed under Sinnelag

mer eller mindre VIKTigt

Det har varit en del tjat om vikten på senare tid och om ingen annan blivit less på det så har jag blivit det själv. Därför tänkte jag tillägna det här inlägget något viktigare – nämligen längd.

För visst hör man allt som oftast att längden inte spelar någon roll, men vad det egentligen talas om då är nog inte det jag avsåg när jag började reflektera kring längd som begrepp. Här var det snarare människors längd som var i fokus. Jag är nämligen inte speciellt lång själv, har aldrig varit och har snällt fått inse att jag aldrig kommer att bli.

Etthundrafemtiofem centimeter är inte mycket att skryta med. Under högstadiet bestämde dåvarande sjuksköterskan, efter extra mätningar varannan vecka, att min slutgiltiga längd blev 154 cm. Så efter det beskedet i årskurs åtta hade vi inte någon direkt relation att tala om utifrån väga, mäta och kolla normerade kurvor i journalen. Den sista centimetern smög jag till mig hos polismyndigheten på Kungsholmen 2006 då det var dags för ett nytt pass. Att mäta sig själv är inte så lätt som det kan verka, men godtyckligt påslag av en centimeter var inget tjänstemannen bakom glasluckan ifrågasatte.

Så frågan är väl om jag ser min bristande längd som ett problem eller inte, eftersom jag ens tar upp det. I de flesta situationer finns ingen problematik. Jag har koll på min längd, har nära till alla delar av kroppen så att säga, och jag brukar lite skämtsamt förklara när någon kommentarerar min längd att jag “i alla fall når hela vägen ner till marken”.

Det finns ändå en del situationer när det är märkbart jobbigt att vara kort i rocken. Lite sådär så att man känner sig som ett enda stort fel, hur liten man än försöker göra sig i hopp om att försvinna.

– Mataffären, en klassiker.

Det är relativt ofta jag får tänka om, ändra mina val av inköp och ibland t.o.m. bestämma mig för helt andra måltider för att jag inte når det jag har haft för avsikt att handla. Butiksägare, speciellt inne i stan där det är trångt om golvyta för butikerna, staplar gärna varor på höjden. Resultatet blir att det man ska ha oftast hamnar utom räckhåll, utan möjlighet att klättra på något för att nå det och ytterst sällan med hjälpsam personal, eller annan lång kund, i närheten som kan hjälpa en att plocka ner det.

– Byxor, en annan jämn plåga i tillvaron.

Alltså klädbutiker har man ett omfång runt stuss och midja som motsvarar en kvinnlig storlek 36 elle 38 så är man garanterat minst 176 cm lång. Jag vet inte vem som har kommit på det, men det känns ändå föga motiverande att satsa på en karriär som anorektiker för att komma i ett par jeans som inte är 1-2 dm för långa i benen. Resultatet har blivit att jag inte köpt jeans på tre år, mestadels gått i kjol och klänning de senaste två åren och inte heller ser fram emot framtida köp av byxor.

– Kvinnor, de som har förmånen att vara längre än 165 cm.

Jag har vid flera tillfällen de senaste 15 åren av mitt liv stött på kvinnor, damer, tjejer, tanter, bitches, satkärringar, häxor över 165 cm som utan någon som helst betänklighet varit på väg att klösa ögonen ur en för att man överhuvudtaget sneglat åt en man som är längre än 180 cm. Någonstans misstänker jag att dessa har en genetisk defekt då de i stort sett genomgående anser sig ha FÖRTUR till alla världens män över 180 cm. Det har flera gånger menats att jag som är så kort kan få ta de som är kortare, då de ändå är längre än jag. Vilket i sig på många sätt är diskriminerande, om inte mot mig så mot alla dessa män som blir ratade enbart för att kvinnor är korkade och fixerade vid att vara kortare än sin man.

Att jag själv ändå skulle föredra en man som är 180+ cm handlar inte så mycket om någon form av fixering vid att mannen MÅSTE vara längre än jag (trots allt är det svårt att hitta någon som är kortare) eller på något sätt  diskriminering av andra, utan snarare om en praktisk lösning i min tillvaro. Inte så att jag kommer rata en kärlek om han visar sig vara kortare än så, men tänk efter lite.

Två personer som inte når varorna på det översta hyllorna inne på ICA gör knappast saken mer lätthanterlig. Skulle blivande maken dessutom vara av den längre sorten finns också chansen att eventuella avkommor får hans gener och slipper mina vardagsproblem i sina liv.

Det är ändå en tröst i allt det här att fysiska centimetrar inte har någon som helst betydelse när det handlar om att nå upp till sina egna förväntningar på sig själv och sin tillvaro.

3 Comments

Filed under Åsikter

släkten är värst

Jag vill gärna skriva en post om mina syskon. Jag vill gärna skriva en post om gårdagens kaos, det komiska i det hela och hur det placerar vår lilla syskonskara i utkanten av släktens förnäma grenar. För det är så oavsett min släkt har en anledning att vara fisförnäm eller inte (vilket den givetvis inte har) – vi passar inte in. Hur vi än skulle vara och bete oss för att få ett accepterande av kusiner, mostrar, fastrar, farbröder osv. så skulle det i bästa fall möjligen vara ett spelat medgivande, aldrig fullkomligt och hjärtligt.

Å andra sidan gör vi inte speciellt mycket för att passa in. Varken jag eller mina syskon är särdeles drivna av att göra avkall på identiteter och det som vi ser som viktigast för vår egen trivsel för att “upptas i familjen” vi redan borde tillhöra för att vi är biologiskt knutna till den.

Svarta får, hopplösa fall, avstickare, sånna man får skämmas över, dryga jävlar… listan av påhoppsinspirerade namn har varit lång. Det enda de haft att basera den på är dessutom okunskap, rädslan att se någon tanke som avviker från den de fått lära sig att släkten ska ha. Det gör inte så mycket. Ingen av oss är rädd att se världen utanför den lilla bubblan släkten består av. En liten bubbla där det ständigt tävlas om vem som har bäst jobb, vackrast hem på bäst plats, flest barn, smartast barn osv. Det anses t.o.m. prestigefyllt att (för min fars generation) ha barnbarn och den som inte har det tappar en del av sitt värde. Det gör i sig lite ont. Det gör ont att det skadar min far att han inte ställer, och aldrig har ställt, den sortens krav. Det gör ont att han får “ta stryk” för att vi har fått möjligheten att få vara oss själva och fortsätts tillåtas den möjligheten.

Min lilla familj där jag är uppvuxen kan säkert ses som trasig på många sätt. Samtidigt ser jag ändå att det är den hälsosammaste grenen i släktträdet jag sitter på och jag är innerligt tacksam att jag hör till den och inte till resten där det råder rotröta, majoriteten visar sig vara döda grenarna och löven som ändå lever är så besprutade av bekämpningsmedel, för att hålla ohyra borta, att de inte längre är vackra att beskåda – inte ens på avstånd.

Det här blev lite svammel, men detta är å andra sidan istället för texten jag ville ha skrivit. Så varför skrev jag den inte? Enkelt. Det vore att utsätta mig för risken att förstöra vår lite sena julklapp till våra föräldrar. Jag vet nämligen inte om någon av dem läser och det vore dumt att chansa.

Leave a Comment

Filed under Familjeliv

bekännelse

Jag skrev aldrig omtentan i lördags. Istället satt jag hemma och kände mig som världens mest korkade människa. Helt övertygad om att jag hade en intelligenskvot på jämbördig nivå med en fiskmås, om ens så hög.

Senaste tiden har mycket varit just sådär som jag inte vill att det ska vara, Även om jag stundom försökt finnas i sammanhang och situationer jag värdesätter (och det gör jag verkligen – värdesätter de stunder som är) så har det mesta av tid bara passerat förbi, slösats bort på -i n g e n t i n g- alls. Så den där sorgen jag tidigare skrivit om är fullkomlig och närvarande. Det hela är dessutom förlamande.

Likgiltigheten kommer som ett brev på posten, tillsammans med räkningarna som för övrigt är det enda som verkar fortsätta att ramla in i ens liv oavsett vad som händer. De som vill åt dina pengar (som du egentligen inte ens har) är de som är mesta måna om att fortfarande ha dig i livet. Cynismen får nytt fäste i väggarna här.

Föraktet mot små människor som över allehanda kanaler finner ett behov av att uttrycka saker som “jag har minsann riktiga vänner här också men DU är fan inte en av dem” växer. Vad är man för en jävla människa egentligen om man ens väljer att uttrycka en sån sak?

I mina ögon är den som uttrycker sig så knappt värd att kallas människa. Ni får säga vad ni vill om det men att bygga upp sitt eget alterego genom att sparka på andra är småaktigt, ruttet och fult. Den sortens själsligt fula människor har inget i min bekantskapskrets att göra, men samtidigt har jag inget behov av att trycka upp den informationen i näsan på var och en av dem. Genom att inte uppmärksamma får de det utrymme de förtjänar – inget alls.

Om det inte redan är tydligt, så är det här en skitdag. Jag ser inte ens fram emot veckan som kommer. Ser inte fram emot slutet på månaden, högtiderna, slutet på året eller ens nästa år. Ser inte framåt alls…

4 Comments

Filed under Utbildningen

inte billig nog för hans smak

Ett snyggt inslaget paket i matt, svart papper och presentsnöre i blankaste silverlyster. Så där så att det skriker lyx och flärd om det, ni kan säkert tänka er. Efter en lång arbetsvecka var det ett sådant paket, en bukett blommor och en flaska vin han tog med sig hem till sambon.

Hon mötte honom i hallen där han räckte över sina små gåvor och började frigöra sig från ytterkläderna. Så som han beskrev det blev hon alldeles till sig av åsynen på det lilla paketet, sådär på gränsen till tårögd och än mer sådär att hon var på väg att slita med honom in i sovrummet för en omgång kärlek där och då i ren tacksamhet.

Jag har personligen fortfarande svårt att föreställa mig att kvinnor reagerar så (om de nu inte uppenbart valt en man för hans pengar och det verkligen ÄR presenterna de lever för) men så var det tydligen.

Han lyckades hur som helst få av sig skorna och börja göra iordning en vas till blommorna under tiden hon snyftande, lycklig slet upp paketet för att finna…

.. ett d a m m s u g a r m u n s t y c k e ! ! !

Jopp, så var det. Ett dammsugarmunstycke. Det var den snygga inslagningen som fått honom att köpa det. Det kärleksfulla snyftandet förbyttes snabbt i ett raseri, om än väldigt samlat. En smäll i en badrumsdörr, en stund längre än en evighet av tystnad. Efter det kom hon ut i köket igen, satte sig vid bordet och åt sin portion av middagen under sammanbiten tystnad. Inte ett ljud. Inte en blick. Inte en enda förnimmelse av att hon uppmärksammade hans existens i rummet.

När middagen kort därefter var över försvann hon in i sovrummet och stängde dörren om sig. På dörren fanns en lapp upptejpad med det tydliga budskapet “Sov i gästrummet!”

Det här var en av de små berättelserna han delade med sig av om kvinnan i hans liv. Hon som inte längre fanns att tillgå och som han intalade sig och försökte intala mig att jag skulle ersätta. Hon som jag i hans tycke aldrig kunde leva upp till eller ens vara hälften så mycket kvinna som vad jag än tog mig för. Trots att mitt intresse för materiell status är betydligt mindre än vad hennes verkar ha varit, men det kanske till sist var det som var felet – jag gick inte att köpa.

1 Comment

Filed under Minnen

when you wish upon a star

Det man mest av allt vill ha ska man önska sig – i tysthet.

Jag har sen länge och flera gånger om frångått den principen. Mest vid tillfällen i livet när det varit för tungt att hålla modet uppe, när det varit för svårt att gå rakryggad och tänka att “i sinom tid” eller “när du minst anar det”.

Samtidigt vet jag precis varför det är så viktigt att man önskar sig det i tysthet. Det handlar helt enkelt om känslan när man slutligen får det man mest av allt önskat sig. Den där ljuva känslan som säger att en att “du är i sanning värd det här”, pirret i maggropen och ruset, lyckan över att vara just det – värd det man önskat sig.

Den känslan försvinner en del, tunnas ut likt saftdropparna i en tillbringare utspädda i vatten, när man önskat sig högt. När man ihärdigt påtalat vad det är man vill ha. När man tjatat tillräckligt mycket – vilket alltid är för mycket.

För när du i det läget slutligen får det du önskat dig, kan du inte vara lika säker på om du verkligen fått det för att du är värd det eller om du fått det för att du ska vara nöjd och sluta störa din omgivning. Sen spelar det egentligen inte så stor roll vad det är du tjatat dig till, om det är en godispåse, en bjudmiddag på stan, en förlovningsring, en kram i all hast eller en ny tjänstebil. Den där ljuva känslan kommer inte riktigt kuna nå fram – i alla fall inte fullt ut.

För mig är det där gällande i allt. Åtminstone allt som betyder något, umgänget med andra människor. Just därför vill jag egentligen inte uttala den där önskan som äter upp mig innifrån. Vill verkligen inte sätta ord på upplevelsen som skulle ge så mycket mer energi åt alla håll än den nu tar med sin blotta frånvaro. För gör jag det, kommer jag aldrig kunna känna att jag fakiskt är värd det, om den dagen någonsin inträffar.

1 Comment

Filed under Newyn