Förminskandet av mig som den människa jag är inför andra gör mig ledsen.

När någon som står mig nära går bakom min rygg, det är då jag blir ledsen. När jag bara belyst att det en människa säger och gör talar två olika språk, och språket som görs (snarare än sägs) inte är vackert och dessutom talar emot allt densamma säger – och när JAG sen får stå ensam… Det är då jag blir ledsen. När den som är mig nära, den som behövde förstå och se det jag ser istället och bakom min rygg, ställer sig nära den som beter sig jävligt konstigt (och illa), säger sig förstå densamme och ursäktar mitt beteende(?!!).

Det är då jag blir ledsen. När vi alla vet att jag varken har betett eller sagt mig ha intentioner utan bara visat den andres, men det ändå visar sig viktigare att skydda någon annans lögn, någon annans skeva självbild. När jag måste stå ensam p g a en lögn som inte är min, p g a ett beteende som inte är mitt, som inte borde accepteras av den som står mig nära – men tydligen är det ändå det som görs.

Det är då jag ser sveket.

Det är då jag undrar om det finns en snårig skogsstig att vandra, ensam.

- ingen inkomst alls om jag inte arbetar (förklaring till CSNs vägran ses nedan).

- två tentor kommande vecka.

- en deadline i veckan som kommer, avslutande moment i den här delkursen.

- tre (eller egentligen fyra) resttentor från tidigare utbildning. De första tre motsvarar 11 hp.

- en hemtenta från tidigare utbildning som ännu inte lämnats in (3000 ord, kvarvarande moment i en delkurs).

- en restuppgift från tidigare utbildning att lämna in (1½ A4-sida, kvarvarande moment i en annan delkurs).

- ytterligare moment från sista delkursen jag överhuvudtaget påbörjade i  föregående men som jag inte har klarhet i vad som måste göras, häribland den fjärde resttentan.

- inga andra aktiviteter vid sidan om som på något vis ger en meningsfull fritid.

- ingen direkt umgängeskrets att dela någon fritid med.

- sömnsvårigheter så till den grad att jag många nätter inte sover mer än 2-3 timmar och ibland ingenting.

- jag har svårt att koncentrera mig.

- lätt att bli irriterad och upprörd över saker som jag egentligen inte tycker är värt att bry sig om.

- en underbar pojkvän som stöttar mig mer än jag vågat drömma om.

Skulle stress kunna vara ett lämpligt ord för att sammanfatta allt det här? Kanske det. Åtminstone var det stress som märktes av igår när jag dundrade in på Studenthälsan för att dra i en nödbroms här INNAN allt rasar över mig igen. Vi börjar med en enkel läxa. 30 minuters rörelse, helst ute i dagsljus, varje dag tills vi ses nästa gång. Inget koffein sent om kvällarna. Inga tupplurer mitt på dagen även om jag (efter nätter av sömnbrist) knappt kan hålla ögonen öppna då. Ett strikt mål att skapa ett sömnmönster med ytterst små avvikelser oavsett om det är helg eller vardag.

Efter det kommer vi ta oss an fokusträning. Jag måste komma på rätt sida av stressen och lära mig att fokusera på en sak i taget oavsett hur många fler saker som “måste göras”. Det känns som en bra början.

Samtidigt vet jag att det här bara löser en del. Det löser inte att umgängeskretsen verkar ha varit på en ständig och synligen lyckad diet, ett misslyckande i sig. Det löser inte den generöst utbredda ensamheten. Jag vet redan att jag mår bra av att umgås med flera människor, mest för att jag trivs bättre med mig själv i det. Den sociala samvaron är plåster för själen. Men också för att det skapar mer trygghet i relationen jag har. Tryggheten som behövs för att inte kväva den.

Men jag ser redan nu svårigheten i det. Att människor inte vill umgås med en när man är nere, deppig och allt annat än rolig att vara nära är för mig fullt begripligt. Men det är svårt att komma ifrån det sen när man inser att även om det mesta i ens tillvaro är på uppgång, även om man vaknar med ett leende varje morgon och somnar likadant, trivs med livet och dagarna så gör det ingen skillnad. När man upptäcker att människor inte är särdeles intresserade av att umgås med en ens då.. Då är det inte lika lätt att hålla sig ifrån avgrunden.

Jag kanske bara måste leta mer efter saker jag kan göra på egen hand. Något som fyller min tid så att jag inte hinner tänka på hur mycket jag saknar social tillvaro med andra.

Mycket av det som skapade otrygghet här berodde på ett monster vars övergrepp fortsatte att vara påtagliga i min tillvaro så sent som i vintras trots att jag skurit bort honom ur mitt liv i mars samma år. Att jag dessutom spenderade ett halvår av det här året med ett nytt pucko var kanske inte det mest konstruktiva jag gjort ifråga om att återta kontrollen över mitt hem och mitt liv. Men det gav en paus ifrån all negativ energi som fortfarande låg kvar här, ett andningshål jag då behövde. Droppen som fick bägaren att rinna över i år gav dessutom tillräckligt mycket avstånd och nya sätt att se på tiden som gått för att insikterna om hur illa det egentligen var skulle nå mitt medvetande.

Det blev en lättnad att få vara sig själv istället för att tyngas ner av en annan människas påtvingade bild av vem jag var. Lättnaden var dessutom tillräcklig för att jag skulle finna tillräcklig kraft att bestämma mig för att vara jag igen, precis som jag är varken mer eller mindre.

Det verkar i nuläget vara det som fungerar bäst också. Att vara jag innebär inte att allt alltid är muntert, kvittrande och sådär sockersött glatt att man nästan får kväljningar men ibland är det så. Det känns bra att det i sig är ett helt ok stadie att befinna sig i, samtidigt som det är lika ok att inte göra det. Mina djupdykningar ner i den obefintliga självkänslan finns fortfarande. Det händer att jag vill springa och gömma mig från mig själv för att besvara omvärlden min närvaro. Det händer, och det är ok. Bara känslan av att det är ok är för det mesta tillräcklig för att det inte ska bli långvarigt, för att det inte ska dra ner mig så långt att jag isolerar mig totalt. Att dessutom, åter igen, se till att få finnas bland de människor jag tycker så mycket om, som lyfter bara genom att vara så underbara som de är, är vad jag borde ha gjort för länge, länge sen.

Nu tänker jag fortsätta göra det i den utsträckning de tillåter det. Nu finns det nämligen ingen relation som isolerar, begränsar, förbjuder, bestämmer hur jag ska vara utan att ta den minsta hänsyn till vem jag är. Istället finns det en relation som bygger på alla de bra sakerna, där kommunikation existerar, där tillit växer, där ömhet frodas och där intresset för den andre inte misstolkas utan ses som det genuina intresse och den nyfikenhet det faktiskt är. Allt det där som får mig att känna att de tankar jag haft om kärlek inte är helt orimliga trots allt.

Gårdagen var en av de bästa dagarna i år. Inte för att det hände så väldigt mycket, men för att de som valde att komma förbi och vistas hos mig gav så oerhört mycket trivsel i tillvaron att det inte behövde hända så mycket mer. Visst kan man bli serotoninhög av sånt här. Det är konstaterat att Gemenskap, Samhörighet och Trygghet höjer serotoninnivån vilket också gör att jag ser det enkla sambandet i mitt nuvarande glädjande lugn och vad jag gått miste om så väldigt länge.

Jag hoppas därför att det här får en naturlig följd av att återuppliva en del vanor och inslag i livet från tidigare år. Saker som spontana middagar med vänner som “sitter hemma och har tråkigt” och gärna dyker upp, utan att det för den sakens skull automatiskt behöver bli vare sig storslaget eller leda till en dyr utekväll.

Så nu hoppas jag bara att mina vänner (nya som gamla) vågar känna sig så välkomna hem till mig som de är och jag vill att de ska vara.

Oavsett arena, oavsett forum, oavsett format är upplevelsen densamma. Oftare än sällan är det bara eko som återvände, om ens det. Samtidigt hinner jag i min egen tystnad se att det inte är så generellt. Möjligen får jag respons om jag skränar tillräckligt, stör tillräckligt och nyckelretningen når signalen att det enda som får mig att tystna är ett svar. Det kanske räcker för en del. Mig säger det bara att jag gör bäst i att hålla tyst och försvinna. Jag hinner även med att notera att den jag trodde skulle finnas där, skulle lyssna, ge feedback faktiskt lever, svarar och ger feedback – till resten av världen. Så det är nog så här det är, och sådan jag är – precis som jag känner mig;

Som en grå, tråkig, tomt ekande gammal monolog.

Helt plötsligt (eller nja, mer noga planerat än plötsligt) fanns ett utymme att uttrycka sig mycket mer än vad som är möjligt på 140 tecken. Det var alltså dags för årets tredje #tweetupsthlm med allt  vad den innebar. Lagom trång lokal, god mat, gott dricka och framför allt en uppsjö av underbara människor. I och med att det var tredje gången fanns en betydligt högre igenkänningsfaktor än i januari (missade den i mars så kan inte jämföra med den) vilket gav lite andra utrymmen för samtal. Samtidigt som det givetvis fanns nya leende ansikten att pussla ihop med de nick man sett och följt över nätet. Dessutom tror jag det spelar en stor roll att vi haft så mycket längre tid att se och lära känna varandra över twitter.

Något som jag framför allt reflekterat över när det gäller just twitter är den gemytliga stämningen, den ömsinta vänligheten och den totala hjälpsamheten som finns där ute. Den är lite av ett oförklarligt fenomen i sig och känslan av det märktes även igårkväll.

Så då mina tidigare försök till #FollowFriday i stort sett har självdött tycker jag att den som undrar (är nyfiken på twitter och inte helt säker på var han eller hon ska börja) ska börja med att skapa sig ett konto och följa alla de som var med på Bistro Creme igår.

För den som ändå inte riktigt är beredd på att ge sig in i leken och tar avstånd snarare än att ha upplevt twitter på riktigt kan jag bara säga; “Du har missat något fullkomligt underbart.”

Ingen av oss tycker om att göra krångliga avstickare när vi är ute och kör bil. Om det är för krångligt att ta sig av huvudvägen för att stanna och äta, så låter han antagligen bli, precis som jag. Så att köra raka vägen hem och gå och lägga sig hungrig är ett gångbart alternativ i fler fall än sällan.

Jag har en ovana att låta fingrarna vandra över huden, utan att jag direkt reflekterar över det. Så när ruvor eller annat ojämnt stöts på under fingervandringen pillas det bort i den mån det möjligen går. Det kan bli ett ihärdigt pillande ibland. Det visade sig att han delar det med mig. Så ihärdigt att han inte bara pillade på sina egna ruvor utan fortsatte, när vi satt nära varandra och pratade, med att pilla på mina. De flesta hade åkt på en käftsmäll i det läget, men inte han. Jag misstyckte inte. Med just honom var det en accepterad närhet.

Det jag log mest åt var ändå är hur han klev in i mitt hem, hälsade med en kram och sedan direkt plockade upp ett ämne vi berört över MSN någon dag tidigare. Som om vi hade pratat om det i timmar och bara tog en kort paus för den där kramen. Som om det vore den mest naturliga sak i världen för honom att fortsätta berättandet precis där han slutade.

Dessutom fick jag känslan av att han förstod mitt språk. Så sällan som jag känner mig förstådd har jag ofta hunnit undra om det är jag själv som inte behärskar mitt modersmål. Att han bekräftar att jag har fel i min förtvivlade undran betydde så enormt mycket.

Som om det inte vore nog löste han mysteriet med mina hopplösa fönster. De där som jag inte putsat en enda gång sedan jag flyttade in, just för att jag inte lyckats öppna dem helt. Nu är de putsade, åtminstone en gång. Det var egentligen pinsamt enkelt, jag borde nog ha kommit på det själv. Men så tycker jag väl kanske att det finns annat som är viktigare att fokusera på än att spendera timmar på att försöka klura ut hur man öppnar ett fönster fullt ut.

På ett sätt som inte riktigt går att beskriva blev han med ens så viktig. Någon som spelade roll för mig. Någon jag ville bry mig om. Jag trodde (och tror ibland fortfarande) ändå att han uppskattade att jag först och främst såg honom och inte den, för mig, helgalna och näst intill obegripliga omgivningen han lever i. Oavsett vad som händer, vad andra anser och hur världen byter klimat så uppskattar jag honom. Den han visat mig att han är. Att det sedan inte har tagit en livstid att nå den insikten är en bisak jag kan leva med utan att lägga för stor vikt vid det.

Vi är säkert lika på fler sätt. Men är det meningen att vi ska upptäcka det lär det visa sig i sinom tid. Det kanske inte ens är meningen. Vi får helt enkelt se. Jag har inte bråttom.

I synnerhet dagar som den här, när man istället (för att göra vad man nu hade tänkt sig) får spendera många timmar med underbara människor. Livet visar sig från en av sina bättre sidor.

Jag gillar det.

- Mmm, svarar jag och möter hans blick.

Samtidigt ler jag inombords och tänker att han har fel. För inte kan väl det här vara att synda. Att göra något man trivs med i sällskap av någon man verkligen tycker om kan aldrig någonsin få vara en synd.

Varför jag ändå släpper taget om censuren på den nu hänger helt ihop med gårdagen. Jag valde aktivt att se till mitt välbefinnande. Det innebar att jag lät bli tentan idag, accepterade fenomenet omtenta, och såg till att vara där människor är. På en av Niklas välorganiserad TweetUp mitt i Stockholm. Bland underbara människor som till vardags bidrar till mitt välbefinnande via twitter. Varför jag inte skriver om texten helt är till viss del lathet men mest för att mycket av det jag skrev då går att applicera på livet och känslan just nu också. Så den lördag som beskrivs är alltså den 16 januari 2010.

Jag hade en bra lördag igår. Även om det egentligen bara vara fredag.

Sovmorgon, ingen stress att hinna med saker. Förvisso ligger ett rekommenderat brev fortfarande och väntar på att bli hämtat, men det är ok att det väntar en dag till. Lite sen och härligt lång lunch med närmare dussinet underbara kvinnor. De flesta har vid det här laget skrivit några rader om det då vår gemensamma utgångspunkt inför mötet var twitter. Jag håller med Christina om att allt inte behöver analyseras. Att bara få finnas i det och må bra av det är egentligen tillräckligt. Promenaden tillbaka till min egen stadsdel tillsammans med Ullie gjorde upplevelsen än bättre ifråga om välbefinnande.

Det jag själv analyserar kring den här träffen handlar inte så mycket om de närvarande, våra kopplingar och den biten. Istället handlar det om utmaningen jag själv stod inför innan och i samband med det här. Hur jag var på väg att invant agera och reagera men som jag under torsdagens själsligt helande möte lovade mig själv, förvisso via kuratorn, att jag inte skulle göra. Det kändes som om hon plockade ur mig orden som jag istället skulle tänka, använda och säga.

Ord som smakade konstigt i munnen, kändes ovana och näst intill gjorde mig förnärmad att höra från min egen mun. Positiva ord. Sanningar som jag inte vågat tro på. Ord som genom att formulera tankar är tänkt att väcka nya spår och farleder för synapserna i hjärnan.

Det som är mest påtagligt nu, ett dygn senare, är känslan av väbefinnande. Jag sitter hemma och småler. Jag höll mig till det jag lovade, jag undvek det tidigare beteendet som i förlängningen alltid blir destruktivt. Jag känner mig några centimeter längre idag, stoltheten får knappt plats i bröstkorgen och ingenting ter sig omöjligt. Självkklart ska jag inte glömma att det här bara var ett litet steg, en liten utmaning men något som jag lyckades med.

Jag har inte gjort min läxa. Hon lär inte bli glad. Eller?