ut med det gamla och in med… Fast inte riktigt än!

Det börjar kännas att jag är på väg in i sista andningen för det här året. På senare tid har det blivit så. Dagarna från jul och fram till det nya året har blivit en tid när jag tar en paus från omvärlden i den mån det är möjligt, i år kommer den störas en del av studierelaterad huvudvärk, summerar, sammanfattar, analyserar, sorterar bort och bestämmer mig för vad som får följa med mig in i det nya året. Uttrycksformen för det här har varit lite olika under åren, bl.a. som jag beskrev förra året men det som känns nytt i alla de här momenten den här gången är perspektivet.

Det kanske helt enkelt är så att jag behöver se längre framåt än ett år i taget. Att allt det som ligger och väntar på att få blomma upp och hända behöver lite mer tid och tålamod än just ett år. Kan det kanske också vara det som är nyckeln till att inte bli besviken över de förhoppningar som inte vuxit till sig under året och blivit del av verkligheten. Det börjar mer och mer kännas så. Med det inte sagt att jag inte vill ha ramar för hur långt fram i tillvaron en del saker får vara, men en del kanske behöver tre år på sig för att åtminstone komma igång, annat fem och något ytterligare närmare tio år för att nå den nivå av tillfredsställelse jag önskar. Det i sig är något som tål att tänkas på under dagarna som kommer.

Men hela 2011 kan inte få gå ut på att ge saker tid. Det kommer också behövas beslut om att få tummen ur och komma till skott. Så att ha modet att be om en spark i arslet när den behövs kan vara något att aktivt arbeta med under 2011. Den där välbehövliga sparken för att göra de förändringar som behövs i tillvaron för att skapa utrymme för det egna välbefinnandet och lyckan. Jag var inne på de här tankarna redan tidigare idag och Eesroth skrev ett inlägg där hon fick med en del av de exempel jag uppgav för att nå dit, nå välbefinnandet och lyckan.

  • i alla fall ett mål lagad mat/dag
  • bra kondition/fysisk hälsa
  • mod att veta att jag duger och vara trygg i det

Så lätt att skriva, så svårt att genomföra och samtidigt finns det ingen enda människa i världen som säger att jag måste vänta med något av det där till nästa år, mer än jag själv. Så varför väntar jag? Uhm, jo just det! Jag skulle rensa ut och reflektera över det som varit och bestämma mig för vad som inte får vara kvar. Så var det! Ursäkterna finns fortfarande. Kanske måste de också rensas ut lagom till nyår…

Kärleken övervinner allt

Svårare än så är det inte egentligen. Jag skrev några ord om det tidigare i veckan, eller om det var förra veckan – spelar mindre roll. Så länge den finns där är den värd att slåss för. När den begravts i osäkerhet, panikartade utspel på grund av den osäkerheten och därtill bristande kommunikation om vad som pågår är det svårare att se att den finns där. Men med nytt ljus på vad som sker är det samtidigt lättare att plocka fram kärleken så som den ska vara. Befriande. Stödjande. Tillåtande. Ömsint. Enkel. Givande. Upplyftande. Oklanderlig.

Det är där jag är beredd att låta mig besegras av den. Det är den kärleken jag har att dela med mig av. Det är den kärleken jag vill dela med mig av. Den som lyfter upp, känns fri och ger god energi.

Det är det här jag är beredd att slåss för, med alla de medel som finns.

omprioriterad tillvaro

Det blir inte lika mycket texter här i nuläget. Emellanåt är det helt enkelt för att jag inte hittar något att formulera en text kring, andra gånger är det för att jag behöver skriva något på annat håll som för stunden har högre prioritet än det här. Men en hel del gånger är inte det heller sant.

En hel del gånger är jag helt enkelt för upptagen med att hålla i mig (så att jag inte ramlar av) för att kunna skriva en enda bokstav, vare sig på datorn eller mobilen. Men just då gör det mig inget, jag har tillräckligt roligt där jag är.

ett kort ögonblick

Tiden har sprungit iväg. Dagen är avslutad. Alla tänder är borstade. Alla kläder har fått en annan plats än kroppen att vila på under natten. Sängen har än en gång fått besök.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Väntar på att jag ska tröttna och stänga av den.

Han har vänt sig bort för att somna, börjat räkna ner timmarna till det är dags att kliva upp. Jag har krupit nära intill, andas mot hans nacke, omfamnar och njuter.

“Duu…”

Ordet lämnar min mun, knappt högre än en viskning men mer behövs inte. Han finns så nära intill och jag vill inte skrika honom rakt i örat heller. Inte väcka om han redan hunnit somna.

“Mmm?”

Han sover inte riktigt än uppenbarligen. Jag gnuggar försiktigt nästippen mot hans nacke, blundar och viskar;

“Jag älskar dig.”

Korta ryckningar transplanteras från honom till mig. Jag hör honom stöta luften genom näsan och inser att han faktiskt skrattar, om än tyst. Jag vaknar upp ur min dåsiga närhetskänsla och undrar varför han skrattar åt mig, rädd att jag sagt något alldeles galet. Nervositeten börjar tugga på mig, drar i mina muskler och jag är inte ens säker på om jag andas längre. Ett lugnt, stillsamt svar når mig;

“Jag trodde du ville något annat.”

Jag andas igen, släpper spänningen kroppen just fångat upp. Slappnar av, kryper lite närmare om än längre ner, lutar pannan mot hans skulderblad och blundar. Fortfarande med min ena arm om honom, fortfarande med känslan av att det är så här jag vill finnas, många nätter av mitt liv.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Jag ska tysta ner den… Om en stund. Jag vill bara ligga kvar så här ett tag och må bra – i nuet. Men jag lovar, jag ska stänga av den. Bara inte alldeles just nu.. Om en stund.

bakom molnen tindrar ett troll

Bitarna börjar falla på plats. Det som har känts som en smärre jordbävning senaste veckan har framför allt handlat om en inre sådan. Inte så att den yttre livsvärlden och allt som står i den är helt odelaktig i det här eller inte har påverkats av det, men framför allt är det inuti det har skramlat, rasat och varit på väg att utbryta en smärre katastrof.

Jag börjar också se varför. Jag börjar se vem jag blir i en relation med någon nu. Jag ser hur jag inte vågat fortsätta vara jag, precis så som jag är, utan tagit på mig rollen från året innan. Den hemska, den dåliga, den som det är minst femton fel på. Den som inte beter sig som en riktig kvinna gör för att hon överhuvudtaget pratar med någon annan människa än mannen hon valt att leva med.

Istället för att våga fortsätta vara jag, precis som jag är när jag mår som bäst, då jag är glad, pratsam, social och tycker om min omgivning på alla de sätt som går just för att människorna jag möter är så underbara och intressanta, var och en på sitt sätt..  Istället för det, tog jag rollen jag hade senast i vad som skulle blivit en relation. Den tuktade, den kontrollerade, den som inte riktigt har rätt att föra samtal med någon annan, den som måste berätta allt om sina innersta tankar enbart för att få dem söndertrasade, förstörda, trampade och spottade på.

Det börjar klarna nu. Jag måste inte ta på mig den rollen. Jag har aldrig behövt ta på mig den rollen. Jag har egentligen aldrig behövt leta efter de signalerna som säger att det är så jag måste vara. De finns inte. Oavsett hur mycket jag försökt provocera fram dem (och bara det utan att egentligen ha velat göra det utan snarare av ren rädsla för det där som är “lite för bra för att vara sant”) så finns de inte.

Nu när jag vet. Nu när jag ser. Nu kanske jag kan tänka mig att våga än en gång. Vara jag, precis sådär som jag innerst inne alltid är och egentligen också vill våga vara utåt. Dags för det sociala trollet i mig att krypa fram ur gömmorna igen och möta solens strålar. De där som faktiskt inte får mig att springa, utan istället våga glänsa lite klarare – som stjärnorna.

mumsigt värre

Ibland är det skönt att läsa små råd och rön i diverse underhållande damtidningar. Ibland är det skönt att bara luta sig mot något som lika gärna kunde vara skvaller och använda det som ursäkt för att fortsätta äta choklad. Inte spelar det så stor roll om det egentligen stämmer. Så länge det låter bra och ter sig logiskt är det helskönt att haka upp sig på.

i grunden en kärlekshistoria

Jag lovade några av er att fundera lite mer kring mat.

Det har funnits perioder av mitt liv då jag inte umgåtts så mycket med andra människor. Inte suttit i samma rum som dem och pratat, inte varit ute på aktiviteter med dem och inte heller haft riktigt koll på vad vi skulle göra om vi sågs mer än en gång. För så enkelt är det, en gång kan jag fixa! Första gången vi ses vet jag precis vad vi ska göra. Vi ska äta!

Att dela måltider med andra är det jag saknar mest när jag är ensam. Något som i sin tur påverkar hela min kosthållning. Har jag ingen att dela mat med, har jag svårt att se varför jag ska lägga så mycket tid och energi på att förbereda en måltid och äta själv. Alltså låter jag bli.

Kan det ses som en ätstörning? Kan det vara början av en lång resa av ätstörningar? Är det inte bara så att om man inte gör saker och ting på det sätt som samhället har satt upp normer för kallas det för störning, oavsett hur ostört det egentligen är? Hur jag äter/inte äter är för mig fullkomligt logiskt. Det har det varit så länge jag kan minnas. Precis samma sak gäller vad jag äter och inte äter.

Till att börja med äter jag bara mat jag tycker är god. En kommentar som fått många att titta snett på mig, och jag inser då oftast precis vad de tänker. De utgår ifrån sin egen mun, sina egna smaklökar och de normer de lärt sig där det som är gott också automatiskt är det som är onyttigt och ohälsosamt.

Riktigt så fungerar det inte för mig. Jag äter det jag tycker är gott. Det innebär inte att varje tugga i sig måste vara en smärre oral orgasm, men det jag stoppar i mun ska åtminstone inte få mig att må illa. Jag har svårt att tänka mig ett bättre utgångsläge än så för mat. Eftersom näsan spelar in och lägger ytterligare dimensioner på smaksensationerna går det säkert att räkna ut att mat som luktar så pass illa att jag vill kräkas inte kommer att ätas, hur god den än är enligt andra. Det skulle gå emot min grundprincip gällande mat.

När jag var yngre läste jag en del i de normvärderande tonårsblaskorna om tjejer med ätstörningar, en del svalt sig smala, andra vräkte i sig mat och spydde upp det lika fort igen och oavsett hur blev jag inte klok på’t. Visst insåg jag väl också att jag inte var smalast och snyggast i klassen och funderade ibland på vad jag kunde göra åt det. Snyggast skulle jag aldrig bli oavsett. Smalare funderade jag på ibland. Samtidigt var jag alldeles för ambivalent för att bestämma mig för om jag skulle svälta mig smal eller spy mig smal, vilket resulterade i att jag ena dagen inte åt, andra dagen vräkte i mig och helt enkelt hoppade över det intima mötet med porslinskoppen i badrummet. Att inte kunna kräkas på kommando gjorde antagligen sitt till. Resultatet blev förvånansvärt normalt ändå. Så möjligen var väl det en ätstörning om nu något ska anses stört.

Min bestämda åsikt är att mat är något man ska njuta av! Inte så att man måste sitta och orgasmera varje tugga man äter, under varje måltid. Men försöker någon komma dragandes med skuldkänslor och dåligt samvete runt mina måltider blir jag heligt förbannad. Åtminstone när det gäller att applicera det dåliga samvetet och skuldkänslorna över min kropp!

Må hända jag har gått upp lite senaste åren, må hända att det är så! Det betyder inte att jag tänker sitta och våndas över att det var grädde i såsen, att jag faktiskt åt upp en hel pizza (och inte som för 15 år sen bara en halv), eller att jag tuggade i mig en skål chips till filmen igår. Jag vägrar! Allt jag stoppat i mig har jag njutit av och så tänker jag fortsätta göra framöver. Jag har inga tvångstankar som viskar ”Åh, vad mycket fett det var i den där pizzan, nu måste du ut och springa minst en mil annars är det här inte ok.”

Andra har det. Matrelaterad ångest. Matrelaterade tvångstankar som de inte kan ignorera, eller ens hålla för sig själva. Jag har fått höra en hel del av det genom åren. Så länge det rör deras egna person må det vara hänt, då är det inte min huvudvärk att hantera. Men sällan slutar det där. Jag har fått en del synpunkter från andra under perioder när jag t.ex. ätit en hel(!!!) avokado till lunch tillsammans med en liten burk Keso ett par tre gånger i veckan. Då har det varit viktväktarhysteriska kvinnor som ska frälsa sin omgivning, trots att de vare sig blivit ombedda att frälsa eller ens lägga sig i andras kosthållning, som retat gallfeber på mig.

Visst har det hänt att jag också fått ett ryck ibland, bestämt mig för att prova någon mirakelkur och se vad som händer. Samtidigt har jag även där valt något där jag faktiskt inte far illa av maten, där jag kunnat njuta av varenda tugga av fräscha grönsaker, lite lätt blodiga stekar och annat som jag tycker är gott.

I dagsläget väger jag lite för mycket för mitt eget välmående. Jag vet det. Jag känner det i kläderna. Jag känner det i mina rörelser. Men att skylla det på maten som om den vore boven i dramat vore att inte se människan, inte se vart alla kilon kom ifrån och inte se vad som är viktigt. Jag måste se helheten och konstatera att jag framför allt behöver röra på mig mer. Det största viktpåslaget har nämligen kommit när jag mått dåligt, när jag själv inte upplevt välbefinnande, när jag inte ätit något på två, tre och ibland fyra dagar och däremellan livnärt mig på de transfetter som samhällsnormen nu slagit fast är fredagsmys för hela svenska folket.

De senaste sex veckorna har jag ätit lagad mat i stort sett varje dag. De flesta dagarna har det varit måltider jag själv lagat, alltså med fokus på vad som är gott. Mannen som delat maten med mig har lagt på sig ett antal kilo redan nu, nästan så att jag undrar hur det gått till. Tål man kanske inte hemlagat när man ätit för mycket halvfabrikat? Själv har jag ätit, njutit, varit så mätt att jag nästan inte kunnat röra mig ibland. Viktpåslag? Tja, ungefär 500 gram under den här tiden. Inte mycket att haka upp sig på.

Istället känner jag hur ett belåtet leende kommer smygande då jag funderar på vad jag ska laga härnäst.

———————————-

Edit: När jag någon gång ibland kommer i obalans och har tveksamheter kring min relation till mat brukar jag alltid börja om med frågan;Varför äter du?”

Många hänvisar till det fysiska behovet och att det måste ätas för överlevnad osv. Jag själv landar ALLTID med ett svar som säger att jag äter för/p.g.a. den sociala samvaron. Mat är något att dela, umgås kring och njuta av. Svårare än så ska det inte behöva vara.