Tag Archives: utmaning

korten på bordet

Posted on by
3

Imorgon är det dags. Jag är nervös redan nu. Det ska tas en dust med vår kursansvarige (tillika studierektor) om tidigare tentor i kursen som terminen började med. Hon och jag har en förmåga att inte prata med varandra. Rak kommunikation verkar lika svårt för henne som för en del tidigare kvinnor jag mött i liknande roller. Bara det gör mig än mer nervös inför morgondagen.

Det är nämligen så tjurigt att om jag inte blir godkänd på tentan kommande lördag kommer jag inte ha någon tid kvar att skriva om den innan första kursen på nästa termin börjar. För att få börja den kursen måste kursen vars omtenta jag ska skriva vara godkänd. Lite av en rävsax.

Alltså har jag, trots att jag egentligen inte hade ork till det när jag gjorde det, bett att få en genomgång av det jag har skrivit då ingen kommentar antyder att något egentligen är fel och trots det är den inte godkänd. Jag hoppas bara att lugnet jag upplevt de senaste dagarna håller i sig.

Jag hoppas verkligen jag är stark nog att inte låta henne skicka ner mig i den avgrunden där jag satt fram till jul. Jag har uppenbarligen karaktär och styrka nog att hålla min diet trots att köksskåpen är fulla av After Eight, punchpraliner (en av mina absoluta svagheter), olika sorters kex och andra godsaker. Vinet ligger också och retas med mig i köket, men jag låter bli. Jag är starkare än så.

Hoppas bara att jag håller, även när det gäller konfrontationer som rör mina studier. Jag hoppas verkligen att jag är stark och envis nog, även där.

tio och ett halvt kilo

Posted on by
6

Det var det jag i måndags fastslog behöver försvinna. Genast protesterades det för inte ska väl jag bara väga 50 kilo inte! Jo faktiskt så ska jag det, för mitt eget välmående och min fysiska hälsas skull. Väger jag femtio kilo ligger jag (efter diverse olika sätt att mäta, bl.a. skelettstorlek, fettfri kroppsvikt, BMI och ta i med vad du vill) fortfarande i överkant av det som betraktas som normal fettmängd i en kropp av min längd och i övrigt fördelad massa. Faran för mig ligger under 45 kilo och dit har jag inte ens tänkt att gå.

DSC00896För övrigt gillar jag inte det jag ser just nu. Jag gillar inte att se ut som och känna mig som en mini-Michelin så fort jag passerar något som liknar en spegel (mini helt p.g.a. längdbrist och inget annat). Jag mår faktiskt inte bra av det. Jag mår inte alls bra av att inte ha ett enda par byxor kvar i ostretchigt material som jag faktiskt kan få upp över ändan. Jag mår skitdåligt av att (faktiskt) alla mina leggings, strumpbyxor och mer stretchiga versioner av benbeklädnader är på gränsen till för små. Efter att ha sett bilderna från mitt familjära firande av min 30-årsdag i småland (en vecka i efterhand och med en massa släkt i närheten) undrar jag varför ingen jävel talade om att jag kanske borde valt ett annat plagg, en annan frisyr, vad fan som helst. Klänningen jag hade är förvisso fin i sig, men den passar mig när jag väger 50 kilo. Nu såg den påmålad och rent ut sagt för jävlig ut. Jag mår faktiskt mer dåligt av att ha konstaterat det och också konstaterat att ingen jävel där talade om det för mig. Det hade gjort mindre ont att få det slängt i ansiktet.

Tio kilo lite drygt är målet, men visst jag är faktiskt helt nöjd om åtta försvinner. Det kan räcka så. Däremot funkar det inte att gnälla om att min idealvikt är på tok för jävla lite för mig att väga. Det är det inte. Snarare är det precis lagom, åtminstone så länge mitt liv ser ut som det gör nu. Så ska det sägas något alls om det här kan jag säga direkt att tips på hur jag kommer dit, till målet,  är att föredra. Just nu har jag nämligen inte en jävla aning.

tror bestämt jag hade fingrarna i kors

Posted on by
Reply

139Vet att jag tidigare önskat att jag kunde dansa men kanske menade något enklare än det som visades upp igårkväll. Jag minns inte om jag under gårdagen faktiskt lovade att jag skulle följa med och börja dansa någon gång inom en snar framtid eller om jag fortfarande har möjlighet att ljuga bort det.

Tanken på att ens försöka gör mig hur nervös som helst. Inte bara det att jag har taktkänsla som en halt, läspande tamburmajor iklädd fluga, jag skulle dessutom ha svårt att förlika mig med min kropp i de här kläderna.

Lite mer utmaning än själva dansen, och förmodligen lite mer komplexbemötande än jag kan hantera.

vad ser du?

Posted on by
4

När det inte riktigt går att få fason på orden kanske det räcker med en bild. Något att vila ögonen på medan hjärnan får bearbeta intrycken. Lite som ett sånt där bläckplumpstest, någorlunda abstrakt men samtidigt inte riktigt. Så till det att orden finner utrymme igen, kanske idag, kanske imorgon, kanske någon annan dag låter jag frågan ligga öppen och ser fram emot svaren.

Vad ser du?

det är inte DIN sak att omvärdera åt mig

Posted on by
2

Det är nyttigt att ompröva sina värderingar. Det är nyttigt att våga ifrågasätta sina egna grunder och orsakerna till att de överhuvudtaget finns. Det är skitjobbigt att behöva utsätta sig för den totala, hänsynslösa kritiken. Ingen är nämligen bättre på att kritisera mig än jag själv. Men jag intalar mig hela tiden att det är så förbannat nyttigt.

femtio tusen ord

Posted on by
2

Förrförra året var jag ruskigt kaxig. Jag hade bestämt mig för att jag skulle. Det skulle dessutom bli en baggis, en lagom lätt utmaning i en inte alltför brant uppförsbacke. Jag kan väl konstatera att allt som kunde gå fel gick fel. Jag försökte att samtidigt läsa in en massa kurser på komvux, vilket visade sig vara minst en för mycket. Det som skulle bli så lätt. Jag hade ju en del spännande uppslag, intressanta idéer. Det var bara att skriva.

I år tror jag inte jag kommer försöka. Men jag kan erkänna att jag hemskt gärna skulle vilja. Samtidigt ser jag, med studierna som de ser ut idag att jag har inte en snöbolls chans i helvetet att lyckas. Femtio tusen ord är ganska mycket, inget som ramlar ur en i sömnen direkt. Så hur gärna jag än vill.

Hur gärna jag än önskar att jag hade idéer, tid och motivation att delta i årets NaNoWriMo så kommer jag låta bli. Men jag hoppas att många av er andra låter bli att göra det jag gör och istället deltar. Jag tror nämligen det är en spännande utmaning som ger en betydligt mer ifråga om utveckling än det tar av en ifråga om tid. Det kanske inte automatiskt blir en bestseller, eller så gör det det. Oavsett vilket så tror jag det ger något åt de som drömmer om att skriva men som jag har lite svårt att få ändan ur vagnen.

Det börjar första november, så än finns det tid att bestämma sig för att delta. Jag önskar jag hade tid.

Tänk snabbt!

Posted on by
Reply

Jag får höra det med jämna mellanrum. Människor reagerar på att jag ger snabba svar på tal. De är dessutom inte bara snabba utan slår på någon av de strängar som spelats ut av den som först yttrat sig. Ibland kan det ta en stund för andra att se hela tankekedjan att komma fram till den punkten där jag valde att stanna, plocka upp och leverera ett svar. Jag tror nog att jag kan skylla det här på pappa.

Ofta och många gånger under uppväxtåren, kunde han slänga ur sig; “Tänk snabbt!” och kort därefter kom ett objekt farande mot en i hastigheter som man inte alltid räknat med. Han var helt enkelt ute efter att jag skulle fånga. Vet inte om han hoppades att jag skulle bli fotbollsmålis där ett tag, men insåg väl så småningom att det bara var att ge upp. Jag fångade i stort sett ALDRIG.

Så länge det bara var ett gosedjur eller något annat mjukt var det kanske inte så mycket att hetsa upp sig kring. Men så var det ju inte alltid, ibland var det nycklar jag bett om, bollar eller något annat otympligt objekt som skulle gjort ont att få på sig.Då jag så sällan fångade utvecklades istället två andra strategier. Endera hoppa åt sidan för att inte bli träffad eller att helt enkelt slå tillbaka på volley.

Om jag tar det här ett steg längre så är det ofta det jag gör språkmässigt. Du skickar en kommentar åt mitt håll, eller rakt ut i luften i sammanhang med flera deltagare och jag slår den på volley innan så många av de andra reagerat. Med det inte sagt att jag alltid träffar rätt, men jag har åtminstone tänkt snabbt.

Tack pappa!

Har man satt F*N i båten..

Posted on by
Reply

Just nu känner jag mig som en praktikantapa. Jag hade tänkt ägna dagens tankar åt språkvårdsanhängarna men efter det som nyligen utspelat sig får det bli en annan dag. Istället blir det lite mer stolthet, eller pride åtminstone.

Söta, mysiga Anders Wallner såg jag första gången på Miljöpartiets mingel under Almedalsveckan i Visby. Senare samma kväll fann jag honom i twitterhörnan inne på Burmeister, nu pratar vi 5-6 personer som satt i ett hörn med varsinn mobiltelefon och twittrade, säkerligen minst lika mycket med varandra som resten av omvärlden. Oavsett allt det här har jag inte lyckats bli vare sig miljöpartist eller homosexuell. Däremot twittras det en del, men som sagt, annan story.

Häromdan blev jag uppjagad av min närmsta väninna med frågan om jag ville motionera mitt körkort den första augusti. Då jag frågade vart hon vill bli skjutsad fick jag svaret att det inte var hon utan Anders som behövde en chaufför i Pridetåget, “B-körkort det enda som krävs, inte ens hbt-kompetens…” vilket jag fann både roande och tja, mest roande faktiskt. Dock vet jag också att krypköra med en manuellt växlad bil (kan inte tänka mig att den är så lyxig att det är en automat) den sträckan är påfrestande (mest för nerverna) och meddelade väninnan att jag tänkte samla kyssar vid kanten av paraden (en ofrivillig vana från tidigare år).

Som twittrare går det ändå inte att låta bli att twittra lite till och kolla upp läget så jag frågade sötpojken om det löst sig med bilen. Då det inte gjort det slängde jag våghalsaktigt ut erbjudandet att om han såg till att Mr. Pride President i egen hög person kysste mig så kunde jag säkert köra bilen åt honom.


Så om det inte vore för att jag är uppbokad fram till klockan 13.30 på måndag så hade det varit en utmaning jag inte kunnat backa ur. Men är det ett snyggt sätt att backa ur på, eller borde jag kanske be honom om ett alternativ till måndagen?

För visst är det väl värt en kyss av en attraktiv (gråhårig dessutom!) man oavsett läggning, och som väninnan så sympatiskt uttryckte sig när jag konstaterat att har man satt fan i båten får man snällt ro honom i land; Aja, då är det bara att ro! =)

För inte kan man väl bara knuffa honom över bord?

Ord, ord och mera ord..

Posted on by
Reply

Om några minuter är det dags för årets utmaning. När klockan väl slagit tolv är november här och 50’000 ord ska helst infinna sig i samma dokument och dessutom ha en story innan sista november nått sitt slut. Det känns lite tungt redan nu, borde kanske ta fram word, vänta med fingrarna på tangenterna och bara vräka ur sig alla tankar som dyker upp för att nå dagens 1667 och inte börja med att halka efter. Samtidigt finns det lite mer på måstelistan framöver och att gå och lägga sig känns som ett minst lika bra alternativ.

Har dessutom börjat släppa lite på spärrarna, vilket jag inte riktigt vet om det var bra eller inte. Lite känns svårt och mellanvägen är så balanserad att jag kommer ramla av innan jag ens nått de första stegen ut i verkligheten. Att av princip ha nekat till eventuella förslag har varit en enkel väg, inga bekymmer, inga samvetskval, inga tankar dagen efter som ifrågasatt om jag verkligen borde ha gjort som jag gjorde. Min vän har i och för sig rätt när han menar att det är att hårddra det lite väl mycket, samtidigt börjar jag undra om det inte är lika bra. De skruvar jag lossat på än så länge för att få ett nytt flöde av aromer verkar ha varit de bärande, och utan dem brister allt. Tankar, känslostormar, uttryck tar form på sätt och i situationer där jag annars kanske hade varit mer reserverad. Å ena sidan är det skönt att inte begränsa sig utan låta allt komma spontant, å andra sidan ger det inget bra resultat. Helt enkelt och främst för att världen runt omkring inte fungerar så, den är fortfarande reserverad. Var sak har sin tid och allt ska göras i en viss ordning, utifrån en dold lag om uppförande som jag fortfarande inte fått ta del av. Kanske bättre att dra åt skruvarna igen och istället fokusera på något enkelt.. som 50’000 ord.

Krävande

Posted on by
2

Ibland undrar jag om jag kanske inte har lite väl höga krav på min omgivning och då främst på män. Är det så att många av oss kanske kräver lite mer av dem än vi egentligen inser att de klarar av, om vi nu tänker på det en extra gång. Jag har nog aldrig egentligen tyckt mig ha speciellt höga krav på andra. Min ex-sambo fick gärna röka så gott som överallt det där behagade honom, jag krävde aldrig att han skulle sluta. Inte heller krävde jag att han skulle diska varje dag, massera mina fötter eller något annat tråkigt. Visst, ibland bad jag om hans involverande i tråkiga aktiviteter men det är inte riktigt samma sak.

Det finns dock ett och annat som jag tycker man ska kunna kräva av SAMTLIGA män. Mödrar brukar visst försöka lära dem det redan när de är små. Så det här är ett brev, mer av en bedjan (eller se det gärna som ett krav) till alla världens män;

Kära du, man i vilken ålder som helst, oavsett civilstatus, årsinkomst, hudfärg eller annat du kan använda som ursäkt. Vänligen håll dina privata delar i byxorna, och även verbalt för dig själv, när du umgås med människor du inte känner eller som inte uttryckligen bett att få se dem i närbild.

Jag är helt övertygad om att även din mamma sa åt dig redan när du var 1,5 år gammal och först hittade din lilla pillesnopp att du inte skulle dra i den ibland folk! Det var alltså inte Ok när du var liten och jag lovar, det har inte blivit mer Ok för att du blivit vuxen och därmed får rösta, köra bil, dricka alkohol och bestämma själv vad du ska ha på dig för kläder. Personligen vet jag tillräckligt om vad du har i byxorna för att vara mer nyfiken på RESTEN av dig ett bra tag framöver. Men när du börjar dina introducerande konversationer med att tala om måtten på din snopp, eller åtminstone hur välutrustad du är, börjar jag tvivla rejält på om du överhuvudtaget har något som ÄR av intresse för någon utöver dig själv.

För att ta det här ytterligare ett steg kan jag även konstatera att jag inte behöver få information om varje gång du får ett kåtslag och inte kan tänka med något annat än kuken. (Vi vet redan att de flesta män aldrig tänker med något annat än kuken så kom igen! Överraska mig!! Visa att du använt den ANDRA hjärnan!) Jag behöver inte heller, och vill verkligen inte, få veta hur många gånger du behöver dra i snoppen innan du går och lägger dig för att sova gott.

Om du berättar det i hopp om att jag ska bli upphetsad och eventuellt vilja se det så fungerar det dåligt. Eller inte ens dåligt, det fungerar inte alls. Däremot så blir jag mer och mer övertygad om att det inte finns så mycket mer än en snopp. Hade det funnits mer så hade säkert resten av världen redan fått en chans att ta del av det intressanta som är fastvuxet vid den där snoppen, tror inte du också det?

Tänk att för en enda gång i sitt liv hitta en RIKTIG man, med snopp – istället för en kuk med eventuell utväxt. Vilken dröm det skulle va! Men det är nog som jag sa redan från början. Jag har för höga krav helt enkelt.