always the bridesmaid…

Det har alltid varit så här. Åtminstone sen tonårstiden och fram till nu. Jag har så gott som alltid umgåtts med människor som är äldre, människor som redan har en massa erfarenhet av allt det där jag själv aldrig upplevt. Erfarenheter jag fått återberättade, tagit till mig och sedan baserat egna beslut utefter. Många gånger innebär det att jag inte själv upplevt, vilket i sig är en sorg att bära med sig när man sen ser tillbaka på tiden som gått.

Så när jag för en gång skull funderade på att bryta mönstret och uppleva blev det klart läskigare än jag kunnat tänka mig. Mycket tankar fram och tillbaka, många rädslor att bita i och funderingar kring för- och nackdelar. Ett läge när man ofta vänder sig till sina vänner, de som känner en bäst, vilket också var vad jag gjorde. Resultatet av det?

Jag blev klart och direkt avrådd från att uppleva. Fick en rad nackdelar uppstolpade, någon annans upplevelse kort och snabbt återgiven och därmed också resonemanget att samtliga borde vara klara med den upplevelsen för gott då hon nu var det. Min första reaktion var givetvis att hålla  med, konstatera att hon nog därmed visste bäst och helt enkelt bestämma mig för att inte uppleva den här gången heller.

Visst låter det här spännande?

Kanske inte så väldigt men ibland behöver ord sättas på saker som gnager.

Efter ett par dygn av gnagande ångest, oro i själen och ett gäng lustiga drömmar kunde inte det beslutet kännas mycket annat än fel. Varför är det andras sak att bestämma om jag ska få uppleva, upptäcka vad jag tycker om något i livet som de redan har tröttnat på och är nöjda med att den tiden är förbi. Det är ungefär samma sak som när väninnan (som har två barn själv) ihärdigt avråder alla i sin omgivning att fortsätta med överbefolkningen av planeten. Hon har ju slutat, å andra sidan slutade hon inte förrän efter hon bidragit till det så huruvida det är rätt person att förespråka barnlöshet lämnar jag åt andra att ta ställning till.

Samtidigt var det just den biten som jag insåg var hornet i sidan den här gången.

Varför ska jag inte få upptäcka och uppleva i mitt liv bara för att alla andra redan har gjort och har bestämda åsikter om huruvida något är bra och värt tiden och energin eller inte? När var det sagt att jag inte behöver fylla mitt liv med upplevelser för att andra har fyllt sina så till den grad att det räcker åt mig också?

Snart börjar jag till och med undra varför jag ska ha människor i mitt liv som anser sig så pass mycket bättre vetande att de avråder mig (eller vilken annan människa som helst) från att uppleva, för att de själva redan har gjort det och vet hur jobbigt det var. Varför pratar de just i de här stunderna aldrig om det som är bra, oförglömligt och kanske rent utav underbart med upplevelsen också? Vore det så farligt om någon annan fick uppleva något liknande? Är de så rädda för att någon annan kanske rent utav skulle råka ha en bättre upplevelse? Är det inte rätt så korkat till att börja med att ens tänka på det viset!

Så nästa som kommer avråda mig från att uppleva, för att de själva redan gjort och anser att hela världen klarar sig med deras upplevelse, kommer jag vänligt och bestämt be att fara och flyga!

ibland krävs det så lite…

Det händer att jag utmanar omvärlden. Det händer att jag kräver “kändisar” på sanningen eller åtminstone ifrågasätter och utmanar deras uppriktighet som människor. Inte så mycket för att bevisa något för omvärlden, utan snarare för att se hur väl förankrade de är i verkligheten, vilken nivå av ödmjukhet de har förmåga till och även för att se om de håller måttet. I det här fallet handlar hålla måttet om att vara tillräckligt mycket människa för att kunna vara en kandidat bland mina förebilder. Jag har nämligen inte så många.

För en evighet sen, eller 2009, gjorde jag just en sån där sak. Jag fick ett infall och utmanade Björn Ranelid. Helt enkelt för att han skrävlade så mycket och högt om hur han besvarade allt och alla som sökte kontakt med honom. Det har än så länge visat sig vara en högtravande och saftig lögn. Spelar det så stor roll? Antagligen inte. Men han har därmed förbrukat sin röst hos mig. Jag är inte ens intresserad av vad han åstadkommit. Han inspirerar inte till något alls.

Så varför dra upp det här nu? Jag testade igen idag. Dock inte med den självgoda, morotsfärgade, sågspånsfyllda läderdockan. Istället dök det upp en man i TV som man kan ha hur mycket åsikter och fördomar mot som helst. Jag har säkert en hel trave om jag bara tänker efter, men istället för att plocka fram dem och byta kanal stannade jag upp en stund och lyssnade på det han sa. Det var intressant, men jag undrade också hur förankrat det var – så jag testade.

Jag som helt anonym, vanlig människa letade upp Bingo RimerFacebook och skrev några få rader till honom. Det slutade bättre än jag hade förväntat mig. Det kom en rad tillbaka. Så om jag som obetydligt, vanlig och främmande människa kan tillägnas den (om än lilla) tid det tar att producera ett svar – så var det nog trots allt inte bara flyktigt skrävlande som kom ur hans mun tidigare idag. Istället får han privilegiet att finnas med i den skaran människor jag mycket väl skulle kunna tänka mig att lyssna till.

jag har tappat min glöd, eller aldrig funnit den

Det är bara att inse. Jag är betydligt bättre på planerandet av aktiviteter än själva genomförandet. Jag kan lägga ner timmar på just planeringen, ta fram målen, det jag vill ha gjort och sedan leta upp vägarna dit och ta fram scheman för hur det hela ska gå till, över vilken tidsperiod och på vilket sätt. Ibland hinner jag t.o.m. så långt att jag har alla förberedelser klara, anmälningar till uppstarter och liknande om så behövs och sedan när dagen väl kommer då det är dags att börja verkställa… Då kan det mycket väl vara så att jag börjar, men sedan leder det inte så mycket längre. Jag ser t.o.m. problemet i det, men har ännu inte hittat en nyckel för att lösa det.

Problematiken ligger först och främst i inställningen. Jag vill “ha gjort” i betydligt större utsträckning än jag är entusiastisk att faktiskt “göra” och vara delaktig i den processen. Det är något som hänger i sedan jag var barn. Drömmarna då om vad jag ville ha gjort, vad jag ville kunna berätta om för mina barnbarn när jag blev gammal var milsvida och så gott som gränslösa. Av allt det där kan jag säga nu att jag inte ens gjort en bråkdel och jag börjar närma mig medelåldern, hälften av min beräknade livslängd. Jag har inte ens barn, vilket gör hela barnbarnstanken än svårare.

Projekten som pågår just nu är jag dessutom inte helt entusiastisk över, inte på det sättet jag var när jag planerade dem. Vilket också leder vidare till nästa del av problematiken. Jag har inget jag kan säga att jag brinner för.

Han brinner för motorcyklar och allt vad som har med dem att göra. Andra jag känner brinner för musiken, ett liv fullt av husdjur eller något annat. De flesta har något som verkligen tar all den där extratiden, men som samtidigt ger dem mer energi att tycka det är värt det just för att de brinner för det de gör.

Att jag inte kan sätta fingret på det jag verkligen brinner för gör det hela mycket svårare. Hade jag kunnat det hade jag åtminstone kunnat välja projekt med glöd och bara genom att tillsätta lite mer syre få igång den där lågan som gör att jag förblir entusiastisk över genomförandet snarare än över tanken på att ha gjort. Men hur tar man sig dit?

Någon som känner igen sig och har lyckats hitta nyckeln? Lyckats med att gå från att hitta glädjen i att ha utfört till att hitta glädjen i själva utförandet? Hur gick det i så fall till?

Idag ska jag leva farligt!

Inte så att jag tänker hoppa ut från en balkong på åttonde våningen, åka inlines efter en lastbil eller ens naken åka snowboard nerför ett grustag. Någon (troligtvis min kära mor) har välsignat mitt konto och trots lönehelg och den tillhörande trängseln tänker jag bege mig ut och göra det jag hatar mest. Shoppa!

Målet är att komma hem med ett par jeans. Ett par som sitter snyggt och är i rätt längd. Det är snart fem år sedan jag köpte jeans senast. Knappast så att jag  använder jeans längre, helt enkelt för att jag inte har några. Har  ett ynka par kvar som jag möjligen kan ha, men de är så trånga att de ger mig skavsår över höftbenen. Så nu är det sannerligen på tiden! Skräcken börjar redan komma krypande.

Inte bara så att shopping är det värsta som finns, därutöver är trängsel ännu ett fenomen jag rakt igenom hatar. Köa, trängas med folk och att dessutom i slutändan behöva betala pengar för det. Kombinationen är oslagbart fruktansvärd! Tanken på att föda barn känns plötsligt som en dans på rosor i jämförelse. Börjar redan nu fundera på om det här inte är mer tortyr än äventyr trots allt.

Nåväl, jag kommer inte behöva ta mig igenom det ensam. Det finns någon att hålla i handen. Det finns någon som inte kommer begripa varför jag ger upp, bryter ihop och kommer börja gråta mitt i alltihop. Men det gör inget. Det räcker att han finns där. Det är tillräckligt för att jag ska kunna se den här självvalda tortyren som en enklare mer avancerad form av terapi.

Så, önska mig lycka till!

hur svårt ska det behöva va?

Egentligen är det ju inte svårare än så här, men trots det misslyckas jag totalt. Även om pilarna är övertydliga hamnar jag fel! Möjligen kan man säga att jag lyckas göra fel, trots att instruktionerna är så superduperenkla att t.o.m. en idiot skulle fixa det. Om jag då inte ens fixar det en idiot klarar av, vad gör då inte det åt självkänslan.

Så enkelt det borde vara. Så då är det väl bara att ta om det en gång till, och en till, och en till. Gör om, gör rätt endera tills jag lyckas eller till det att jag accepterar att jag är en idiot.

reservplats 53

Om jag läste förkortningen vid antagningsbeskedet på studera.nu rätt skulle det möjligen kunna vara vad det betyder.

Det känns redan nu som ett avslag. Å andra sidan kanske det ändå är lika bra.

Det kan vara dags att lära mig att jag inte kan lära mig hur mycket som helst på en gång. I synnerhet när jag redan i ingångsfasen helst vill vara framme vid mållinjen. Jag har dessutom dragit i en massa andra trådar, så blir det inget av just den här kommer jag ändå ha fullt upp hela våren. Kanske mer så än jag egentligen har lust med – även om jag vill ha det så!

En dag kanske jag lär mig måttfullhet. Kanske.

en inte så digital tillvaro

Även om året är 2010 och utvecklingen går framåt finns det fortfarande saker i tillvaron som helt enkelt inte går att göra fullständigt digitalt. Åtminstone inte helt och fullt ut.

Jag pluggar. Med bok, (håll i er nu) papper och penna!

Vad jag försöker säga är att jag tränar på att skriva för hand igen, förberedelser inför lördagen. Frustrerande är bara förnamnet. Oerhört irriterande är det när bokstäverna inte blir rätt för att jag börja skriver på nästa tre bokstäver innan jag ens gjort klart den första.

Händerna hänger helt enkelt inte med hjärnan. Det tar avsevärt mycket längre tid att rita ut t.ex. ett K för hand än att trycka på tangenten som motsvarar K. Dessutom tar hela den analoga skrivprocessen mycket, mycket längre tid, något jag måste ha koll på till på lördag. Så åter till den analoga tillvaron en stund.

Här bredvid får ni ytterligare ett exempel på något som inte riktigt hängt med i den digitala utvecklingen.