Tiden går fort när man har roligt.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men det är redan mars. Brukar inte nya år börja med januari? Senast jag kollade var det början av året och jag skulle hinna med en väldig massa saker innan våren. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska hinna. Våren borde komma när som helst. Jag lär knappast ha sån tur att den dröjer ända till maj.

Så vad har egentligen hänt?

Det första spontana svaret är - Ingenting. Mitt liv är ganska tråkigt i grunden.

Men funderar jag lite längre så har jag givetvis en massa orsaker och undanflykter även den här gången. Det är lite så jag är. Så jag har inte fått ordning på alla de där planerna för att…

.. jag har börjat på en ny utbildning och fokuserat mer på den än jag någonsin lyckades med under föregående utbildning.

.. jag har blivit med ett jobb som förtjänar ett visst antal timmar varje vecka. Minst!

.. jag försöker lära mig italienska

.. jag försöker komma ikapp med resttentor och annat för att CSN ska börja uppskatta mina insatser igen.

.. mina helger är inte ensamma längre. Vi är två om dem och det händer att det ryms krogkvällar, middagar med vänner och t.o.m. dans under de där få timmarna som helger ändå är.

Så vad var det jag egentligen hade tänkt jag skulle hinna med innan våren?

Komma i form? Gå ner fem kilo? Äta ordentligt varje dag? Skriva en klok bloggpost varje dag? Få bra rutiner i tillvaron? Städa i köksskåpen?Rensa garderoben? Bli en bättre människa och därmed också bli en sån där människa som andra vill umgås med?

Det verkar inte fullt så enkelt att få ordning på allt det där som jag först trott, nu har jag dessutom inte hunnit. Så endera har jag fokuserat på fel saker eller så har jag missat något viktigt. Men det gör inte så mycket. Jag trivs i processen jag befinner mig i. Kanske är det bara så enkelt att det jag gör och har gjort senaste tiden är den sortens pusselbitar jag behöver för att få ordning på de mål jag har satt upp. Jag ser ingen anledning att klaga eller ens spekulera djupare i det. Det är en trivsam tillvaro jag har även om några få saker fortfarande behöver justeras. Det är nog bara så att jag får ge mig själv en generösare deadline den här gången.

spiken i kistan

Om någon för sisådär ett och ett halvt, närmare två år sedan hade tagit sig tid och förklarat för mig varför man inte ska ansöka till Ersta Sköndal Högskola överhuvudtaget hade det funnits en ganska god chans att jag hade kunnat vara relativt lycklig idag.

Visst, det finns annat i livet som idag gör mig relativt lycklig men samtidigt är det inte något som hjälper ifråga om att ta ifrån mig den stress och ångest jag upplever över att behöva ha med den där skolan att göra överhuvudtaget. Det enda det här har varit är ett slöseri med tid och resurser samt att det satt mig i en ekonomiska kris jag snart inte kan hantera alls och det tack vare att skolans administration är ett skämt.

Ett fruktansvärt tråkigt, jävla skämt är det som i det långa loppet fört med sig att tentor inte funnits att skriva när de gått att anmäla sig till och jag har studerat till dem. Något som gjort andra tentor lidande då jag utifrån rätt information från skolan kunde ha betat av de istället för att samla ihop ett omöjligt berg av examinationer att hantera. Så visst, finns säkert någon dummerjöns som tycker det är mitt eget fel. Hade jag varit administrativt ansvarig på skolan hade jag inte satt vare sig mig eller någon annan i den situationen där jag nu hamnat. Det handlar helt enkelt om dåligt testade nya datasystem, dålig information om dessa och därtill rent administrativa felaktigheter som sopas under mattan med tafatta lögner när man sedan försökt få klarhet från studievägledare och ansvariga för de kurser och den utbildning man läser.

Att den här skolan överhuvudtaget lyckats skaffa sig ett gott rykte är för mig en gåta. Har de mutat sig till det? Den myndighet som har granskat det hela har uppenbarligen inte brytt sig om att titta särdeles noga. Andra studenter jag talat med som tidigare läst vid Universitet med betydligt fler studenter och än mer uppgifter att administrera är rent chockade över hur de bemöts och hur illa det fungerar här i jämförelse.

Själv är jag mest uppgiven, uppriven, ser ingen framtid längre, har ingen motivation kvar att ens försöka ta mig igenom den här utbildningen eller ens att studera överhuvudtaget.

För några år sedan tyckte jag att privata företag var alldeles för upptagna av sitt egna vinstintresse och jag var själv inriktad på att röra mig mot framtida arbete som främst rörde sig kring människans välmående på ett eller annat sätt.

Den här upplevelsen har fått mig att helt och hållet ändra uppfattning i den frågan. Jag är inte det minsta intresserad av att ta något socialt samhällsansvar och få in en fot där myndigheter värnar om människan, för det gör de inte. Myndigheter är tvärtom värre än egenföretagare (som iaf genom sitt eget vinstintresse har ett intresse av att ev. anställda mår bra för att det är gynsamt för företaget) och den här sortens maktmissbruk när det trots allt är fråga om myndigetsutövning ger inget annat än avsmak. Istället är det bara ironiskt att skolan trycker så hårt på vikten av etik och moral i utbildningen när de samtidigt kontinuerligt visar upp påtagliga brister inom detsamma.

Så till den som överhuvudtaget funderar på att läsa något alls på skolan jag nämnt här i början säger jag bara:

TÄNK OM! Det finns garanterat bättre alternativ, vilket annat alternativ som helst är helt enkelt bättre.

lite mera vardag

Imorgon börjar den läskiga vardagen igen. Den som de flesta säkert suckar över efter att ha haft lite lugnare nu under alla helger som varit. För mig har inte helgerna varit påtagliga på samma sätt. Jag hade ingen vardag tidigare som märkbart gick att “bryta av” ifrån med vilsamma storhelger. Så har mitt liv sett ut lite för länge. Så länge att jag inte ens brytt mig om att uppmärksamma helgdagar mer än att konstatera att alla andra upplever, längtar och är förväntansfulla inför dem.

Så nu får det vara slut med det. Dags att bli lite mer vuxen som någon i min närhet skulle ha sagt. Kan vara så att det är ett bra sätt att se på det. Men innan dess ska jag ägna en stund åt att längta och vara förväntansfull – inför den stundande vardagen.

Jag blev antagen!

Nu ska jag behöva ta en massa beslut också. Redan där kommer paniken. Beslutsfattande är något alldeles extra skrämmande tydligen. Förvisso är det inte några svåra beslut att ta egentligen, inte om jag följer flodhästen, lyssnar på nioåringen och känner efter vad det är jag verkligen vill.

Samtidigt innebär det att jag måste acceptera tidigare felbeslut jag tagit som just FELbeslut. Något som alltid är lite extra motigt att behöva göra, acceptera att jag kan ha gjort/valt något fel. Att andra gör fel, väljer fel och agerar fel ibland är helt i sin ordning, men trots det är det långt ifrån acceptabelt att jag själv gör det.

Undrar varför. Undrar vem av de förebilder jag haft under min uppväxt jag har lärt mig det av. Så det är där det som gnisslar och tjärvar helt enkelt, accepterandet av att jag har gjort tidigare felaktiga val. Men nu när jag är medveten om det så borde det inte vara så svårt att ta besluten. Det är trots allt mitt liv och jag i första hand som ska stå ut med att leva det. Vågar jag med den bakgrunden verkligen ta nya beslut? Vad säger att inte de också är fel?

Såå var vi där igen! Den där kritikern som jag fått med mig sedan barndomen som inte riktigt kan gå med på att även felaktiga beslut kan leda till lärande och ökad självkännedom om inte annat! Det är trots allt så jag måste se det. Se vad jag lärt mig om mig själv, vem jag är, vilka mina grundläggande intressen, värderingar och inspirationer är. Ta till mig den ökade kunskapen om hur jag fungerar, vilka typer av uppgifter som fungerar för mig att ta mig an och vilka som absolut inte gör det och inte heller kommer göra det i längden. Det är dags för den här flodhästen att sluta med hjärnkirurgi helt enkelt.

Så, nu när jag blivit antagen är det bara ett par beslut som måste genomföras för att jag ska vara på väg i en riktning som ligger närmare målet. Men innan jag tar de där besluten så ska jag bara…

en utvärdering senare

Tiden går fort när man har roligt. Det känns helt ofattbart att VFUn är slut på fredag. Jag inser någonstans hur mycket det är kvar att göra rent teoretiskt och examinationsmässigt i direkt samband med den här och önskar jag hade börjat med det tidigare, eller att tiden gått långsammare.

Dagens utvärdering känns som den gått över förväntan, men samtidigt är det i sig aldrig så himla lätt att veta. Vi får helt enkelt se om ett par veckor när helheten är examinerad och klar.

Det skulle vara skönt med lite ledighet och aningens färre tentor just nu. Men vad är det som säger att man får som man vill när man vill det, med något här i livet. Ytterst lite som talar för det om du frågar mig.

kanske dags att välja bort?

Jag har inte ens tagit mig igenom första året på den här utbildningen och jag är redan kluven. Samtidigt som jag vill lära mig det jag lär mig (åtminstone större delen av det) och göra det jag behöver för att nå målet jag har satt upp vill jag egentligen göra något helt annat.

Det värsta just nu är ändå begränsningen. Att behöva inse att jag måste välja bort allt annat för att göra det här. Att det inte riktigt fungerar att arbeta i tre olika riktningar samtidigt (om vart annat hade kunnat gå men så strukturerad är jag inte) utan att jag måste hålla mig till en. Men att dessutom inte känna sig välkommen där man är gör det inte lättare att fortsätta. Att behöva slåss för sin rätt att finnas när man redan slåss med att komma ikapp gör det vare sig lättare eller mer motiverande, snarare tvärtom.

Det tar emot! Det får mig att ifrågasätta det jag gör, istället för att arbeta hårdare med det och vara i tillräcklig fas för att kunna göra något mer parallellt. Jag är inte i fas. Jag är långt ifrån i fas med det jag borde göra och samtidigt drar viljan åt andra håll också. Det som borde finnas där för att motivera och hjälpa till så att man fortsätter kämpa är istället dömande och nedslående och får mig istället att ge upp, lägga ner, fundera på andra riktningar i livet. Känslan av att inte vara önskad där jag är, i det jag försöker utvecklas mot, blir större när jag söker stöd hos de ansvariga.

Det där lilla stödet som kan behövas ibland för att man inte helt ska halka av banan utan istället kunna styra rätt så att man kan närma sig övriga och komma ikapp. Men istället för stöd finns bara spydigheter, dömande och oförstående äldre (vilket i sig är ironiskt när vi lär oss att se saker ur andras perspektiv och inte vara dömande) som snarare berättar hur oönskad man är istället för att tända en lampa som kan visa riktningen när man är vilse.

Kanske är det bättre att ge upp?

Välja bort och leta upp en annan väg. Ett nytt mål.

selektivt skrivande

Tiden räcker inte till just nu. Det finns så mycket jag vill skriva. Samtidigt finns det så mycket annat jag behöver skriva, för att inte tala om allt det där jag för stunden känner att jag inte KAN skriva (p.g.a. att jag inte vill mata de troll som jag nu ihärdigt arbetar på att tiga ihjäl) så resultatet blir så väldigt lite skrivet att jag blir rastlös bara av det.

Jag får nog försöka fokusera några dagar på det jag måste skriva och samtidigt fortsätta läsandet om saker likt de här nedan inför kommande tentor.

Benstruktur generellt..

Osteoblaster bygger ben..

Osteoklaster bryter ner ben..

Tiden går alldeles för fort. Vad händer med “gott om tid att plugga till nästa tenta”? Nu är jag alldeles för trött. Får bli närhet, mer kärlek och vila för att ta itu med det imorgon.

utan andetag

Hon bara låg där. Så stillsamt. Munnen var lite halvt öppen, så som den kan vara på en del när de sover. Balkongdörren var öppnad lite på glänt. På det lilla bordet bredvid sängen stod ett ljus. Det var utbrunnet så vi bytte det, hämtade ett nytt. Något som anhöriga kunde tända när de kom för att ta ett sista farväl.

Hon bara låg där, som om hon sov. Men så stilla, så välvårdad och vackert klädd. Den där eländiga lappen (som identifierar den avlidne ett kort tag till) var väl instoppad i ärmen på koftan så att den inte syntes. Vi behövde pilla lite där, försiktigt känna efter, kontrollera att den fanns. Hon var inte ens kall.

Det skira vita överkastet låg uppdraget över hennes händer som vilade på bröstkorgen. På överkastet, uppe vid kanten, hade någon lagt en liten blomma. Allting var bara vackert, som om hon sov.

Imorgon när jag kommer tillbaka är hon borta. Klockan 8.00 kommer bilen och hämtar hennes kropp.

var det verkligen ett motiverat val

Hela min dag gick åt helvete. Bussen kom inte. Antagligen hade den redan gått, även om jag stod där och väntade 7 minuter innan den skulle gå. När jag stått där i 20 minuter gav jag helt enkelt upp. Komma försent får mig att må dåligt, faktiskt sämre än att inte komma alls. Bara det är dumt.

Att det här dessutom är en dag när jag inte trivs i min egen kropp gör det hela mer kluvet, och samtidigt lättare att inte komma alls. Jag vill inte att någon ska behöva se mig så här. Helst vill jag själv slippa se mig så här. Jag mår faktiskt illa bara av tanken på hur jag ser ut. Bara jag uttalar orden hör jag redan hur människor omkring mig protesterar. De får protestera bäst de vill. Det handlar inte om vad andra tycker, det handlar inte ens om samhällets snedvridna ideal även om många gärna skyller på det. Det här handlar enbart om att jag rent fysiskt inte stämmer överens med min inre bild av mig själv. Jag matchar inte! Jag känner inte igen mig själv när jag ser min kropp. Bilden stämmer inte och, än värre, det finns ingen ursäkt!

Men åter till bussen som inte gick och dagens som därmed gått åt helvete. Det enda jag kan göra för att rättfärdiga det här nu är att ta tag i något av allt det andra som halkat efter. Balansera upp genom att göra klart något annat. Försöka komma ikapp, även om det egentligen bara innebär att jag blir kvar i samma position där jag var när jag vaknade, med X antal uppgifter att lösa i efterhand. Lika bra att sätta igång även om det är enklare sagt än gjort.

Motivationen saknas nämligen. Jag har på allvar börjat tvivla på mitt val. Jag är långt ifrån säker på om jag valde det här för att jag verkligen ville eller om det var för att vara någon till lags. Någon som gjorde mig illa. Tvivlet är jobbigt. Det gör det hela mycket svårare. Hur är det tänkt att man ska hitta motivationen i det där?

reservplats 53

Om jag läste förkortningen vid antagningsbeskedet på studera.nu rätt skulle det möjligen kunna vara vad det betyder.

Det känns redan nu som ett avslag. Å andra sidan kanske det ändå är lika bra.

Det kan vara dags att lära mig att jag inte kan lära mig hur mycket som helst på en gång. I synnerhet när jag redan i ingångsfasen helst vill vara framme vid mållinjen. Jag har dessutom dragit i en massa andra trådar, så blir det inget av just den här kommer jag ändå ha fullt upp hela våren. Kanske mer så än jag egentligen har lust med – även om jag vill ha det så!

En dag kanske jag lär mig måttfullhet. Kanske.