Tag Archives: utanförskap

hörs du inte, finns du inte

Det är när man inser hur sant det är som världen än en gång börjar skifta i svart. När insikten om att det enda som behövs för att göra en sanning av det är att själv hålla tyst, att själv inte vara den som låter, skriver och gör väsen av sig. Inte för att det har tagit en hel vecka att inse det, men fortsätter det så här så är det en garanterad sanning om ytterligare fyra dagar.

5 Comments

Filed under Allmänt

Döda fiskar flyter med strömmen

Det händer att jag önskar mig trångsynthet, ett begränsat sinne och en helt annan typ av egoism. Det händer att jag tänker att livet vore så mycket lättare att leva då. Det händer att jag önskar att jag var mer knuten till materiell lyx, slav under normen, avskärmad från den största delen av djupare reflektioner och tankar.

Jag intalar mig att livet vore enklare så. Jag föreställer mig att det skulle vara som att leva i Matrix, utan att ha tagit det där pillret. Jag kommer inte ens ihåg vilken färg det var på det. Jag har aldrig svalt det. Jag vaknade utanför redan innan första filmen kom. Stunder som den här önskar jag dock att det vore annorlunda. Ibland önskar jag det så hårt att jag funderar på om jag borde blunda för det jag lever i, foga mig till rutiner bara för sakens skull (även om det tråkar ut mig till förbannelse och jag upplever att jag kommer bli trög, snudd på korkad, om jag faller för långt in i det) och anpassa mig till mallen som jag i dagsläget inte begriper och framför allt finner obekväm.

Det händer att jag önskar att jag kunde foga mig, inte ifrågasätta alls utan bara nicka och le åt allt det som presenteras för mig. Vara tacksam för det omvärlden anser att jag borde uppskatta, även om det mest tråkar ut mig och jag lider av den leda det medför, och leva livet på samma sätt som alla andra. Många komponenter (om än inte bara så ytliga som de ter sig när man börjar skala ner dem) i det livet är ju trots allt delar jag vill uppleva i mitt eget. Det som nu inte  händer alls. Det som antagligen inte händer för att vägen dit för mig inte är så uppenbar som för alla de som följer med strömmen.

Kanske är det just en “död fisk” jag borde satsa mer på att bli, men hur?

2 Comments

Filed under Allmänt

Dumma lilla krumelur, jag vill visst bliva stur

Den röda stadsbussen rullade förbi och visade stolt upp sin senaste annons. Det var julbord.nu som ville uppmana stadens medborgare om att det snart är dags. En påminnelse om att det är dags för traditionen kring den stundande årstiden. Det finns säkert många som suckar, stönar och ojar sig över att de ska behöva ägna tid åt ett julbord i år också när det redan är så mycket stress med allt annat. Det finns säkert de som tycker allt sånt är en plåga, som är så inne i karusellen att de inte har en tanke på att den inte är ämnad åt alla. Själv dog jag en smula. För mig är den där annonsen något helt annat.

Det är en påminnelse om vad jag inte är, vilka traditioner jag inte får ta del av och hur jag inte alls hör hemma i den världen. Så känns det nämligen. Det talas ofta om utanförskap hit och utanförskap dit och för det mesta avses minoritetsgrupper, räknade människor på arbetsförmedlingen och andra statistiska grupper som inte riktigt passar in i samhällets vardagsmall. Jag finns inte ens med i den statistiken, vilket känns sådär. Jag tror å andra sidan inte det hade känts påtagligt bättre att finnas med där. Det är trots allt inte i utanförskap jag vill finnas, oavsett om det är fråga om ett statistiskt registrerat utanförskap eller inte.

Det kanske låter tråkigt, oattraktivt och på alla sätt grått, men jag drömmer om vuxenvärldens grå vardag de flesta av mina vakna dagar. Delaktigheten som jag inbillar mig finns i julbord, påskfirande, nyårsfester, kräftskivor och alla de högtider och små traditioner som ger människor ett litet avbrott i den annars grå, monotona vardagen. I dagsläget märker jag inte av de där högtiderna längre.

Jag minns inte när jag senast julpyntade. Jag minns inte när jag senast tog mig an något traditionsbundet kring påsk som ens börjar likna det som fanns när jag var barn. Jag minns inte när jag senast jag firade nyår i något annat än mysbyxor eller annan ouppklädd vardagsdräkt, som om det vore vilken dag som helst. Åren verkar gå ändå men inget av det där som normalt sett gör små avtryck i minnet finns där, vilket gör att jag t.o.m. blandar ihop händelser och årtal.

I övrigt längtar jag efter vuxenvärlden, hur konstigt det än låter och kan tyckas. Ungdomshysterin och vägran att bli vuxen står mig upp i halsen och är varken attraktiv eller lockande, snarare omöjlig att ta sig ur. Själv bor jag i en etta, vilket i sig inte känns som ett fullvärdigt hem utan snarare en ungdomsbostad i väntan på något värdigt, något vuxet, något som bättre lämpar sig för en 30-åring. Jag håller på att ledsna på det här livet, på att ha fastnat i ett ungdomsstadie jag sedan länge borde ha passerat.

Det är t.o.m. så att jag önskar jag hade grått hår och fler rynkor så att jag slipper att eventuella arbetsgivare ifrågasätter min kunskap, mina erfarenheter och min kompetens enkom för att jag “ser ung och oerfaren ut”. Det är tydligen bara jag som under mitt liv haft en negativ erfarenhets- och löneutveckling, vilket var huvudorsaken till att jag gav upp och började läsa in mitt oavslutade gymnasiebetyg. För er där ute som inte har förstått det redan; Det är sånt här som dödar livsgnistan. Det är ledsamt att alltid bli ifrågasatt, att ständigt vara i strid med sin omvärld, eller som det så många gånger känns – motvärld. Så ja, det händer att jag går sönder en smula när jag i undantagsfall träffar er där ute och får höra om era stressiga liv, den jobbiga vardagen och allt ni önskar er en paus ifrån. Det händer, samtidigt som jag gläds över att ni har allt det där och stundom förhoppningsvis kommer ihåg att stanna upp och uppskatta det, att jag blir avundsjuk.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Ne omittas solum ambulantem

“Glöm ej den som vandrar ensam”

Vilket är ungefär det enda omvärlden gör.

Jag sover inte längre. Kroppen domnar bort ibland och kräver sitt. Det får den inte. Möjligen får den någon udda timme, tills jag har återhämtat mig tillräckligt för att bekämpa den igen.

Tre kilo har försvunnit sedan vi återvände från Gotland. Eller snarare åttio kilo i runda slängar har försvunnit, men bara tre av dem var det jag bar på min kropp.

Jag fixar inte den egoistiska synen på livet som genomsyrar Stockholm och människorna som bor här. Förvisso stannar det inte här men det finns en gråzon ju längre härifrån man lyckas ta sig.

Antagligen är det därför jag vandrar ensam.

Inte för att jag inte är tillräckligt egoistisk, utan för att alla andra är det.

Varför ens bry sig, ingen annan gör det uppenbarligen.

Leave a Comment

Filed under Newyn

Jag är tyst…

Jag är inte tyst för att jag är blyg.

Jag är inte tyst för att jag har tråkigt.

Jag är inte tyst för att jag inte har något att säga.

Jag är inte tyst för att jag är ledsen eller på dåligt humör.

Jag är inte tyst för att jag tycker du är omöjlig att prata med.

Jag är inte tyst för att jag tycker dina vänner är svåra och jobbiga att umgås med.

Jag är inte tyst för att det ni pratar om är ointressant och helt bortom mitt kunskapsområde.

…   …   …   …

Jag är tyst för att jag är fullkomligt livrädd för att säga fel saker, till dig och även i sällskap av dina vänner.

7 Comments

Filed under Anfäktelser

monologen växer snart ur min kostym

Varje gång jag stannar upp och ser mig om ter det sig än tydligare. När jag tystnar och lyssnar efter ett svar hör jag.. intet. Skulle jag mot all förmodan höra något är det oftare ekot av min egen tanke än ett svar från någon annan. Ett tomt eko istället för en bekräftelse på att någon alls hört vad jag sagt. Jag känner mig mer och mer som en monolog.

Oavsett arena, oavsett forum, oavsett format är upplevelsen densamma. Oftare än sällan är det bara eko som återvände, om ens det. Samtidigt hinner jag i min egen tystnad se att det inte är så generellt. Möjligen får jag respons om jag skränar tillräckligt, stör tillräckligt och nyckelretningen når signalen att det enda som får mig att tystna är ett svar. Det kanske räcker för en del. Mig säger det bara att jag gör bäst i att hålla tyst och försvinna. Jag hinner även med att notera att den jag trodde skulle finnas där, skulle lyssna, ge feedback faktiskt lever, svarar och ger feedback – till resten av världen. Så det är nog så här det är, och sådan jag är – precis som jag känner mig;

Som en grå, tråkig, tomt ekande gammal monolog.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

när andra ser ut att ha roligare

Det är svårt att inte ramla tillbaka ner i den där mörka gropen när man ser världen omkring sig. Det är oerhört svårt att känna att man duger ändå. I synnerhet när man ser hur projekt skapas runt omkring en, hur människor tillfrågas, möts och skapar nya saker hela tiden. Då är det svårt, åtminstone för mig.

På någon nivå av mitt medvetande slungas jag tillbaka till grundskolan. Tillbaka till känslan av att vara totalt värdelös och möjligen väljas in sist (om det nu är så att alla måste få vara med, annars inte väljas alls) och anses totalt oduglig till allt. Inte så att jag var oduglig egentligen. Det var snarare så att de som tog plats och ansåg sig vilja vara bäst inte klarade av att hantera att någon annan också kunde – minst lika bra.

Men  oavsett dåtid, så är jag inte där nu.

NU är en helt annan tid, med helt andra människor och därmed helt andra möjligheter.

Eller?

Är det verkligen så?

Det är svårt att känna, speciellt när man bara ser andras delaktighet på avstånd. Speciellt när man känner av det totala ointresset från någon för en som människa, för ens idéer och inför mötet med en själv om man någon gång samlat sig mod nog att föreslå något.

Kanske är det bättre att inte föreslå något alls. Bara smyga undan och hoppas att tapeterna på väggen bakom en har samma grådaskiga nyans som en själv.

1 Comment

Filed under Sinnelag

somliga går i trasiga skor..

Jag hade egentligen tänkt lägga upp ett par bilder för att illustrera en del av det senaste dygnets händelser. Å andra sidan så har alla försök att ladda över från telefonen till datorn krånglat idag, så minsta motståndets lag innebär bildlöshet. (det gick istället att lösa i efterhand)

En katastrofal kväll slutade bättre än den såg ut att kunna göra. Jag har gallrat bort en klass (den jag studerar med fyra dagar i veckan) med människor från att eventuellt kunna ses som vänner i framtiden. Jag kan fortfarande bli arg när jag tänker på delar av händelseförloppet. Jag har ont i kroppen av det ännu, det går säkert över under veckan.

Samtidigt kan jag inte tillåta mig att tycka att det senaste dygnet har varit fruktansvärt. Det har det inte. En skara rötägg kan inte få förstöra så mycket av det som ändå blev bra.

Längtan dök upp som från ingenstans, eller njå han svarade på ett sms när det som mest behövdes, och fångade upp det som var kvar av mig i den mån det var möjligt. Upplösningstillstånd, att vara emotionellt slagen i spillror och därtill kanske också finnas i en förstärkt känsla av hjälplöshet i utlämnandet av att sitta ensam i en del av världen där man aldrig tidigare varit. Det kan säkert vara svårt att pussla ihop det där om man inte är van, och än mer omöjligt om man egentligen inte vill lägga så mycket energi på den som går i bitar. Nu får jag känslan avv att längtan ändå vill..

Jag är på ett sätt tacksam över att längtan gjorde ett försök, där vid midnatt. På ett annat bara euforisk över just samma sak. I varje liten detalj under timmarna efter fanns genomgående ömhet, oavsett om det bara var närhet eller hårdare tag än så. Hade någon utifrån kunnat kliva in i morgondiset, medan vi ännu sov, hade facit över nattens omvårdnad ännu synts tydligt i hela bostaden. Morgonstund visade sig bli en fortsättning på det som pausades för att ge utrymme för sömn. Närhet i överflöd.

När vi lämnade hans tillvaro idag stod mina skor fortfarande kvar på köksbänken. Den ena utan anmärkning, den andra utan klack och då även limskadad i ett tappert försök att rädda den.

I min hall står istället ett par skor som alldeles nyligen tillhörde en flicka på 9 år.

Leave a Comment

Filed under Minnen