något närmare Newyn » uppskattning

pärlor och svin

newyn — Sat, 26 Jun 2010 18:23:51 +0000

En tindrande diamant. En glödande rubin. En skimrande smaragd. En gnistrande safir. En glittrande juvel helt enkelt. Det är ungefär vad var och en som är del i en relation borde få känna sig som, så gott som alltid. Åtminstone inför sin partner om så inte för resten av världen. Ni vet sådär så att man ser glansen reflekteras i sin kärestas ögon och man därigenom förstår hur det är, hur underbar man anses vara. Så borde det vara för alla.

Själv hittar jag sällan den känslan. Desto oftare känner mig mest av allt som en betonggris. Grå, tjock, ful, tråkig och otymplig. Inget man tittar på en extra gång, inget man direkt ler åt eller önskar stifta närmare bekantskap med. Helt enkelt bara en stor betongklump, formad till vad som helst, en gris, en bock ett lejon eller vad än det fanns gjutform till. Trost det en betonggris.

En som i allra bästa fall står tillräckligt mycket i vägen för att skymma andra juveler.

gränslöst smicker

newyn — Wed, 17 Feb 2010 09:19:17 +0000

Den pågår för fullt just nu.

Den är partisk, ogenerad och framför allt inte baserad på någon som helst rättvisemärkt nominering (så vitt jag förstått det i alla fall).

Samtidigt är det lite roligt. Vi (eller i a f jag) som inte riktigt var inne nog för att få vara med på rallyt om det Stora Bloggpriset får vara med på det här rallyt om Lilla Bloggpriset istället. Kan det möjligen vara så att det är Sveriges minsta bloggpris? Roligt är det hur som helst, och lite gulligt också.

Jag känner mig smickrad – i alla kategorier.

Vågar du ta det i din mun?

newyn — Fri, 12 Feb 2010 11:08:04 +0000

Jag vågar inte riktigt än.

Egentligen borde det inte ens vara svårt. Ulrica vågar säga det, Philip vågar också. Det finns säkert många fler som vågar och gör det med lätthet. Det gör mig så frustrerad, inte att de vågar utan att jag själv inte kan. Jag har fått lära mig att så får man inte vara, inte göra osv. Men även om jag nu också lärt mig att jag i grunden har lärt mig fel tidigare, så kan jag inte. Det sitter ett osynligt lås där som någon stulit nyckeln till.

Så även om jag skulle vilja säga att jag skriver för att jag vill att ni ska läsa och kommentera så kan jag inte. Vågar inte uttala det, vågar inte ens smaka på ordet fullt ut. Men en dag så kanske jag är modig nog. Till dess låter jag mig inspireras av er som redan är modiga.

varför är det så svårt att säga

newyn — Thu, 17 Dec 2009 22:38:24 +0000

Den där gången i livet när man möter någon som verkligen är speciell. När man vet i varenda liten cell i kroppen, när alla fibrer man består av har en bestämd åsikt utan att man själv valt att sätta ord på den. Man bara vet. Varför är det då så svårt att säga;

“Jag vill att du ska veta att….. äh…. det var inget förresten…. Jag vill inte förstöra något av det vi byggt upp….och det kommer jag göra om jag säger det här…. eftersom jag inte vet hur du ställer dig till det hela….” Det var det tydligen!! Men varför är det så svårt att bara säga: “Jag tycker så mycket om dig just för den du är och jag är glad att du hittat in i mitt liv. Snälla glöm bort hur man kommer härifrån.”

inte billig nog för hans smak

newyn — Fri, 04 Dec 2009 20:35:07 +0000

Ett snyggt inslaget paket i matt, svart papper och presentsnöre i blankaste silverlyster. Så där så att det skriker lyx och flärd om det, ni kan säkert tänka er. Efter en lång arbetsvecka var det ett sådant paket, en bukett blommor och en flaska vin han tog med sig hem till sambon.

Hon mötte honom i hallen där han räckte över sina små gåvor och började frigöra sig från ytterkläderna. Så som han beskrev det blev hon alldeles till sig av åsynen på det lilla paketet, sådär på gränsen till tårögd och än mer sådär att hon var på väg att slita med honom in i sovrummet för en omgång kärlek där och då i ren tacksamhet.

Jag har personligen fortfarande svårt att föreställa mig att kvinnor reagerar så (om de nu inte uppenbart valt en man för hans pengar och det verkligen ÄR presenterna de lever för) men så var det tydligen.

Han lyckades hur som helst få av sig skorna och börja göra iordning en vas till blommorna under tiden hon snyftande, lycklig slet upp paketet för att finna…

.. ett d a m m s u g a r m u n s t y c k e ! ! !

Jopp, så var det. Ett dammsugarmunstycke. Det var den snygga inslagningen som fått honom att köpa det. Det kärleksfulla snyftandet förbyttes snabbt i ett raseri, om än väldigt samlat. En smäll i en badrumsdörr, en stund längre än en evighet av tystnad. Efter det kom hon ut i köket igen, satte sig vid bordet och åt sin portion av middagen under sammanbiten tystnad. Inte ett ljud. Inte en blick. Inte en enda förnimmelse av att hon uppmärksammade hans existens i rummet.

När middagen kort därefter var över försvann hon in i sovrummet och stängde dörren om sig. På dörren fanns en lapp upptejpad med det tydliga budskapet “Sov i gästrummet!”

Det här var en av de små berättelserna han delade med sig av om kvinnan i hans liv. Hon som inte längre fanns att tillgå och som han intalade sig och försökte intala mig att jag skulle ersätta. Hon som jag i hans tycke aldrig kunde leva upp till eller ens vara hälften så mycket kvinna som vad jag än tog mig för. Trots att mitt intresse för materiell status är betydligt mindre än vad hennes verkar ha varit, men det kanske till sist var det som var felet – jag gick inte att köpa.

att tala till sitt undermedvetna

newyn — Thu, 03 Dec 2009 20:42:29 +0000

Idag när nu livet fortfarande ser ut som det gör (även om stor del av dagen med alla möten med härliga människor har varit positivt) känns det än en gång helt i sin ordning att fiska fram något annat. Något från 26 februari 1999 som ändå på ett underligtvis fortfarande kan kännas som en pepp för självkänslan.

“26/02/1999

Och inte gick hon ut den här helgen heller… i och för sig så är ju inte helgen slut än, men det är ju så… har man väl börjat med att inte gå ut så blir det så hela helgen. Sitter istället och funderar på varför jag är egentligen.

eftersom det nu verkar vara så att jag faktiskt ÄR så blir det ju att man funderar på VEM man är också. Vad är det som har gjort mig sådan jag är idag? Hurdan är jag egentligen? Visst, det beror alltid helt och hållet på vem du frågar. Men om jag frågar mig själv? *ser sig i spegeln och frågar* “Hörru jag, vem är jag egentligen?” Ser bara en figur med en blick som säger: “Hur kan man fråga något så jädrans dumt?!”… inser snabbt att det är inte jag!

Det är inte min blick! Det där var inte MITT svar. Det där var någon annans svar på självklara frågor som för MIG inte alltid är så uppenbara… *pustar ut* Var rädd att det verkligen var jag där ett tag. *tittar allvarligt på spegeln och frågar igen*

Får en blick tillbaks som säger; “Jag är den du älskar, sötnos! Jag är den du inte vill leva en enda dag av ditt liv utan. Jag är den du tycker är helt underbar, som får dig att skratta och som finns där när du är ledsen. Jag är den enda som verkligen kan lova att alltid finnas till hands och dessutom hålla sitt löfte. Jag är den som tycker du är underbar vad du än skulle göra och hur mycket du än skulle såra mig. Jag är den som tycker du är vacker, smart och helmysig att umgås med. Jag älskar dig, på precis samma enkla vis som du älskar mig. Och jag kommer aldrig att sluta älska dig.”

Skakade på huvudet och gick därifrån. Tja, vem vet… en vacker dag kanske jag tror mig också.”

så jävla klämkäckt

newyn — Sun, 13 Sep 2009 15:00:00 +0000

De finns överallt. Världen är full av dem. Vi älskar dem. Vi hatar dem. Säkerligen älskar vi att hata dem.

De används av klämkäcka, glada människor som sannolikt inte vågar bemöta en svår eller negativ tanke om man så tryckte ner den i halsen på dem. Snarare slängs det fram ytterligare floskler så fort något jobbigt uppdagar sig. Slängs upp för att skapa ett filter, ett avstånd, mota bort det jobbiga. Ungefär på samma sätt som vi har lärt oss att vigvatten, kors och vitlök håller vampyrer på avstånd. Så visst är det väl praktiskt, om än inte det minsta hjälpsamt. Världens alla jävla floskler, för när vi väl sitter där och inte kan mota bort det där svåra så vet vi att det verkligen bara är floskler.

Vad sägs om följande (de jag nu vet att ni avskyr);

Ryck upp dig!

Alla som är rika är olyckliga.

Äh, gaska upp dig, det blir bättre!

Det går över när du gifter dig.

För att det ska bli bättre måste det först bli sämre.

Man har inte roligare än man gör sig.

Eller varför inte den jag själv avskyr mer än alla de andra, inte för att jag tycker de andra är bättre men den här får mig i det närmsta att bli förbannad, hornen växer fram och jag vill slå varenda jävel som kommer dragandes med den på käften. “Ensam är stark!” Sug på den ni. Känn hur illa den ligger i munnen. Känn hur vämjeligt den smakar.

Egentligen vet vi, ni likaväl som jag, att ensam aldrig är starkare än den svagaste länken i vilken kedja som helst. Den stora skillnaden är att ensam inte har något annat alternativ. Ensam kan inte luta sig mot någon och få stöd när världen tynger ner så till den grad att det knappt går att andas. Ensam kan inte dela sin glädje med andra så att den växer, blir större, fyller upp ett helt rum och skapar en härlig atmosfär.

Ensam kan förvisso göra en hel del av allt det där som andra gör gemensamt, men inte för att ensam är stark, utan för att ensam inte har några andra alternativ – såvida lägga sig ner och dö nu inte är ett alterntiv. För det går ju förstås.

De som inte håller med mig har nog aldrig på riktigt mött ensam, i alla fall inte under tillräckligt lång tid och under tillräckligt svåra förhållanden för att förstå innebörden av det. Själv har jag bara en föraning, men det räcker.

Det räcker verkligen för att jag ska uppskatta alla härliga, underbara människor jag möter. En del stannar i mitt liv en kort stund, andra lite längre. Några stannar i flera år medan somliga bara vinkar lite hastigt då de far förbi. Oavsett vilket så uppskattar jag alla de jag får möta, alla har något att visa mig, alla har något annat och betydligt viktigare än floskler att dela med sig av. Även om jag just idag fått en hel del floskler från er underbara twittrare. Tack ska ni ha! <3

Ibland önskar jag att du inte såg ut som du gör.

newyn — Fri, 28 Aug 2009 05:58:00 +0000

Leta låttexter på nätet verkar vara dumt. Fyra olika sidor ger fyra olika versioner av Jakob Hellmans Vara vänner och jag återgår till att istället hämta texten från skivomslaget, där den står tryckt. Hur svårt är det egentligen att höra rätt på “Men hon öppnar ett fönster, hon blåser en vind och hon bryter min lag.”

Om jag bara kunde komma på var skivan har tagit vägen..

Tänka sig att twitter kunde vara så rörigt (eller kanske rörande)..

newyn — Mon, 27 Jul 2009 21:21:00 +0000

Det har gått över en månad nu. En vän som lever med sociala media i sin direkta närhet föreslog någon gång i juni att jag borde testa att twittra. Direkt ifrågasatte jag meningen med det hela. Fanns det någon poäng med det, hade jag någon som helst nytta av det, var det inte bara yrkesverksamma människor som använde det och varför skulle någon där ta notis om min närvaro. Jag testade.

I samband med att jag reggade mig accepterade jag möjligheten att det kunde vara totalt meningslöst, men visst kunde jag väl åtminstone titta på det. Så många community, IM-varianter och annat som jag testat så kunde jag väl lika gärna testa det här också. Någonstans där omkring så fastnade jag.

Jag hittade ingen direkt mening, men det var lite roligt. Det gav dessutom en motivation att börja skriva lite mer än 140 tecken i stöten igen. Så jag letade upp en av de gamla bloggarna jag hade testkört i tysthet för många år sedan och blåste liv i den. Hur det har gått med den har ni säkert upptäckt. Men jag inser samtidigt nu när jag skriver att jag inte riktigt kommer närmare svaren på mina tidigare ifrågasättanden. Eller är det kanske det jag gör.

Mina grundläggande ifrågasättanden har alltid varit; Varför skulle någon bry sig om att läsa det jag skriver? Vem tycker det är intressant överhuvudtaget? Med tiden känns det mer och mer som svaren på de frågorna är irrelvanta, helt enkelt för att det är fel frågor. Det är inte där mitt fokus ligger. Det är inte där mitt fokus någonsin har legat, jag har aldrig tillåtit det. Visst finns det en del av mig som tvingar mig att skriva, men det handlar om en vilja att just skriva och den sidan har å andra sidan alltid funnits oavsett om någon läser. Så kommer det alltid vara.

Det som istället känns relevant för mig är människorna jag möter över nätet, tankarna, funderingarna, berättelserna. Energierna de ger ifrån sig och på vilka sätt de berör mig. I mina första trevande försök att få ordning på twitter kom Niclas närmare, utöver det gav han ljus åt mitt mer långrandiga skrivande här och såg till att fler hittar det. Samtidigt är det inte det, utan hans skrivande, våra samtal som berör mig mest. Jag är glad över att få finnas i hans närhet.

På liknande sätt är jag glad över att få vara delaktig i Ulrikas liv. Hennes funderingar och formuleringar får mig alltid på ett så sprudlande humör. Även när hon berättar om sina gråtattackare lyckas hon beröra så till den grad att jag bara vill följa med vidare, lyssna på det hon har hört, se det hon har sett. Underbara Per som jag fått känslan av också “ser” på många sätt som jag gör, det finns så mycket att känna igen, både i det som är svårt och samtidigt allt som får en att le.

Jag inser att det här kommer kunna bli ett kilometerinlägg om jag ska gå igenom alla människor och alla bloggar som berör, som gör mig alldeles varm inombords och som får mig att ständigt vilja återvända, vilja möta människorna igen. Det finns så många. Jag har dessutom funnit många av dem via twitter. Visst är det underbart att ett litet tweet som svar på någons kluriga kommentar kan få en fortsättning som leder vidare till stadier där det nästan börjar kännas som att man känner lite av/med människorna bakom. Att följa LordFredruk och förlossningsderbyt var ännu ett litet exempel på något som verkligen kändes i hjärterötterna. Samtalet med Elvira om destinationskorrektheten på pendeltåget lika så. Jag tycker så oerhört mycket om att tillåtas bli nyfiken, krypa in under skinnet på i tweets, följa med i tillhörande bloggarna och bara känna med, känna mer och låta mig beröras.

Det kanske inte är så sociala media är tänkt att användas men det är så jag använder de nu. För att låta mig beröras. Så fortsätt beröra mig, det finns så många fler jag vill återkomma till..

Vågar du vara snäll?

newyn — Wed, 15 Jul 2009 19:15:00 +0000

Det här med att på ett eller annat sätt visa uppskattning i en situation när man blivit glad, oavsett orsak, är tydligen AJA BAJA! Åtminstone om man jobbar som jurist. Samma sak gäller små sporadiska gester av omtänksamhet, även om det är riktat till människor man inte känner. Så det där med att bjuda på möjligheten till kaffebröd för utarbetad, stressad personal ska man nog akta sig för.

Utöver det verkar många, förvånansvärt nog stingsliga över att bli visade uppskattning. Själv, som student med den minimala budgeten det innebär (tror inte ens det räcker upp till gränsen för levnadsminimum enligt statens mallar) kan jag konstatera att jag faktiskt uppskattar att bli bjuden på middag, eller försedd med möjligheten att slippa äta nudlar. Men som synes är det inte en allmänrådande inställning. Så vad du än gör, se till att hålla rätt på dina matpengar. Det verkar onödigt kostsamt om de hamnar i fel händer!

Dessutom lovar jag att skära ner på mina små spontana utspel av uppskattning. Det har faktiskt hänt att jag skickar en blomma till någon bara för att, eller köpt saffransknutar på lunchen till en kollega bara för att hon var sugen på det osv. För se betala en massa dryga böter, det har jag garanterat inte råd med!