De finns överallt. Världen är full av dem. Vi älskar dem. Vi hatar dem. Säkerligen älskar vi att hata dem.
De används av klämkäcka, glada människor som sannolikt inte vågar bemöta en svår eller negativ tanke om man så tryckte ner den i halsen på dem. Snarare slängs det fram ytterligare floskler så fort något jobbigt uppdagar sig. Slängs upp för att skapa ett filter, ett avstånd, mota bort det jobbiga. Ungefär på samma sätt som vi har lärt oss att vigvatten, kors och vitlök håller vampyrer på avstånd. Så visst är det väl praktiskt, om än inte det minsta hjälpsamt. Världens alla jävla floskler, för när vi väl sitter där och inte kan mota bort det där svåra så vet vi att det verkligen bara är floskler.
Vad sägs om följande (de jag nu vet att ni avskyr);
Eller varför inte den jag själv avskyr mer än alla de andra, inte för att jag tycker de andra är bättre men den här får mig i det närmsta att bli förbannad, hornen växer fram och jag vill slå varenda jävel som kommer dragandes med den på käften. “Ensam är stark!” Sug på den ni. Känn hur illa den ligger i munnen. Känn hur vämjeligt den smakar.
Egentligen vet vi, ni likaväl som jag, att ensam aldrig är starkare än den svagaste länken i vilken kedja som helst. Den stora skillnaden är att ensam inte har något annat alternativ. Ensam kan inte luta sig mot någon och få stöd när världen tynger ner så till den grad att det knappt går att andas. Ensam kan inte dela sin glädje med andra så att den växer, blir större, fyller upp ett helt rum och skapar en härlig atmosfär.
Ensam kan förvisso göra en hel del av allt det där som andra gör gemensamt, men inte för att ensam är stark, utan för att ensam inte har några andra alternativ – såvida lägga sig ner och dö nu inte är ett alterntiv. För det går ju förstås.
De som inte håller med mig har nog aldrig på riktigt mött ensam, i alla fall inte under tillräckligt lång tid och under tillräckligt svåra förhållanden för att förstå innebörden av det. Själv har jag bara en föraning, men det räcker.
Det räcker verkligen för att jag ska uppskatta alla härliga, underbara människor jag möter. En del stannar i mitt liv en kort stund, andra lite längre. Några stannar i flera år medan somliga bara vinkar lite hastigt då de far förbi. Oavsett vilket så uppskattar jag alla de jag får möta, alla har något att visa mig, alla har något annat och betydligt viktigare än floskler att dela med sig av. Även om jag just idag fått en hel del floskler från er underbara twittrare. Tack ska ni ha! <3
Själv hittar jag sällan den känslan. Desto oftare känner mig mest av allt som en betonggris. Grå, tjock, ful, tråkig och otymplig. Inget man tittar på en extra gång, inget man direkt ler åt eller önskar stifta närmare bekantskap med. Helt enkelt bara en stor betongklump, formad till vad som helst, en gris, en bock ett lejon eller vad än det fanns gjutform till. Trost det en betonggris.
