Jag har panik redan nu och festen har inte ens börjat. Den kom förvisso krypande redan igår när det som mest och bäst pysslades med lokalen. Slog mig i magen så hårt att luften gick ur mig i samma stund då jag insåg att i ett hav av drygt 100 personer ska jag genomlida en middag (bröllopsmiddagar tenderar dessutom att vara bland de mest segdragna middagar man råkar ut för) i ett hörn av för mig totala främlingar. Så långt ifrån de få i sällskapet jag känner (eller ens känner igen) att jag inte har möjlighet att nå någon av dem om det skulle behövas. Som det känns idag skulle det behövas.
Mitt öppna, glada, sociala jag är inte det som ligger närmast till hands i en situation när jag känner mig så pass isolerad och utsatt. Snarare är det så att jag inte ens vet om jag har någon glad, öppen eller social sida att plocka fram. Man skulle väl mest kunna se mig som ett uppskrämt rådjur i det här läget. Idag är en dag jag kommer behöva fokusera på att andas (inte särdeles socialt knutet alltså), inte kommer kunna äta och därtill önskar att dagen tar slut snabbare än någon hinner blinka. Något som inte känns troligt då jag vaknat klockan 7 och tiden verkar sega sig fram.
Har i ett försök att landa och lugna min inre stress letat mig runt på nätet efter tips och goda råd man kan tänka sig att ett blivande brudpar, eller deras värdinna, eller vem än det är som placerar, kan ha tittat på innan de bestämt sig. Försöker få ihop vilken logik de kan ha använt. Men kan bara konstatera efter att ha snubblat över den här sidan och läst följande
Personer som känner väldigt få på festen eller sådana som är blyga uppskattar att placeras nära en person de känner. Att placera gästerna så att alla sitter nära någon de känner är ett bra tips och förebygger att någon sitter ensam och har tråkigt.
att de nog inte använt någon logik eller ens eftertanke överhuvudtaget. Inte så att de frågat Magdalena Ribbing heller.
Jag har än så länge inte skrivit ett ord i kortet som ska följa med bröllopspresenten och ska jag vara helt ärlig har jag just nu ingen lust att göra det heller. Jag vet att jag kan vara större än mig själv i den här sortens situationer, men med en krypande ångestattack och en slätstruken kopp panik i systemet är det långt ifrån lika lätt.
Att själv belysa det innebär att när än den där någon själv uttrycker det kan du inte längre vara säker på att det är äkta. Det kan likväl vara ett försök att göra dig nöjd genom att säga det du helst vill höra, inte nödvändigtvis för att det är sant utan för att du nog blir mindre jobbig att ha med att göra om du är nöjd. Spontaniteten är ihjälslagen och det enda du har kvar är tvivel över hur sant det uttryckta egentligen är. Ingen vidare utgångspunkt alltså. Kanske bättre att inte få höra den alls då.