jag står inte ut

Det skär i hjärtat varje gång det inträffar. Det sliter sönder mig inombords om och om igen. Att det ens händer är om inte obegripligt så åtminstone omoget och förbannat onödigt.

Även om det handlar om att ha färgats av sin omgivning så betyder det inte att det måste hända på det sättet. Det finns inget som säger att man måste bete sig så bara därför, bara för att det är det klimatet omgivningen har. Det finns absolut inget som säger att jag måste. Ändå gör jag det och varje gång går jag sönder inombords. Jag står inte ut.

Jag står inte ut med grodorna, elakheterna, gliringarna och den syrliga attityden som inte vittnar om någon som helst omtanke. Jag vet hur ledsen jag själv blir när det riktas mot mig, på samma sätt nu som 1984 och alla år efter det. Jag vet utifrån det hur ont det kan göra, hur oerhört illa salt svider i öppna sår. Förstår inte ens hur andra klarar av att leva så en längre tid, vet inte ens om jag vill förstå och lära mig det. Jag vet däremot väldigt klart att jag inte vill bli sån, inte vill vara den sortens människa – verkligen inte vill.

Det är förvisso lättare att slänga ur sig spydigheter åt höger och vänster, verka kaxig och tuff än att hålla sig till att vara snäll och, i den mån det är möjligt, ödmjuk. Har alltid varit lättare. Det sätter upp en mur, bakom vilken jag är skyddad från andras spydigheter mot mig. Men jag mår bättre av det senare. Jag är dessutom övertygad om att min omgivning också mår bättre av det senare. Därför tycker jag inte om mig själv, inte så som jag varit den senaste tiden. Inte det minsta! Det är ett under att någon överhuvudtaget vill prata med mig. Jag vill nämligen inte umgås med mig själv när jag ser hur hemsk jag är, hur illa jag beter mig, hur mycket jag sårar.

Jag står inte ut med mig själv. Så varför ska någon annan egentligen stå ut med mig? Jag kan inte ens börja förvänta mig att någon gör det, inte så länge jag kläcker ur mig elakheter och behandlar min omgivning som om den saknade en värdegrund. Jag står inte ut med att vara så hemsk. Så det enda jag kan göra är att leta upp mig själv igen, hitta grunden att stå på. Platsen inom mig där jag har styrkan att vara så som jag vill vara, bete mig på ett sätt jag kan stå för och behandla andra med den värdighet de förtjänar. Att det sedan också innebär att jag kommer få ta ytterligare smällar, elakheter och spydigheter från andra (eftersom jag i den gestalten inte ger igen) är en av de sakerna som jag helt enkelt får leva med, eller?

Jag kan ta det. Jag vill inte hålla på och hetsa upp mig över småsaker som egentligen inte gör vare sig till eller från om man tänker efter och verkligen har klart för sig vad man mest av allt vill. Tycker inte att bagateller ska få förstöra något som egentligen bara är vackert och beundransvärt.

Det som kommer såra mig mest i den här processen är när du kallar mig inställsam och falsk för att jag återvänder till att vara den personen jag vill vara. Den som inte surar, gnäller, slänger ur sig spydigheter och tar illa vid sig så fort du säger något annat än det jag önskar du sa. Visst, jag kommer fortfarande kunna bli ledsen, arg, upprörd, irriterad, uppgiven, tramsig, uttråkad, gråtmild, fnittrig.. Men framför allt kommer jag också kunna vara harmonisk, lugn, glad, uppmuntrande och närmare det omvärlden försöker beskriva som lycklig, om jag tillåts vara i det stadiet där jag trivs med mig själv. Så låt mig!

Det är dags för mig att återvända till den platsen. Där, i vardandet, då jag står ut med mig och har förmågan att uppskatta dig, mig och alla andra. Annars står jag inte ut med mig själv så länge till.

låt bli mina diagnosbefriade tankar

Jag skulle egentligen skriva det här som en kommentar på ett ljuvligt förklarande inlägg av ADHD, men så blev det så långt och så insnärjt i sig självt att det kändes som om det gjorde sig bättre i en egen bloggpost. Kanske för att det var mer av en egen frustrerad tanke än en egentlig kommentar till inlägget. Det började med..

Det kanske är dumt att säga, men jag känner igen det där alltför väl. Samtidigt har jag aldrig sett det som en “deffekt” eller något som behöver en diagnos utan det är helt enkelt mitt sätt att vara.

Känns därför lite tröttsamt att det i allt mer stegrande grad händer att jag råkar ut för människor (som oftast själva har ADHD) som i stort sett skriker åt mig att jag har ADHD då jag någon enstaka gång förklarat att jag i min frånvarande blick just följt med en tanke jag tyckt var intressantare än det pågående samtalsämnet (ungefär här blev det något annat än en kommentar på inlägget och dags att flytta på texten). Känns lite tråkigt att man inte ska kunna få använda de hjärnceller man har utefter den förmåga de besitter utan att någon behöver sätta en diagnos på det och tala om att det skulle vara fel. Sen tillhör det också sanningen att bara för att jag gör så ibland, drar iväg på mina egna tankebanor och letar efter en intressantare infallsvinkel för att fånga upp det jag har framför mig då den nuvarande tråkiga förpackningen inte tilltalar mig, så är det inget som säger att jag alltid gör det.

Det finns minst lika många stunder när jag trivs bäst med att bara vara. Struntar i att lyssna till en enda tanke som pockar på och vill ha min uppmärksamhet. Stunder då jag är supernöjd med att fokusera på känslan av filten som ligger över mina fötter, eller bara synar strukturen i grässtrået jag har framför mig när jag ligger och bara är på en solig gräsmatta.

Om det sedan är ett drag av ADHD att inte orka bry sig om att låtsas vara intresserad av något bara för att blidka sin omgivning, eller på alla andra sätt  vara inställsam för att göra omvärlden nöjd med att man inte tänker på någon av de stora existentiella frågorna som om de vore på samma nivå som “Vad ska vi äta till middag idag?” för att de själva inte skulle våga andas i närheten av…

Om det nu är så, då är det nog inte värre än att omvärlden egentligen är ganska trasig. För min del handlar det enbart om att jag vågar känna av att jag lever, både när det är tungt, jobbigt och nattsvart likväl som när de ljusa stunderna tar vid och förgyller varje andetag. Att aktivt välja att inte vara en dussinmänniska kan inte vara samma sak som ADHD.

Jag går helt enkelt inte med på det.

Nämen så trevligt!

Ibland undrar jag över människors självinsikt.

Mycket för att jag ständigt arbetar med min egen självbild. Försöker se och uppmärksamma det där som inte känns helt i sin ordning och analysera orsaker. Funderar på förändringsmöjligheter och reflekterar över mig själv och mitt agerande i olika situationer.

På internet stöter man på en hel del människor som endera är ruskigt goda skådespelare eller i stort sett saknar självinsikt. Oftast dras de till forum och communities, sidor där man behöver logga in och där samma klick (mer eller mindre) trasiga människor möts och försöker hävda sin plats. Emellanåt hinner jag tänka att det vore spännande att forska på, materialet är ju så lättillgängligt. Bara att logga in på vilket ställe som helst, leta upp deras chattrum och börja läsa (och logga).

Tänkte nu passa på att lyfta ett lite exempel i den här smörjan. Bara plocka en person jag testat att föra dialog med, mött en enda gång för en fika, och tittat lite närmare på (något jag gärna gör, tittar lite närmare på människor och försöker få en bild av vilka de är).

En kvinna ungefär mitt i livet (skulle gissa någonstans runt 35) med ett trasigt förflutet som hon har extremt svårt att bearbeta för en väldig massa oväsen på en chatt. Oväsen i bemärkelsen att det mesta hon skriver handlar om att tillrättavisa alla andra, tala om för dem hur fel de har, hur korkade de är och vilka dåliga människor de är när de inte delar hennes syn på vad det än må vara. Oväsen så pass att de flesta som är där tycker det är oerhört jobbigt och jublar när någon vågar bita ifrån.

Samtidigt sitter hon och säger att alla har rätt att tycka vad de själva vill även om det innebär att flera tycker olika. Dock gäller det alltså bara så länge man tycker som henne, inte har åsikter hennes sätt att racka ner på andra eller tycker något om henne som inte är positivt, smultrondoftande och inlindat i rosa.

Ungefär här börjar jag fundera över hennes självinsikt. Hon sitter nämligen väldigt ofta och berättar för människor på chatten vad de ska tycka om henne. De ska absolut tycka att hon är en snäll, trevlig och helt underbar tjej som alltid är glad och har ett sinne för humor. Samtidigt har hon i ett läge då jag stillsamt påtalat att det snarare är hur man för sig än vad man säger som ger människor grunden till den bild de bygger av en, slängt följande kommentar efter mig;

“Du har träffat mig i verkligheten! Du VET att jag är jävligt trevlig! Säger du nått annat är det ljug!!”

Säger verkligen en underbart förtjusande, snäll, trevlig och glad människa så?

Får någon verkligen uppfattningen av att det finns en TREVLIG person bakom det uttalandet?

Har någon verkligen rätt att bestämma vad andra ska tycka?

Jag har svårt att se det. Dessutom har jag extremt svårt för att andra talar om för mig vad jag ska tycka om dem. Jag skulle själv aldrig ens drömma om att uttrycka mig så om jag ville framstå som ens lite trevlig och sympatisk. Men vad vet väl jag, har säkert fel i vanlig ordning.

Så nog är det skönt att människor har god självinsikt.