Jag slängde ut frågan på twitter utan att ha lagt någon större tanke bakom det men efter att ha satt ord på det började kugghjulen så smått att snurra. Det var inte direkt så att poletten ramlade ner, eller ens fråga om någon blixt från klar himmel. Snarare var det Sparbanken Finn i Veberöd som sögs upp i atmosfären för att sedan skoningslöst rasa ner i skallen på mig. Min twittrande väns fru hade lagt till mig på Facebook och jag undrade någonstans hur det är att vara tillsammans med någon som har den här typen av nätverk utan att man själv skulle vara direkt aktiv i det. Kan det vara så att det läget är tillräckligt för ännu en tragisk TV-underhållning som kan förgylla våra vardagkvällar en höst i väntan på julen, eller möjligen en vår i väntan på midsommar och semestern.

För visst är det så att när du nu finns fotbollsfruar, hollywoodfruar, damer på östermalm, dansbandsbrudar, skånefruar och allehanda andra damer på TV så borde nästa (och ganska självklara) steg i det här ändå vara Twitterfruar.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se @nikkelin‘s fru, @powerlapp‘s hustru, och @farsanmitti‘s maka i det här och givetvis också för att inte helt dränka TVn i östrogen vore det ett underbart tillskott att även kunna plocka in @ulrikagood‘s man i sammanhanget.

Konceptet i övrigt?

Givetvis stulet och snarare ett arv från de tidigare nämnda versionerna av verklighetsförankrad lyteskomik än något nyskapande och intellektuellt. Det senare går uppenbarligen inte hem hos vanligt folk med tanke på hur den här sortens skräp-TV verkar återskapas med enbart nya etiketter till samma gamla innehåll. Samtidigt är det också där jag inser varför idéen aldrig skulle kunna fungera, eller ens nå tittarna. Inte så mycket för att Twitter är ett för okänt koncept, utan snarare för att jag inte tror att någon av dessa (eller någon annan sund människa som har rätt premisser att kvala in till en plats) skulle ställa upp på den här sortens verklighetsparodi.

En tanke som jag upptäcker ändå ger glädje trots att den raserar en galen idé, åtminstone hos mig. Det känns bra att tänka att de här underbara människorna är kloka individer med gott omdöme.

Tillsammans med lite andra bekanta från twitter och en hel del andra statister (som jag misstänker har högre ambitioner med sina framträdanden) spenderades första halvan av dagen på Kajplats 14 i en kall båt med ett hysteriskt franskt filmteam i omlopp.

Mina självstudier brukar ske hemma, vilket i sig inte alltid är så bra. Det finns för mycket annat som distraherar, däribland dumburk modell Philips 50 kg. Människor överlag brukar kalla den TV. Den står här och surrar och surrar och ibland säger den något klokt som kan ge ytterligare reflektioner i studierna, andra gånger säger den inget vettigt på flera dygn.

Tidigare idag var ett fall av det senare. Ellens show snurrade förbi, några månader sent eller så är det fler tidszoner till USA än jag fått lära mig. Det som visades var decemberavsnitt med “12 days giveaway” vilket innebar att alla i publiken fick varsinn uppsättning dyra prylar enkom för att de råkade finnas i lokalen. Självklart var utfallet flera minuters hysteriskt skrikande.

Det som ändå satt mest griller i huvudet på mig var egentligen inte det momentet. Visst är det kul att få saker, det kan även jag hålla med om. Vem vill inte gärna få ett helt nytt biohemmasystem utan behöva göra så mycket mer för det än att finnas där. Men som sagt, grillerna var det.

Under programmets gång plockade Ellen upp en kvinna (och senare också maken) som tidigare under hösten fått biljetter till någon fotbollsmatch, kliva in i en låda där det blåser runt en massa sedlar och roffa åt sig så mycket som möjligt på en viss tid och dessutomm en ny fin bil. Till saken hör, och berättades i direktsändning, att familjen har det svårt. Maken är arbetslös, de ligger efter med hyran flera månader, det finns i stort sett inga pengar alls till att ge deras två barn någonting, och det är helt enkelt allmänt synd om dem.

Maken fick alltså lite PR-tid och en kändis som uppmanar företagare att anställa honom vilket borde sluta med ett jobb vilken sekund som helst. Visst är det bra, kan man inte sälja sig själv kan man låta proffsen göra det. Alla sätt att fixa sig ett jobb måste väl ändå ses som bra. Därutöver fick familjen berget av prylar som publiken hade fått under hela veckan. Resultatet på det här?

Tja, det direkt resultatet blir att kvinnan skriker sig hes (eller snudd på), hoppar runt som om någon slängt ner en krabba i trosorna på henne och det framgår snart att hon är överlycklig över alla saker. Det långvariga resultatet verkar vara att de fortfarande ligger flera månader efter med hyran och inte riktigt kan leva så länge det inte finns något jobb som ger en vettig inkomst. Men vad gör det! Nu har de ju fått en massa skojiga prylar! För visst är det verkligen sakerna de blir lyckliga av. Visst är det precis vad de behöver just nu? Visst blir livet bättre med ett berg av prylar när de ändå snart kommer att bli vräkta och få bo på gatan?

Jag är inte amerikan. Jag är förvånad, förundrad och fascinerad. Visst är jag lite fördomsfull också, men det är svårt att låta bli. Det hela känns lite som Carola och parfymen. Jag förstår inte riktigt det där, men visst är det bra att lycka är så lättköpt.

Det spelade inte så stor roll om det hette Robinson, Baren, Fame Factory, Big Brother, Idol, Villa Meduza, Paradise Hotel eller vad än för fyndigt namn förnedrings-TVn behagat vaska fram. Tydligen var det något man skulle följa slaviskt – åtminstone om man skulle tro mina arbetskamrater.

Jag jobbade under flera år med tjejer som spelade in det ena under tiden de tittade på det andra för att inte missa något och då de till tjejernas stora förtret hade samma sändningstid i olika kanaler. Fanns inte en lunch, frukost eller övrig fikarast där samtalsämnet någonsin föll på ett ämne utöver dessa hjärntvättsprogram. Tack och lov fanns det alltid lite tidningar att bläddra i.

Så hur blev det här ett utanförskap? Enkelt. Jag tittade inte på något av allt det där. Jag var inte tillräckligt intresserad av att följa det ens för att få vara med och prata om det på rasterna. Jag hade ingen lust att ha åsikter om onödiga intriger och småsinthet som ingen hade brytt sig om annars heller om det inte vore för att det exploaterades i TV. Att nu äntligen få läsa att tittarna sviker, intresset för skräpet börjar avta, är en så oerhörd lättnad att jag inte kan annat än le. Människor börjar till sist greppa, även om det har gått långsamt. Eller så har de inte fattat ett dugg men tack och lov åtminstone tröttna. Det ger ändå lite hopp.

Det blir spännande att se vad som kommer ta över. För jag tvivlar inte för ett ögonblick på att vi snart kommer tröttna på Let’s Dance, Dansbandskamper och Körslag som helgunderhållning också.

Tänk dig bara, att istället för att låta den otrogne maken fly landet med sin älskarinna sticka kniven i båda två för att sedan trula ner kropparna i en gigantisk läderkoffert för vidare transport någon annanstans i världen. Eller varför inte bara göra sig av med grannens irriterande hund som håller familjen vaken om nätterna, för att inte tala om grannen också då han snokar alldeles för mycket efter att hunden försvunnit. Det finns en del gånger när jag önskar att det vore så enkelt.

Filmen, Keeping Mum, är kanske inte något som förtjänar en Oscar men jag kan ändå inte låta bli att gilla hur bekymmerslöst enkelt och logiskt Maggies karaktär ser på världen samtidigt som ordvalet och dialogerna rör sig på så många nivåer att man inte kan annat än njuta. Så nog är den värd en stund i soffan – igen.

I ett försök att inte låta alltför smörig vill jag helt enkelt säga att jag uppskattar att ha er i närheten, om så bara för de korta stunder möjligheten finns. Jag behöver inte ens tala om vilka ni är, det vet ni själva tillsammans med mig och för min del räcker det så. Hoppas det räcker för er också!

Har en känsla av att det kommer vara tillräckligt snurrigt ikväll ändå. På schemat står nämligen Sinnescirkus med Henrik Fexeus vilket kan vara precis vad som helst. Jag har inte tillräckligt bra koll på vem han är och vad han gör men det känns som ett intressant sammanhang att granska gruppsykologin som lästs ganska nyligen.

Men innan dess blir det mat! Vart vet jag inte.

Idag blir det en del hemifrån ändå, vila öronen minst sagt. Funderar lite på om det inte borde bli kostym idag då jag lovat möta upp kvinnan bakom sjumilakliv.se och hennes idé om Stockholm verkar gå i kostymernas tecken. Vore dumt att uppröra den bilden, men vi får se, kostymen kanske inte passar längre.

Efter det blir det en försmak av Bröllopsfotografen med en vän vilket gör att jag än en gång tvekar på kostymfrågan. Han skulle nog undra en del och möjligen tycka min förklaring vore torftig. Men går allt sen enligt planerna kommer jag somna med kinden mot sidan om gramnegativa kocker eller något lika spännande. En alldeles lagom planerad dag alltså.