Tag Archives: twitter

Kallprata på du, Elisabet!

Å ena sidan förstår jag mycket väl vad Elisabet Höglund försöker komma åt när hon säger att twitter, facebook och sociala medier avskärmar oss från varandra i verkligheten snarare än tvärtom. De timmarna man sitter med datorn i knät kanske man inte samtidigt har fjorton, fyra eller ens en människa i sin närhet att prata med. Å andra sidan har jag testat det sista också. Att sitta med en människa i min närhet med dator i knät, dator i mitt och dator i hans och efter många timmar insett att han gått förlorad. Han har menat att vi lärt känna varandra genom att sitta så, jag menade hela tiden att vi kanske haft en möjlighet att göra det om vi pratat med varandra också och inte bara med andra i fysisk närhet av varandra. En tydlig orsak till att han är avvecklad och datorn mest är sällskap när det inte finns någon i närheten i att umgås med.

Å andra sidan tycker jag samtidigt att hon har lika mycket fel i sitt påstående. Utan internet hade jag inte pratat med fler människor i verkligheten, snarare tvärtom. Utan internet och sociala medier hade jag nog varit en enstöring i ett litet samhälle i södra Sverige där jag varit än mer isolerad från min omvärld än jag är idag. Det är å andra sidan mitt ansvar att se till att jag tar del av människorna bakom orden på internet i fler format än just via datorn. Jag är den som måste välja att gå ut och möta dem i resten av verkligheten också, något jag gärna gör under samma förutsättningar som jag möter människor i övrigt.

Att det sedan skulle bli mer kallprat och ytligt pladder med fler vänner och mindre intima samtal är inte heller något jag håller med om. Men det handlar helt enkelt inte om kommuniktionsformen. Det handlar mer om vem jag är och hur jag samtalar med min omgivning, på samma sätt som det antagligen utifrån Elisabets perspektiv handlar om hur hon är och hur hon samtalar med sin omgivning. Jag känner henne inte, vet inte hur hon kommunicerar med människor beroende på hur väl hon känner dem och inte. Däremot vet jag för min egen del att ytligt pladder och kallprat inte är en av mina paradgrenar, vare sig det är i ett rum med fysiskt närvarande människor eller i samtal med andra över internet.

Snarare tycker jag det är hemskt trångsynt att kategorisera sina vänner och de människor man valt att ta in i sitt liv och definiera hur “äkta” de är utifrån var man först mött dem.

1 Comment

Filed under Omvärlden

Vågar du göra fel?

Vi pratade lite häromdagen om att kanske sakna den man en gång varit. Åtminstone egenskaper, eller om det kanske var brist på egenskaper, man en gång hade. Sånt som att vara orädd, mer framåt och drivande.

Jag vet inte hur det är för andra men jag kan själv konstatera att ju fler år som går, desto färre risker tar jag. Desto mindre chansar jag, helt enkelt för att jag blivit mer rädd för att det kommer gå fel. Istället för att fortfarande se hur det kan bli rätt har jag lyckats vända det till att främst se allt som kan gå fel och därmed avstå för att inte riskera det.

Tanken vaknade idag när någon hittat en av alla mina tweets i en presentation Brit Stakston höll som visades på kunskapskanalen. Först förvånades jag och undrade hur den hamnat där. Sen när jag tänkte på det ett tag till konstaterade jag att någonstans bland drygt 30’000 tweets vore det inte helt orimligt att jag faktiskt lyckats säga något vettigt, något användbart, något som kanske kan ha varit lite klokt.

Det i sin tur påminde mig om det jag skrev 2009, det är först när jag tänker fel som jag har en möjlighet att tänka rätt. För om jag överhuvudtaget inte tänker, för att inte riskera att tänka fel, har jag också skalat bort möjligheten att tänka rätt.

Än så länge har jag inte blivit rädd nog för att helt sluta tänka, men visst är det samma princip som håller mig tillbaka ifråga om att agera, utvecklas och leva. Om jag inte gör det där som mycket väl kan gå fel, om jag överhuvudtaget inte gör, så kan det inte heller bli rätt.

Så varför är jag (nu äldre och klokare än då?) plötsligt mer rädd att göra fel? Vems förväntningar om att jag borde veta bättre, borde kunna bättre, inte borde göra fel längre är det jag försöker leva upp till?

Vad är det som egentligen gör det så farligt att göra fel helt plötsligt?

Leave a Comment

Filed under Allmänt

hörs du inte, finns du inte

Det är när man inser hur sant det är som världen än en gång börjar skifta i svart. När insikten om att det enda som behövs för att göra en sanning av det är att själv hålla tyst, att själv inte vara den som låter, skriver och gör väsen av sig. Inte för att det har tagit en hel vecka att inse det, men fortsätter det så här så är det en garanterad sanning om ytterligare fyra dagar.

5 Comments

Filed under Allmänt

Såpan som aldrig kommer få liv

“Tror ni att vi kommer få se dokusåpan “Twitterfruar” någon gång under 2011?”

Jag slängde ut frågan på twitter utan att ha lagt någon större tanke bakom det men efter att ha satt ord på det började kugghjulen så smått att snurra. Det var inte direkt så att poletten ramlade ner, eller ens fråga om någon blixt från klar himmel. Snarare var det Sparbanken Finn i Veberöd som sögs upp i atmosfären för att sedan skoningslöst rasa ner i skallen på mig. Min twittrande väns fru hade lagt till mig på Facebook och jag undrade någonstans hur det är att vara tillsammans med någon som har den här typen av nätverk utan att man själv skulle vara direkt aktiv i det. Kan det vara så att det läget är tillräckligt för ännu en tragisk TV-underhållning som kan förgylla våra vardagkvällar en höst i väntan på julen, eller möjligen en vår i väntan på midsommar och semestern.

För visst är det så att när du nu finns fotbollsfruar, hollywoodfruar, damer på östermalm, dansbandsbrudar, skånefruar och allehanda andra damer på TV så borde nästa (och ganska självklara) steg i det här ändå vara Twitterfruar.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se @nikkelin‘s fru, @powerlapp‘s hustru, och @farsanmitti‘s maka i det här och givetvis också för att inte helt dränka TVn i östrogen vore det ett underbart tillskott att även kunna plocka in @ulrikagood‘s man i sammanhanget.

Konceptet i övrigt?

Givetvis stulet och snarare ett arv från de tidigare nämnda versionerna av verklighetsförankrad lyteskomik än något nyskapande och intellektuellt. Det senare går uppenbarligen inte hem hos vanligt folk med tanke på hur den här sortens skräp-TV verkar återskapas med enbart nya etiketter till samma gamla innehåll. Samtidigt är det också där jag inser varför idéen aldrig skulle kunna fungera, eller ens nå tittarna. Inte så mycket för att Twitter är ett för okänt koncept, utan snarare för att jag inte tror att någon av dessa (eller någon annan sund människa som har rätt premisser att kvala in till en plats) skulle ställa upp på den här sortens verklighetsparodi.

En tanke som jag upptäcker ändå ger glädje trots att den raserar en galen idé, åtminstone hos mig. Det känns bra att tänka att de här underbara människorna är kloka individer med gott omdöme.

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Måste va jobbigt att vara snygg alltså

Igår, eller möjligen i förrgår, smygläste jag en twitterdiskussion där det framgick att (självutnämnda) snygga människor ansåg sig bli över när deras av annat kön motsvarande snyggheter uppenbarligen valde någon mindre fysiskt attraktiv varelse. Kanske är det så enkelt att en del av de förstått att enbart utseende blir tråkigt i längden då de uppenbarligen inte har så många begränsningar att hålla sig till (har ju rört vid ämnet tidigare). Eller är det helt enkelt så att en självupptagen människa aldrig kommer kunna stå ut med någon annan som är precis lika självupptagen, oftast behöver de bekräftelse av sin partner trots sin självupptagenhet.

Samtidigt får det mig att vilja ställa knepiga frågor i min egen relation, men jag har bestämt mig för att låta bli.

1 Comment

Filed under Omvärlden

att göra sig olycklig, eller kär

Just nu ryms så många tankar som vill ut att det vore vansinne att klämma in dem i en och samma post. I bästa fall blir det rörigt och det går inte att få klarhet i någon tanke.

Många av tankarna föds ur små diskussioner på twitter, yvigt uppblandade av tidigare minnen och erfarenheter i det lilla liv jag levt fram till idag. Något som återkommer lite då och då på twitter är yttranden om olycklig kärlek. Ett begrepp jag funderar en del ibland.

När är kärlek olycklig?

Vad gör kärleken som sådan till något olyckligt? För att ens kunna göra den definitionen måste man någonstans bestämma sig för vad kärlek är. Något människor försökt sig på i alla tider och med mer eller mindre lyckade resultat. För mig är kärleken som sådan något osjälviskt, något ömsint och i väldigt många avseenden att vilja en annan människa väl. Då har jag samtidigt skalat ner begreppet väldigt hårt, mycket av det där kan man säkert klara av utan att definiera det som kärlek. Oavsett det har nog de flesta en idé om att kärlek är allt det där på ett djupare plan, att älska någon är att vilja allt det där för den andre på alla sätt det är möjligt.

Samtidigt verkar kärlek ha en besynnerlig och egoistisk baksida. Skulle jag ställa frågan om vad människor anser är olycklig kärlek skulle nog de flesta snabbt svara att den är obesvarad. Alltså min kärlek till någon skulle göra mig olycklig för att den inte bemöts av en liknande nivå av känslor, omtanke och välvilja? Tja, kanske kan man se det så. Inte så att det på något vis behöver vara fel sätt att se på saken, men det behöver inte heller alltid vara rätt. Jag ser det inte så.

Min kärlek till någon är inte beroende av ett gensvar, den finns och lever ändå. Den dör inte enkom av att inte besvaras. Den ges förvisso inte möjlighet till alla de uttryck som kan ta plats när jag får möjlighet att ha den jag älskar nära, men den dör inte av det. Försöker jag då säga att det inte existerar olycklig kärlek? Verkligen inte!

Det skulle jag aldrig få för mig att hävda eller ens tänka, då den uppenbarligen finns och är påtaglig på alldeles för många håll. Däremot ser jag inte den obesvarade kärleken som automatiskt olycklig. Det finns något som känns betydligt värre än så. Något jag skulle definiera som den missbrukade, utnyttjade kärleken. Framför allt för den som inhyser den och får ta smällarna från den som drar fördel av och utnyttjar sin ställning i det här.

För visst är det så, om min kärlek till någon bygger på välvilja och omtanke om den personens välbefinnande är jag inte rätt person att ifrågasätta vad som får den människan att må bra. Det i sin tur leder till en utsatthet, där han/hon som har tillgång till kärleken och själv vet vad som skapar hans/hennes välbefinnande också har makten att kräva, be om, begära allt möjligt och ibland omöjligt för att uppnå sitt välbefinnande. Något som i det läget oftast innebär att kärleken som sådan inte är besvarad med samma villkorslösa handling utan snarare är villkorsbaserad.

I den situationen blir kärleken som sådan på något plan osund och riskerar att bli olycklig, just för att den gör en människas behov av behaga till något som samtidigt gör honom eller henne olycklig. Samtidigt försöker jag någonstans säga att en obesvarad kärlek (om det nu är där man landar) inte behöver vara självutplånande. Vilket inte heller en besvarad kärlek borde vara. Å andra sidan skulle man i det läget också kunna påstå att all besvarad kärlek (som inte är millimeterjämn i hela tiden) är ohälsosam och gör en olycklig, vilket också är konstaterat att så inte alltid är fallet.

Jag känner istället att jag nått en punkt där jag i resonemanget slagit knut på mig själv. Så var hittar jag svaret? Kanske är det så enkelt att jag inte borde grubbla så hårt och bara finna mig i det som får mig att må bra. Att göra sig själv olycklig med hjälp av kärlek är inget jag tänkte anstränga mig för att uppnå i dagsläget ändå.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

moviestar

Tänk att man blir så galet trött av att göra ingenting, eller så hade det inget med saken att göra utan var istället helt relaterat till årstiden. Imorgon måste jag påminna mig hårt om att faktiskt plugga. Jag har ignorerat det ett par dagar nu igen. Även om det förvisso har ignorerats för inkomstbringande sysslor så är inte imorgon rätt dag att fortsätta ignorera. Dagen idag var hur som helst en välkommen avvikare från de annars ganska så lika, vardagliga, tråkiga dygnen i mitt liv.

Tillsammans med lite andra bekanta från twitter och en hel del andra statister (som jag misstänker har högre ambitioner med sina framträdanden) spenderades första halvan av dagen på Kajplats 14 i en kall båt med ett hysteriskt franskt filmteam i omlopp.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Var det mycket mygg på #SSWC?

Det surrades en hel del om jag har förstått saken rätt.

Så har de äntligen kommit hem igen, alla hjältarna som varit med på SSWC. Alla de som tagit sig alla mil ner till ett “webstock” på en liten ö i Blekinge Skärgård för att umgås på ett mer konservativt sätt än de normalt gör, sådär som alla de som ännu inte upptäckt tjusningen med internet och sociala media fortfarande gör.

Eller blev det där rätt egentligen?

För det är ju egentligen samma gamla sätt att umgås på, det enda som gjort det ett litet uns annorlunda är väl umgängesomfattningen. Jag vågar säga att jag aldrig skulle träffat och haft förmånen att bjuda in så många intressanta människor i mitt liv om det inte vore för sociala media. Jag tror att merparten av alla de som fanns på Tjärö i helgen skulle säga detsamma.

Förra året, första gången det hände där nere i Blekinge var jag i full fart med att upptäcka och finna nyttan med twitter och missade helt fenomenet innan det väl drog igång. Dock fick vi som inte var där ändå hänga med på relativt mycket, trots bristande uppkopplingsmöjligheter. Den här gången, ett år senare, fanns det mer tid och en ökad medvetenhet om vad som komma skulle vilket gav en hel del nya förberedelser på olika håll, bl.a. i bokformat.  I år var det som traditionella media beskrivit som Nördarnas julafton mer omfattande och säkert minst lika intressant som första gången.

Det kittlar i magen att kunna läsa om nutidens finaste komplimang i mötet med nya människor, likväl som hur önskade, upplyftande och energifyllda dessa möten under helgen har varit. Även om jag redan vet storyn i stora drag hade jag också velat se Morris Packer hålla låda och höra honom berätta om hur Morris Motorcycles faktiskt gick från en idé till ett fullfjädrat projekt, bara som ett exempel. För så är det ju ändå. Även om man kunnat vara med en del på håll, via nätet, blir det inte samma känsla som jag kan föreställa mig har funnits bland deltagarna på plats under helgen.

När jag idag läser en tweet där @SJ_AB proklamerar att de inte fått någon inbjudan blir jag aningens full i skratt och samtidigt känns det som de inte alls förstått vidden av det hela. Jag vet ingen annan som fick en personlig inbjudan. Det kanske fanns men i så fall missade jag det.

På avstånd har vi också kunnat se frustration över att de som samlas där beskrivs som en [e-leet], likväl som sura miner bland de som inte var där och därmed räknar bort sig själva ur socialmedia-sammanhang. Förvisso har det varit en del prat om fokusering på branschfolk vilket kan ha eldat på elitsnacket ytterligare, men som varandes o-bransch-med-social-media-livsstil kan jag inte tänka mig att jag är ensam i mitt levnadssätt. Jag tycker det är synd att det dras till den sortens ytterligheter, samtidigt som jag tycker att det vittnar om en missuppfattning kring fenomenet som sådant. En inställning som kastar oss tillbaka till en skolgård vi alla borde ha lämnat för länge sedan.

Jag var inte där, men jag tänker inte räkna bort mig själv ur det nätverk sociala media står för bara för den sakens skull. Så varför var jag inte med på #sswc den här gången? Taskig planering helt enkelt. Redan när biljetterna släpptes konstaterade jag att jag skulle jobba hela helgen.

Nästa år då?

Mycket möjligt att jag dyker upp, även om jag inte är någon tältfantast. Om det nu blir något mer camp för oss entusiaster som gillar att mötas på alla plan – även i den fysiska verkligheten.

3 Comments

Filed under Internet

det var värt en betongkeps

Så vaknar man än en gång och känner att man vill strypa katthelvetet som pissat i munnen på en, såga loss det som gör ont på kroppen (strax ovanför axlarna) och i övrigt bara le åt kvällen som orsakat detta. Den var helt enkelt en av de bättre kvällarna på väldigt länge.

Helt plötsligt (eller nja, mer noga planerat än plötsligt) fanns ett utymme att uttrycka sig mycket mer än vad som är möjligt på 140 tecken. Det var alltså dags för årets tredje #tweetupsthlm med allt  vad den innebar. Lagom trång lokal, god mat, gott dricka och framför allt en uppsjö av underbara människor. I och med att det var tredje gången fanns en betydligt högre igenkänningsfaktor än i januari (missade den i mars så kan inte jämföra med den) vilket gav lite andra utrymmen för samtal. Samtidigt som det givetvis fanns nya leende ansikten att pussla ihop med de nick man sett och följt över nätet. Dessutom tror jag det spelar en stor roll att vi haft så mycket längre tid att se och lära känna varandra över twitter.

Något som jag framför allt reflekterat över när det gäller just twitter är den gemytliga stämningen, den ömsinta vänligheten och den totala hjälpsamheten som finns där ute. Den är lite av ett oförklarligt fenomen i sig och känslan av det märktes även igårkväll.

Så då mina tidigare försök till #FollowFriday i stort sett har självdött tycker jag att den som undrar (är nyfiken på twitter och inte helt säker på var han eller hon ska börja) ska börja med att skapa sig ett konto och följa alla de som var med på Bistro Creme igår.

För den som ändå inte riktigt är beredd på att ge sig in i leken och tar avstånd snarare än att ha upplevt twitter på riktigt kan jag bara säga; “Du har missat något fullkomligt underbart.”

Leave a Comment

Filed under Internet

det hände nyss och för evighet sen

För två månader sedan var det här datumet en lördag. Det är inte helt svårt att komma ihåg.

För två månader sedan framåt 16-tiden fick jag kalla fötter och var på väg att lämna återbud. Men innan jag hunnit så långt ramlade jag in på twitter och hävde ur mig den akuta ångesten där. Det var ni fanns där. Stöttade, motiverade och hjälpte mig upp på fötter igen. Påminde mig om hur fel jag tänkte om mig själv och såg till att jag stod för det jag lovat. Hade ni inte gjort det hade mitt liv inte sett ut som det gör idag.

För två månader sedan, vid en tunnelbana nära mitt hem, mötte jag honom. Klockan var strax efter 17.30. Tidsoptimisten i mig hade slagit till och dessutom var det snöslask ute att halka runt i. Jag var sisådär fem minuter sen. Det var också då jag märkte hur väl minnet fungerar. Han var sig lik trots full vintermundering. Sådär som jag mindes honom från den gången när han satt på min bakgård och fikade, en solig dag på vårkanten 2008. Allt stämde fortfarande sånär som på ett skinnställ. Jag är fortfarande inte säker på om han egentligen kände igen mig den här gången eller om han bara låtsades.

För två månader sen möttes jag av vackra ögon, självsäkerhet, en kväll fylld av charmiga leenden, god mat, hjärtliga samtalsämnen och nyfikenhet på ett sätt jag hunnit glömma att jag någon gång tidigare i livet fått uppleva. Det senare kan också bero på att det inte funnits någon sådan ynnest att komma ihåg.

Sen dess har livet tagit en annan vändning. Min garderob har de flesta nätter bott i ett hörn av ett golv som inte är lagt hemma hos mig. Mina resor till och från de dagliga verksamheterna har blivit längre. Fler middagar har lagats än de senaste tre åren sammanlagt. Mycket annat har också hänt och samtidigt inte. Ibland funderar jag på hur mycket min TV saknar mig, om kaffebryggaren gråter sig till sömns om nätterna eller om datorn möjligen söker nya kontakter för att kunna begära en omplacering.

Kanske borde jag vara hemma lite oftare ändå?

3 Comments

Filed under Sinnelag