Något som inte är det minsta konstigt egentligen. Det är nämligen det som gör en helig ko identifierbar. Det där som är någon så kärt och så höjt i skyarna att alla som inte stämmer in i lovsångerna måste tillrättavisas, anklagas för svartsjuk, hat och kanske helt enkelt pryglas så länge som det nu behövs för att de ska stämma in i lovsångerna.

Problematiken som uppstår kring den här sortens heligheter är ganska solklar. Det kommer aldrig gå att ha en neutral, saklig dialog om ämnet. För den som har den heliga kon finns det överhuvudtaget ingen väg till dialog utan en massa känslor inblandade. Så vad gör man? Hur tar man sig runt det? Går det ens att leva med någon vars ko man inte själv har för avsikt att glorifiera och ta till sig som sin heligaste?

Jag kan bara försöka, men har just nu inte den blekaste aning om hur.

Att själv belysa det innebär att när än den där någon själv uttrycker det kan du inte längre vara säker på att det är äkta. Det kan likväl vara ett försök att göra dig nöjd genom att säga det du helst vill höra, inte nödvändigtvis för att det är sant utan för att du nog blir mindre jobbig att ha med att göra om du är nöjd. Spontaniteten är ihjälslagen och det enda du har kvar är tvivel över hur sant det uttryckta egentligen är. Ingen vidare utgångspunkt alltså. Kanske bättre att inte få höra den alls då.

Du missade väl inte vilken känsla jag pratade om? De flesta brukar kalla den kärlek. Dessutom dagens tema om man ska tro det som står i almanackan.

Så hur vet jag att jag är attraktiv? Svaret är enkelt. Det vet jag helt enkelt inte. Jag är tämligen säker på att jag inte är det. Inte så att jag inte vill bli betraktad som attraktiv, vem tusan vill inte det! Men jag har åtminstone mött verkligheten och vågat se den som den är, alltså är jag sällan attraktiv. Men det händer ibland, om än ytterst sällan.

Det händer att någon för ett kort ögonblick finner mig attraktiv och det händer att någon vågar berätta det för mig, eller på något sätt låta mig förstå att det kan vara så. Eller händer är väl inte helt sant, det HAR HÄNT. Ibland intalar jag mig själv att mannen jag älskar, vars säng jag oftast sover i numera, åtminstone någon gång har funnit mig attraktiv. Dock är jag långt ifrån säker.

För hur vet man när det aldrig sägs eller på något vis antyds? Inte så att det behöver sägas med ord, men om inte med ord så åtminstone med beröring, blickar och någon form av närvaro i ens närhet. Så är det trots allt.. För den som inte vet med sig att hon är attraktiv behövs fortfarande bekräftelsen som åtminstone antyder att det är så.

Utan den finns ingenting, bara en känsla av tomhet. En upplevd känsla av att vara obetydlig och osynlig i någon annans närvaro, något som gör än mer ont i närvaron av den som bär ens hjärta i sina händer.

“Jag tror nog inte jag vill gifta mig alls.”

Från klara framtidsvisioner till den vändningen på mindre än fyra månader. Det är inget som ger någon som helst känsla av kärlek och samhörighet. Inte ens lite grann. Ovanpå det tar det hårt på självkänslan, åtminstone på min. Kanske lika bra jag slutar ringa också.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Väntar på att jag ska tröttna och stänga av den.

Han har vänt sig bort för att somna, börjat räkna ner timmarna till det är dags att kliva upp. Jag har krupit nära intill, andas mot hans nacke, omfamnar och njuter.

“Duu…”

Ordet lämnar min mun, knappt högre än en viskning men mer behövs inte. Han finns så nära intill och jag vill inte skrika honom rakt i örat heller. Inte väcka om han redan hunnit somna.

“Mmm?”

Han sover inte riktigt än uppenbarligen. Jag gnuggar försiktigt nästippen mot hans nacke, blundar och viskar;

“Jag älskar dig.”

Korta ryckningar transplanteras från honom till mig. Jag hör honom stöta luften genom näsan och inser att han faktiskt skrattar, om än tyst. Jag vaknar upp ur min dåsiga närhetskänsla och undrar varför han skrattar åt mig, rädd att jag sagt något alldeles galet. Nervositeten börjar tugga på mig, drar i mina muskler och jag är inte ens säker på om jag andas längre. Ett lugnt, stillsamt svar når mig;

“Jag trodde du ville något annat.”

Jag andas igen, släpper spänningen kroppen just fångat upp. Slappnar av, kryper lite närmare om än längre ner, lutar pannan mot hans skulderblad och blundar. Fortfarande med min ena arm om honom, fortfarande med känslan av att det är så här jag vill finnas, många nätter av mitt liv.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Jag ska tysta ner den… Om en stund. Jag vill bara ligga kvar så här ett tag och må bra – i nuet. Men jag lovar, jag ska stänga av den. Bara inte alldeles just nu.. Om en stund.

Jag har gått över till numerologi, och räknat ut vår romans…

Hans karaktärstal står ofta för vänskap och ett förhållande där en av parterna är av hans karaktär brukar präglas av detta. Han har ofta lätt för att välja en lämplig partner.

Personer med hennes karaktärstal har ofta många romanser bakom sig som inte lett till till något mer. Hon gifter sig dock i regel bara än gång.

Han och hon brukar ofta attraheras av varandra på ett tidigt stadium. Att båda är lagda åt det romantiska hållet brukar bädda för en mycket kraftig och varaktig passion. Förhållandet som uppstår har därmed fått en bra start och fortsättningen brukar inte sällan sluta i äktenskap. Många gånger upptäcks ett gemensamt intresse som musik, kultur eller historia som för parterna ännu närmare varandra. Det enda som kan vara negativt är att han ibland har ett förhållande bakom sig där känslorna inte riktigt har försvunnit. Om han får bearbeta detta så försvinner snart problemen.

Samstämmighet: 80%

(siffrorna i resultaten har ersatts med Han och Hon i den följd de symboliserar oss)

Man kan tro och man kan välja att inte tro. Oavsett vilket ger det någon form av tröst när den våta , tunga yllefilten av tvivel sveper över mig och gör allt i sin makt för att kväva mig, kväva mitt hopp.

Jag kan inte ens ljuga bort det. Just nu drömmer jag att Han ska vakna ur sin dvala, var han än befinner sig (om det så är bredvid mig i sängen, på andra sidan stan eller i en annan del av världen), svepa mig av fötterna och viska tätt mot mitt öra; “Nu kör vi, älskling. Nu får livet bli som det blir, det är dags att låta det få hända.”

Dagens utvärdering känns som den gått över förväntan, men samtidigt är det i sig aldrig så himla lätt att veta. Vi får helt enkelt se om ett par veckor när helheten är examinerad och klar.

Det skulle vara skönt med lite ledighet och aningens färre tentor just nu. Men vad är det som säger att man får som man vill när man vill det, med något här i livet. Ytterst lite som talar för det om du frågar mig.

På någon nivå av mitt medvetande slungas jag tillbaka till grundskolan. Tillbaka till känslan av att vara totalt värdelös och möjligen väljas in sist (om det nu är så att alla måste få vara med, annars inte väljas alls) och anses totalt oduglig till allt. Inte så att jag var oduglig egentligen. Det var snarare så att de som tog plats och ansåg sig vilja vara bäst inte klarade av att hantera att någon annan också kunde – minst lika bra.

Men  oavsett dåtid, så är jag inte där nu.

NU är en helt annan tid, med helt andra människor och därmed helt andra möjligheter.

Eller?

Är det verkligen så?

Det är svårt att känna, speciellt när man bara ser andras delaktighet på avstånd. Speciellt när man känner av det totala ointresset från någon för en som människa, för ens idéer och inför mötet med en själv om man någon gång samlat sig mod nog att föreslå något.

Kanske är det bättre att inte föreslå något alls. Bara smyga undan och hoppas att tapeterna på väggen bakom en har samma grådaskiga nyans som en själv.

Att det här dessutom är en dag när jag inte trivs i min egen kropp gör det hela mer kluvet, och samtidigt lättare att inte komma alls. Jag vill inte att någon ska behöva se mig så här. Helst vill jag själv slippa se mig så här. Jag mår faktiskt illa bara av tanken på hur jag ser ut. Bara jag uttalar orden hör jag redan hur människor omkring mig protesterar. De får protestera bäst de vill. Det handlar inte om vad andra tycker, det handlar inte ens om samhällets snedvridna ideal även om många gärna skyller på det. Det här handlar enbart om att jag rent fysiskt inte stämmer överens med min inre bild av mig själv. Jag matchar inte! Jag känner inte igen mig själv när jag ser min kropp. Bilden stämmer inte och, än värre, det finns ingen ursäkt!

Men åter till bussen som inte gick och dagens som därmed gått åt helvete. Det enda jag kan göra för att rättfärdiga det här nu är att ta tag i något av allt det andra som halkat efter. Balansera upp genom att göra klart något annat. Försöka komma ikapp, även om det egentligen bara innebär att jag blir kvar i samma position där jag var när jag vaknade, med X antal uppgifter att lösa i efterhand. Lika bra att sätta igång även om det är enklare sagt än gjort.

Motivationen saknas nämligen. Jag har på allvar börjat tvivla på mitt val. Jag är långt ifrån säker på om jag valde det här för att jag verkligen ville eller om det var för att vara någon till lags. Någon som gjorde mig illa. Tvivlet är jobbigt. Det gör det hela mycket svårare. Hur är det tänkt att man ska hitta motivationen i det där?