Tänk om det skulle gå vägen

Det pirrar! Inombords har jag svårt att sitta still, ändå sitter jag så still det bara går för att inte visa något. Jag vill så gärna att det här ska gå vägen. Sjukt nervös. Det pirrar. Det spritter. Jag vill så gärna hoppas. Samtidigt har jag strama tyglar på mitt hopp, jag vill inte bädda för en sjukt stor besvikelse. Men ändå.. tänk OM!

Väntan på besked kommer bli jobbig och obehagligt lång. Hur mycket ska man våga hoppas. Hur mycket ska man börja inse att det nog inte gick vägen redan nu för att inte slå sig hårt när beskedet blir ett Nej. Eller fy, nu var jag redan där! Inte NÄR beskedet blir ett Nej givetvis, utan OM beskedet blir ett Nej.

Eller kanske när ändå, för inte ska man väl våga tänka i termer av “om”. För tänk om det skulle gå vägen, tänk om det skulle kunna bli så bra som jag hoppas, önskar och vill. Har hoppats, önskat och velat så oerhört länge. Men så var det det där med att det lika gärna kan sluta med ett Nej, en massa hopp i onödan.

 

Det här kommer bli en lång väntan..

Lika bra att sysselsätta sig med annat från och med nu och fram tills besked kommer. Hur ska jag annars stå ut med mig själv?

Ynnesten av ett tvivel – men tydligen bara åt ett håll.

Även om majoriteten av en massa är egoister betyder det inte att alla är det.

Även om majoriteten av massan ser till sitt eget, och skiter i dem de tidigare haft närmast i hjärtat när något går åt skogen, gör inte alla det.

Även om tidigare behandlat någon som skit behöver det inte automatiskt betyda att den som nu finns nära också kommer göra det.

 

Jag tror någon i min omgivning nyligen kallade det för “the benefit of a doubt”. Någon bad mig att implementera den i varje situation som jag kunde tolka negativt mot mig. Att ge någon den lilla ynnesten av tvivel och möjligheten att visa att det fanns goda intentioner.

Jag hade gärna mötts av just den lilla möjligheten jag också.

Att kunna få vara undantaget från tidigare regel om illa behandling i en viss situation. I synnerhet när jag så hårt ombetts att i så många lägen försöka se det där lilla undantaget, tillåta det lilla tvivlet i det jag mött och haft svårt att tro att det skulle kunna vara något som inte haft intentionen att såra mig.

Så visst gör det ont att upptäcka att jag inte själv möts av just det där lilla ynnesten. I synnerhet i en situation när jag, i mitt snubbel över en möjlighet att ta oss vidare framåt, verkligen på alla sätt tänkt och sett till någon annans möjligheter till fortsatt trygghet om det inte skulle sluta så bra som jag önskar.

Det gör ont i mig.

Det gör mig ledsen att inse att jag inte ens fått mötas av ens det minsta tvivel kring mina intentioner, utan att de direkt förutsatts vara egoistiska i det långa loppet. Var fanns det där lilla “benefit of a doubt” i just den här situationen? Varför döms jag på förhand att ha samma agenda som dina tidigare? Förstod du hur ont det gjorde?

 

människor, djur och en helig ko

Jag vill egentligen skriva något om heliga kor men jag inser redan nu att oavsett hur jag formulerar mig kommer det misstolkas, suras, anklagas och vad mer man nu kan tänka sig.

Något som inte är det minsta konstigt egentligen. Det är nämligen det som gör en helig ko identifierbar. Det där som är någon så kärt och så höjt i skyarna att alla som inte stämmer in i lovsångerna måste tillrättavisas, anklagas för svartsjuk, hat och kanske helt enkelt pryglas så länge som det nu behövs för att de ska stämma in i lovsångerna.

Problematiken som uppstår kring den här sortens heligheter är ganska solklar. Det kommer aldrig gå att ha en neutral, saklig dialog om ämnet. För den som har den heliga kon finns det överhuvudtaget ingen väg till dialog utan en massa känslor inblandade. Så vad gör man? Hur tar man sig runt det? Går det ens att leva med någon vars ko man inte själv har för avsikt att glorifiera och ta till sig som sin heligaste?

Jag kan bara försöka, men har just nu inte den blekaste aning om hur.

den framtvingade hjärtligheten

Ni vet den där känslan man kan ha ibland att man är någon speciell, att man betyder något lite extra (jämfört med resten av världen) för någon en enda människa där ute.  Pirret i själen när man också får veta att det är så. Den är lite av en önskan, samtidigt som den är något man inte kan önska högt då det i sig förstör det hela.

Att själv belysa det innebär att när än den där någon själv uttrycker det kan du inte längre vara säker på att det är äkta. Det kan likväl vara ett försök att göra dig nöjd genom att säga det du helst vill höra, inte nödvändigtvis för att det är sant utan för att du nog blir mindre jobbig att ha med att göra om du är nöjd. Spontaniteten är ihjälslagen och det enda du har kvar är tvivel över hur sant det uttryckta egentligen är. Ingen vidare utgångspunkt alltså. Kanske bättre att inte få höra den alls då.

Du missade väl inte vilken känsla jag pratade om? De flesta brukar kalla den kärlek. Dessutom dagens tema om man ska tro det som står i almanackan.

utan bekräftelsen är det svårt att veta

Jag tillhör inte de kvinnor som  välsignats med förmågan att veta att de är attraktiva. Skulle någon vända sig efter mig på gatan skulle jag börja fundera på om jag klätt på mig något som matchat illa den dagen eller något annat likvärdigt. Sån’t där som inte är snyggt alls men komiskt nog för att människor ska vända sig om och titta en extra gång.

Så hur vet jag att jag är attraktiv? Svaret är enkelt. Det vet jag helt enkelt inte. Jag är tämligen säker på att jag inte är det. Inte så att jag inte vill bli betraktad som attraktiv, vem tusan vill inte det! Men jag har åtminstone mött verkligheten och vågat se den som den är, alltså är jag sällan attraktiv. Men det händer ibland, om än ytterst sällan.

Det händer att någon för ett kort ögonblick finner mig attraktiv och det händer att någon vågar berätta det för mig, eller på något sätt låta mig förstå att det kan vara så. Eller händer är väl inte helt sant, det HAR HÄNT. Ibland intalar jag mig själv att mannen jag älskar, vars säng jag oftast sover i numera, åtminstone någon gång har funnit mig attraktiv. Dock är jag långt ifrån säker.

För hur vet man när det aldrig sägs eller på något vis antyds? Inte så att det behöver sägas med ord, men om inte med ord så åtminstone med beröring, blickar och någon form av närvaro i ens närhet. Så är det trots allt.. För den som inte vet med sig att hon är attraktiv behövs fortfarande bekräftelsen som åtminstone antyder att det är så.

Utan den finns ingenting, bara en känsla av tomhet. En upplevd känsla av att vara obetydlig och osynlig i någon annans närvaro, något som gör än mer ont i närvaron av den som bär ens hjärta i sina händer.

det kallas tvivel

“Jag vet inte ens om jag vill bli förälder.”

“Jag tror nog inte jag vill gifta mig alls.”

Från klara framtidsvisioner till den vändningen på mindre än fyra månader. Det är inget som ger någon som helst känsla av kärlek och samhörighet. Inte ens lite grann. Ovanpå det tar det hårt på självkänslan, åtminstone på min. Kanske lika bra jag slutar ringa också.

ett kort ögonblick

Tiden har sprungit iväg. Dagen är avslutad. Alla tänder är borstade. Alla kläder har fått en annan plats än kroppen att vila på under natten. Sängen har än en gång fått besök.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Väntar på att jag ska tröttna och stänga av den.

Han har vänt sig bort för att somna, börjat räkna ner timmarna till det är dags att kliva upp. Jag har krupit nära intill, andas mot hans nacke, omfamnar och njuter.

“Duu…”

Ordet lämnar min mun, knappt högre än en viskning men mer behövs inte. Han finns så nära intill och jag vill inte skrika honom rakt i örat heller. Inte väcka om han redan hunnit somna.

“Mmm?”

Han sover inte riktigt än uppenbarligen. Jag gnuggar försiktigt nästippen mot hans nacke, blundar och viskar;

“Jag älskar dig.”

Korta ryckningar transplanteras från honom till mig. Jag hör honom stöta luften genom näsan och inser att han faktiskt skrattar, om än tyst. Jag vaknar upp ur min dåsiga närhetskänsla och undrar varför han skrattar åt mig, rädd att jag sagt något alldeles galet. Nervositeten börjar tugga på mig, drar i mina muskler och jag är inte ens säker på om jag andas längre. Ett lugnt, stillsamt svar når mig;

“Jag trodde du ville något annat.”

Jag andas igen, släpper spänningen kroppen just fångat upp. Slappnar av, kryper lite närmare om än längre ner, lutar pannan mot hans skulderblad och blundar. Fortfarande med min ena arm om honom, fortfarande med känslan av att det är så här jag vill finnas, många nätter av mitt liv.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Jag ska tysta ner den… Om en stund. Jag vill bara ligga kvar så här ett tag och må bra – i nuet. Men jag lovar, jag ska stänga av den. Bara inte alldeles just nu.. Om en stund.

någon att räkna med

Jag har gått över till numerologi, och räknat ut vår romans…

Hans karaktärstal står ofta för vänskap och ett förhållande där en av parterna är av hans karaktär brukar präglas av detta. Han har ofta lätt för att välja en lämplig partner.

Personer med hennes karaktärstal har ofta många romanser bakom sig som inte lett till till något mer. Hon gifter sig dock i regel bara än gång.

Han och hon brukar ofta attraheras av varandra på ett tidigt stadium. Att båda är lagda åt det romantiska hållet brukar bädda för en mycket kraftig och varaktig passion. Förhållandet som uppstår har därmed fått en bra start och fortsättningen brukar inte sällan sluta i äktenskap. Många gånger upptäcks ett gemensamt intresse som musik, kultur eller historia som för parterna ännu närmare varandra. Det enda som kan vara negativt är att han ibland har ett förhållande bakom sig där känslorna inte riktigt har försvunnit. Om han får bearbeta detta så försvinner snart problemen.

Samstämmighet: 80%

(siffrorna i resultaten har ersatts med Han och Hon i den följd de symboliserar oss)

Man kan tro och man kan välja att inte tro. Oavsett vilket ger det någon form av tröst när den våta , tunga yllefilten av tvivel sveper över mig och gör allt i sin makt för att kväva mig, kväva mitt hopp.

när är det dags?

För mestuffingar som jag, som vill våga låta livet ha sin gång och låta saker och ting också få ha sin gång och hända när de väl händer och sker men samtidigt inte vill riskera att äventyra det som är bra, är det lätt att bli rädd. Just nu är jag livrädd, men det lutar mer och mer åt en uppgivenhet. Det är nämligen så svårt att veta när tiden är rätt, när man vågar låta livet hända – precis som det är. Dock verkar det inte vara nu heller, inte ens i det lilla formatet.

Jag kan inte ens ljuga bort det. Just nu drömmer jag att Han ska vakna ur sin dvala, var han än befinner sig (om det så är bredvid mig i sängen, på andra sidan stan eller i en annan del av världen), svepa mig av fötterna och viska tätt mot mitt öra; “Nu kör vi, älskling. Nu får livet bli som det blir, det är dags att låta det få hända.”

en utvärdering senare

Tiden går fort när man har roligt. Det känns helt ofattbart att VFUn är slut på fredag. Jag inser någonstans hur mycket det är kvar att göra rent teoretiskt och examinationsmässigt i direkt samband med den här och önskar jag hade börjat med det tidigare, eller att tiden gått långsammare.

Dagens utvärdering känns som den gått över förväntan, men samtidigt är det i sig aldrig så himla lätt att veta. Vi får helt enkelt se om ett par veckor när helheten är examinerad och klar.

Det skulle vara skönt med lite ledighet och aningens färre tentor just nu. Men vad är det som säger att man får som man vill när man vill det, med något här i livet. Ytterst lite som talar för det om du frågar mig.