Tag Archives: trygghet

Kan otryggheten vara en trygghet i sig?

Posted on by
Reply

Orden “jag vill inte såra dig” har jag någon gång för vad som känns som en evighet sen bemött med; “Det kommer du att göra, någon gång, flera gånger, förr eller senare.. Men jag dör inte av det. Det kommer inte att kunna knäcka mig så hårt att jag dör av.”

Ibland undrar jag om jag med det också sa: “Kör på! Ta i allt vad du orkar, slå så hårt du kan. Vrid om kniven så mycket du mäktar med. Det kommer ändå bara göra dödligt ont, inte mer än så.”

Jag får helt enkelt skylla mig själv när jag i min iver att visa att jag inte går sönder för minsta lilla, att det går att luta sig mot mig när det blåser, också visade alla de sätt på vilka man bryter ner mig till intet.

För ingen, inte ens jag, vill väl bli mörbultad, själsligt sönderslagen, sparkad på, knivstucken, hånad och i det stora hela behandlad som en betydelselös trasa. Finns kanske en och annan udda varelse som vill, ska inte försöka svära bort undantagen här inte, men jag är inte en av dem. Jag har inte den styrkan. Att jag ändå överlever är inte ens synonymt med att jag lever.

Så jag, precis som alla andra, måste hitta en trygg punkt i tillvaron. De flesta (finns t.o.m. forskning som styrker eländet) har sin trygghet i att de inte står helt ensamma när det blåser som hårdast, inte ens om de lever ensamma. Fint att det är så.

För mig finns inte tryggheten i det formatet, minns inte när den gjorde det senast. Några få mindre olyckor har visat att den sociala tryggheten för det mesta bara varit ett skämt. Hur finner man trygghet i det?

Så den enda grundtrygghet jag har? Pja, det är väl att oavsett hur mycket det blåser, oavsett vad skit omvärlden slänger åt mitt håll och anklagar mig för när de själva inte vill ta ansvar, oavsett hur mycket någon sätter i system att göra mig illa eller bara råkar göra mig rejält illa – så överlever jag. Nu kan jag tänka mig flera som vill skrika bitterhet! Må så vara, de som skriker det högst har aldrig varit i närheten av att uppleva det jag talar om.

Så det är väl Det som är min trygghet antar jag. Att även när ingen bryr sig det minsta, så överlever jag. Åtminstone till den dagen jag lägger mig ner och ger upp, väljer att självdö.

Välkommen hem, igen och igen

Posted on by
1

Jag har vunnit en liten seger den senaste månaden. Det står nya växter och blommor lite här och var i mitt hem idag och påminner mig. Jag har kommit så mycket längre sedan mitten av oktober än jag gjort under de tidigare månaderna det här året sammantaget. Mitt hem börjar återfå känslan av att vara ett hem och en trygg plats i tillvaron, något det inte har varit sedan början av 2008.

Mycket av det som skapade otrygghet här berodde på ett monster vars övergrepp fortsatte att vara påtagliga i min tillvaro så sent som i vintras trots att jag skurit bort honom ur mitt liv i mars samma år. Att jag dessutom spenderade ett halvår av det här året med ett nytt pucko var kanske inte det mest konstruktiva jag gjort ifråga om att återta kontrollen över mitt hem och mitt liv. Men det gav en paus ifrån all negativ energi som fortfarande låg kvar här, ett andningshål jag då behövde. Droppen som fick bägaren att rinna över i år gav dessutom tillräckligt mycket avstånd och nya sätt att se på tiden som gått för att insikterna om hur illa det egentligen var skulle nå mitt medvetande.

Det blev en lättnad att få vara sig själv istället för att tyngas ner av en annan människas påtvingade bild av vem jag var. Lättnaden var dessutom tillräcklig för att jag skulle finna tillräcklig kraft att bestämma mig för att vara jag igen, precis som jag är varken mer eller mindre.

Det verkar i nuläget vara det som fungerar bäst också. Att vara jag innebär inte att allt alltid är muntert, kvittrande och sådär sockersött glatt att man nästan får kväljningar men ibland är det så. Det känns bra att det i sig är ett helt ok stadie att befinna sig i, samtidigt som det är lika ok att inte göra det. Mina djupdykningar ner i den obefintliga självkänslan finns fortfarande. Det händer att jag vill springa och gömma mig från mig själv för att besvara omvärlden min närvaro. Det händer, och det är ok. Bara känslan av att det är ok är för det mesta tillräcklig för att det inte ska bli långvarigt, för att det inte ska dra ner mig så långt att jag isolerar mig totalt. Att dessutom, åter igen, se till att få finnas bland de människor jag tycker så mycket om, som lyfter bara genom att vara så underbara som de är, är vad jag borde ha gjort för länge, länge sen.

Nu tänker jag fortsätta göra det i den utsträckning de tillåter det. Nu finns det nämligen ingen relation som isolerar, begränsar, förbjuder, bestämmer hur jag ska vara utan att ta den minsta hänsyn till vem jag är. Istället finns det en relation som bygger på alla de bra sakerna, där kommunikation existerar, där tillit växer, där ömhet frodas och där intresset för den andre inte misstolkas utan ses som det genuina intresse och den nyfikenhet det faktiskt är. Allt det där som får mig att känna att de tankar jag haft om kärlek inte är helt orimliga trots allt.

Gårdagen var en av de bästa dagarna i år. Inte för att det hände så väldigt mycket, men för att de som valde att komma förbi och vistas hos mig gav så oerhört mycket trivsel i tillvaron att det inte behövde hända så mycket mer. Visst kan man bli serotoninhög av sånt här. Det är konstaterat att Gemenskap, Samhörighet och Trygghet höjer serotoninnivån vilket också gör att jag ser det enkla sambandet i mitt nuvarande glädjande lugn och vad jag gått miste om så väldigt länge.

Jag hoppas därför att det här får en naturlig följd av att återuppliva en del vanor och inslag i livet från tidigare år. Saker som spontana middagar med vänner som “sitter hemma och har tråkigt” och gärna dyker upp, utan att det för den sakens skull automatiskt behöver bli vare sig storslaget eller leda till en dyr utekväll.

Så nu hoppas jag bara att mina vänner (nya som gamla) vågar känna sig så välkomna hem till mig som de är och jag vill att de ska vara.

jag blundar, faller och känner mig trygg

Posted on by
Reply

Senaste tiden har många tankar kretsat kring tillit, av mer eller mindre uppenbara orsaker. Vid återkommande tillfällen fastnar jag i tanken på hur svårt det är att tillåta sig själv att känna tillit till någon annan. Inte för att personen ifråga skulle vara opålitlig eller på något annat sätt inte förtjäna det, utan för att det i så stor utsträckning handlar om att själv inte ha full kontroll. Gräver jag tillräckligt djupt i fråga om varför det är så svårt så är det där jag landar, med omgivningen i ett stadigt grepp där jag fortfarande har kontroll över allt som rör mig. Kan man förklara för någon att det inte handlar om att du inte litar på honom eller henne för att du tror att han/hon är opålitlig utan för att du får panik av tanken på att inte ha kontroll? En del kanske förstår det, andra gör det nog inte.

Så hur kommer man ur det? Hur tar man sig bort från behovet att ha total kontroll över allt i sin närhet, så till den grad att det går ut över något så värdefullt som tillit?

Det är säkert olika för alla och en var, men senaste veckorna har jag behövt gräva i det. Jag har trots allt en vilja att kunna lita på min omgivning, på de människor jag släpper nära inpå mig. Jag började därför med att gräva i vad som orsakat kontrollbehovet. Ett enkelt svar bland många är insamlad data, någon form av empirisk kunskap, utifrån tidigare dåliga relationer. Förmågan från början av året är ett lysande exempel i sig. Att börja en relation med en lögn och sedan inte göra den minsta ansträngning för att försäkra mig om att det verkligen var en engångsföreteelse utan snarare bara ge ytterligare anledning att misstänka flera lögner under resans gång är inget som bygger grunder för tillit.Istället fastnar man i ett mönster där rädsla styr och inget blir bra enbart därför.

Samtidigt vet jag att jag skulle bli uppriktigt förbannad på mig själv om jag använde allt det här som ursäkt för att inte ge andra människor en chans. En och annan skulle säkert läsa in sig på min bakgrund, skaka på huvudet och tänka “Att hon aldrig lär sig..” men det är faktiskt just det jag gör – hela tiden.

Det jag insett senaste veckorna  är framför allt varför jag inte kan välja att gömma mig bakom “rädslan för att bli bränd igen” eller någon annan klassisk floskel som mycket väl skulle kunna agera acceptabel ursäkt för att inte tillåta mig att lita på någon mer igen, någonsin.

Visst, det gör ont att bli bränd. Orkar man inte med det, vet man att man inte klarar av det, så ska man absolut inte öppna sig för den möjligheten. Jag vet att jag orkar. Jag vet att jag överlever ändå.

Jag vet också att jag vore grym och på gränsen till omänsklig om jag på förhand dömde ut de människor jag ännu inte haft förmånen att lära känna. Även om världen är full av idioter, vilket kan vara mer eller mindre sant, är det inte säkert att alla är det. Nästa människa jag möter har en helt annan historia med sig och säkert många delar i den som bidraget till hennes sätt att vara, resonera och agera. Jag vill inte heller att andra dömer mig på förhand, utifrån vad andra människor gjort mot dem tidigare. Alltså har jag inget annat val än att tillåta mig det där som är så svårt (det mesta i livet är lättare att bara låta bli, som t.ex.  springa en mil – inte springa en mil. Du fattar!) men samtidigt också är så ljuvligt när man gör det.

Det finns så mycket mer att vinna på att ge alla åtminstone varsin chans att visa vilka gränser de är beredda att kliva över. Det är aldrig förrän du visat mig att jag inte kan lita på dig som jag möjligen ska börja ifrågasätta vår kontakt, vårt samspel, var jag har dig. Aldrig innan det. Det är så enkelt, hos mig får alla åtminstone en möjlighet att göra bort sig. Sen beror det alltid på vem som gjort bort sig på vilket sätt och vad för relation man hoppas på att ha i fortsättningen som avgör konsekvenserna. Det låter kanske luddigt. Det verkar kanske naivt för en del. Det ses kanske som ett självplågeri bland de som funnits med mig ett tag och sett vad resultatet har blivit tidigare. Jag kan inte se det så, inte ens när det gör som mest ont att vara mitt uppe i svek och annat otrevligt. Jag hade aldrig fått se, aldrig fått veta hur illa det var om jag inte lämnat tillräckligt mycket utrymme och tillit för att möjliggöra det som hände.

Trots allt är det där tilliten prövas och man ser om den var befogad. När möjligheterna finns, när den som fått tilliten har val att göra. Val som jag inte kan och inte heller ska göra åt någon annan. Men ändå val som endera bryter ner eller bygger upp tilliten ytterligare.

Just nu ler jag varje gång jag känner att det svajar, när jag märker att något ligger bortom min kontroll och mitt enda val är att lita på människan jag valt att släppa in i mitt liv. Det är hisnande för en sekund eller två, men sen känns det bara bra – så tryggt att fjärilarna jag har i magen slår volter.

en och annan tanke om trygghet

Posted on by
2

Det är inte direkt någon nyhet att det jag saknat mest i livet är trygghet. Det är inte ens så att det är något ovanligt. De flesta människor söker det i en eller annan form. Däremot kanske det inte är lika vanligt att människor är så tydliga med det så att de säger det rakt ut. Jag orkar sällan linda in verkligheten i rosa fluff och krussiduller bara för att den ska se vacker ut inför andra.

Personligen skulle jag se det som falskt. Kanske inte så att andra skulle uppleva mig som falsk, de skulle bara gå miste om det tydliga och oinlindade. Det där som några få idag kanske rent utav tycker är vanskligt. Men för mig räcker det att jag själv upplever falskheten. Den bleka fasaden av något som egentligen inte är jag, eller ens känns som jag, räcker för att jag ska låta bli. Så när jag söker och strävar efter trygghet utan att ha definierat vad den egentligen innebär så är jag farligt ute.

Trygghet borde inte vara så svårt. Samtidigt är det så att vad som för en del ses som trygghet tenderar att vara något helt annat när andra försöker definiera det. Tryggheten jag själv vill möta och ta med mig genom livet är i det närmaste en inre ström av lugna, harmoniska, positiva upplevelser som ger en bra grogrund för alla former av utveckling. Oavsett om det gäller familj, karriär, allmänt välbefinnande eller annat så är den tryggheten något som stärker, uppmuntrar, ger kraft åt en snarare än skickar ner en i ett svart hål. Det är den tryggheten jag vill ha. Det är den grundläggande inre stabiliteten jag jobbar på att nå fram till.

Det jag istället inser är att (den falska) tryggheten jag oftast dragits till inte är någon trygghet alls – förutom i bemärkelsen att jag känner igen. Jag har sett mönstret, beteendet och händelseförloppet tidigare. Jag är van vid situationerna och vet med största säkerhet hur reaktionerna kommer bli. Alltså är jag trygg i hur jag ska hantera de för att ta mig därifrån någorlunda välbehållen.

Det är inte mycket till trygghet skulle nog de flesta tycka. Jag är benägen att hålla med. Trygghetsaspekten i det handlar helt och hållet om igenkännandet av situationen. Så varför strävar jag inte efter den riktiga, den bra, tryggheten?

Det gör jag – egentligen – men samtidigt är den skrämmande. Inte för att den på något vis skulle vara farlig, men för att den är främmande. Jag har helt enkelt inte vågat eftersom det innebär att jag behöver möta något jag inte alls känner till, inte alls är van vid. Jag kan inte föreställa mig hur det är menat att det ska vara. Bara det resulterar i att jag antagligen kommer provocera, trycka på obekväma punkter och se hur stor explosionen blir. Se hur långt ifrån det välbekanta den nya verkligheten egentligen är.

Det gör mig sorgsen att tänka på att jag är så, att jag har de felande tankarna med mig. Att jag har lättare att acceptera en ohälsosam, otrygg relation i framtiden mot en som på alla sätt skulle kunna vara bra. Att jag har lättare att göra det ENBART på grund av att jag ännu inte VET hur den bra versionen är och kommer att vara. För även om det är bra, kanske t.o.m. det bästa som kan hända, så är det okänt.

Det okända skrämmer. Förändringar skrämmer. Det är nu jag måste våga vara modig.

ett möte jag saknar ibland

Posted on by
4

Han föll in i min medvetandesfär förra året. Eller snarare klampade in och tog plats. Det visade sig ganska tidigt att vi har en del likheter.

Ingen av oss tycker om att göra krångliga avstickare när vi är ute och kör bil. Om det är för krångligt att ta sig av huvudvägen för att stanna och äta, så låter han antagligen bli, precis som jag. Så att köra raka vägen hem och gå och lägga sig hungrig är ett gångbart alternativ i fler fall än sällan.

Jag har en ovana att låta fingrarna vandra över huden, utan att jag direkt reflekterar över det. Så när ruvor eller annat ojämnt stöts på under fingervandringen pillas det bort i den mån det möjligen går. Det kan bli ett ihärdigt pillande ibland. Det visade sig att han delar det med mig. Så ihärdigt att han inte bara pillade på sina egna ruvor utan fortsatte, när vi satt nära varandra och pratade, med att pilla på mina. De flesta hade åkt på en käftsmäll i det läget, men inte han. Jag misstyckte inte. Med just honom var det en accepterad närhet.

Det jag log mest åt var ändå är hur han klev in i mitt hem, hälsade med en kram och sedan direkt plockade upp ett ämne vi berört över MSN någon dag tidigare. Som om vi hade pratat om det i timmar och bara tog en kort paus för den där kramen. Som om det vore den mest naturliga sak i världen för honom att fortsätta berättandet precis där han slutade.

Dessutom fick jag känslan av att han förstod mitt språk. Så sällan som jag känner mig förstådd har jag ofta hunnit undra om det är jag själv som inte behärskar mitt modersmål. Att han bekräftar att jag har fel i min förtvivlade undran betydde så enormt mycket.

Som om det inte vore nog löste han mysteriet med mina hopplösa fönster. De där som jag inte putsat en enda gång sedan jag flyttade in, just för att jag inte lyckats öppna dem helt. Nu är de putsade, åtminstone en gång. Det var egentligen pinsamt enkelt, jag borde nog ha kommit på det själv. Men så tycker jag väl kanske att det finns annat som är viktigare att fokusera på än att spendera timmar på att försöka klura ut hur man öppnar ett fönster fullt ut.

På ett sätt som inte riktigt går att beskriva blev han med ens så viktig. Någon som spelade roll för mig. Någon jag ville bry mig om. Jag trodde (och tror ibland fortfarande) ändå att han uppskattade att jag först och främst såg honom och inte den, för mig, helgalna och näst intill obegripliga omgivningen han lever i. Oavsett vad som händer, vad andra anser och hur världen byter klimat så uppskattar jag honom. Den han visat mig att han är. Att det sedan inte har tagit en livstid att nå den insikten är en bisak jag kan leva med utan att lägga för stor vikt vid det.

Vi är säkert lika på fler sätt. Men är det meningen att vi ska upptäcka det lär det visa sig i sinom tid. Det kanske inte ens är meningen. Vi får helt enkelt se. Jag har inte bråttom.

harmoni

Posted on by
Reply

På något underligtvis är det lite skönt att ha landat i sin inre källa av ro igen. Inte så att jag kommer sitta fast där i en evighet men det känns lite som att bli gungad på en våg av välbefinnande, tilltro och harmoni.

Att det inte känns det minsta galet att gå och lägga sig tidigt en fredagkväll i sällskap av en bok säger en hel del.

när det är ont om halmstrån att hålla fast vid

Posted on by
2

Ibland funderar jag både två och tre gånger på att gå med i Katolska kyrkan, men av fel orsaker. Jag går förbi den minst ett par gånger i veckan men har än så länge aldrig vågat gå in. Inte för att jag egentligen är religiös, jag tror inte på så värst mycket, utan snarare för att jag har ett alltmer påtagligt och stadigt växande behov av att höra hemma någonstans. Svårt att förklara här utan att bli plågsamt jobbig och oläsbar, därför låter jag bli. Ska man tro humanisternas test hör jag kanske bättre hemma där, men jag lär inte värva mig själv bara för att ett test tycker det.

Kanske vore det lättare att starta en egen sekt ändå. En gemenskap för alla frigående, ensamma pusselbitar i livet som inte passar ihop.


Jag önskar mig..

Posted on by
5

Det är bara två och en halv månad kvar nu . Till det att jag fyller år alltså och jag vet att det kommer passera obemärkt förbi som så många gånger tidigare. Jag vet redan vad som står överst på önskelistan. (just nu är det bara det som står på listan)

Jag vill ha en sån här…

.. varje dag under ett helt år.

BILDEN KOMMER FRÅN HTTP://WWW.DOSOMETHING.ORG

om jag aldrig går ut, behöver jag inte ta onödiga risker för att ta mig hem på ett “säkert” sätt..

Posted on by
3

Jag tycker om irländska taxichaufförer.

Eller snarare, jag tycker om taxichaufförer i Irland.

Dels för att de i majoriteten av alla fall är irländare (tydligen inte lätt att lära sig hitta i de där städerna) men framför allt för att de tar sin yrkesroll på allvar. Skillnaden ligger kanske i att de inte tar samma hutlösa priser för att åka taxi som vi har här i Sverige. De flesta som kör taxi där borta har dessutom ett till heltidsjobb, men konstaterar att det inte räcker för att försörja familjen och ger sig därför in i taxisvängen. Jag skulle tro att familjen har en hel del influenser på deras grundinställning i yrkesutövandet.

Det känns och märks tydligt att de är måna om att deras kunder ska komma fram till sina destinationer på ett sätt där de känner sig säkra och trygga. Det SKA vara tryggare att ta en taxi än att gå hem, speciellt med de slumområden man kan råka passera osv. Huvudpoängen är densamma hur som helst.

Taxichaufförerna agerar som yrkesgrupp (även om en del är mer pratglada än andra) där borta unisont under mantrat “Du ska känna dig trygg när du åker med mig.” vilket jag också gör. Det behöver inte divideras om att sitta bak, sitta fram, vad någon har på sig, var hon FÖR trevlig och pratsam osv.

Är hon dessutom som jag, under 160 cm kort, inte så värst muskulös och ser mest liten och hjälplös ut, så SKA hon känna sig trygg. Lite så att för ett ögonblick är det här taxichaufförens dotter som ska köras hem. Säg den som inte vill se sina barn komma hem tryggt och säkert. Där har jag inga som helst problem att vinka in en bil, vilken tid på dygnet som helst, för att snabbare och tryggare nå mitt mål.

Inte som i Sverige. Jag tror inte (iaf så vill jag inte tro) att taxichaufförernas ursprung har något med deras bristande beteende att göra. Men konstaterat är hur som helst att om hon nu är under 160 cm kort, inte så värst muskulös och ser mest liten och hjälplös ut, och åker taxi ensam så verkar det i sig ses som en tillräckligt invit för någon att bete sig som ett svin. Är det inte snett någonstans när det är säkrare att gå hem (med alla risker det för med sig) än att betala någon för att se till att man “säkert” ska komma hem?

Nattens resa med den tjeckiske föraren som än så länge arbetar åt Taxi Kurir hör till de som borde ha anmälts direkt. (Jag valde inte bil/bolag aktivt, jag vinkade in en bil på andra sidan Västerbron när jag insåg att jag inte hade energi nog att gå över den och alla kvarter hem efter det. Det sägs dessutom att en del kvarter jag hade behövt passera inte är speciellt säkra vid den tiden på dygnet. Speciellt inte för en kvinna i storleksordningen jag just beskrev som dessutom INTE är tränad i kampsport.) Dock var hon alldeles för skräckslagen och uppriven när hon väl tagit sig hem och idag har hon inte heller orkat. Äckelkänslorna är för stora än så länge.

Aldrig mer taxi, knappt ens med medhavt sällskap.