Energin har förbrukats på annat, mest idioter och deras förödelse. Gått åt till att upprätthålla minsta lilla gnutta av jaget i dagar av blåsväder och sökandet efter överlevande i den själsliga tsunami som dragit fram här. Jag är fortfarande inte säker på vem eller om ens någon överlevt.

Jag skulle behöva en energikälla, sinnesro, en möjlighet att återhämta och läka. Men det lär väl inte hända.

Kanske vid något enstaka tillfälle efter skolan när alla andra gått hem, men även det känns tveksamt. Kan hända att det får bli minnesanteckningar och en efterkonstruktion i bloggen när jag återvänt till Sverige. Vi får se helt enkelt.

Att det här dessutom är en dag när jag inte trivs i min egen kropp gör det hela mer kluvet, och samtidigt lättare att inte komma alls. Jag vill inte att någon ska behöva se mig så här. Helst vill jag själv slippa se mig så här. Jag mår faktiskt illa bara av tanken på hur jag ser ut. Bara jag uttalar orden hör jag redan hur människor omkring mig protesterar. De får protestera bäst de vill. Det handlar inte om vad andra tycker, det handlar inte ens om samhällets snedvridna ideal även om många gärna skyller på det. Det här handlar enbart om att jag rent fysiskt inte stämmer överens med min inre bild av mig själv. Jag matchar inte! Jag känner inte igen mig själv när jag ser min kropp. Bilden stämmer inte och, än värre, det finns ingen ursäkt!

Men åter till bussen som inte gick och dagens som därmed gått åt helvete. Det enda jag kan göra för att rättfärdiga det här nu är att ta tag i något av allt det andra som halkat efter. Balansera upp genom att göra klart något annat. Försöka komma ikapp, även om det egentligen bara innebär att jag blir kvar i samma position där jag var när jag vaknade, med X antal uppgifter att lösa i efterhand. Lika bra att sätta igång även om det är enklare sagt än gjort.

Motivationen saknas nämligen. Jag har på allvar börjat tvivla på mitt val. Jag är långt ifrån säker på om jag valde det här för att jag verkligen ville eller om det var för att vara någon till lags. Någon som gjorde mig illa. Tvivlet är jobbigt. Det gör det hela mycket svårare. Hur är det tänkt att man ska hitta motivationen i det där?

Jag pratar nu om kvinnor som “råkar” bli gravida och sedan använder det som slagkraftigt argument, vapen, trumfkort (kalla det vad du vill) för att binda en partner till sig. För visst är det väl fortfarande lite skamligt för män att lämna kvinnan de gjort på smällen och än mer så det lilla barnet. Det som inte ens bett om att få bli till men som skulle bli utan en förälder om de bara struntade i allt och lämnade kvinnan att klara sig själv? Eller är det kanske något som bara fungerade när mamma var ung? Nja, så var det nog.

De ränderna verkar väl vara på väg att gå ur, yngre generationer män verkar inte ha ett lika naturligt förhållande till det resonemanget som man kan anta att äldre generationer har haft. Men jag har ändå förstått att det fortfarande finns kvinnor som resonerar sig fram till att det borde fungera utifrån vad de vet om mäns dåliga samveten. Jag har aldrig lyckats med det. Varken resonera eller agera. Jag har aldrig kunnat vara tillräckligt respektlös i fråga om att beröva en annan vuxen människa sin frihet för att stanna hos mig, och definitivt inte på det sättet.

När jag sedan inser att frihetsberövandet är det som fått mig att verkligen inte ens gå nära tanken inser jag också att det är just det jag är mest rädd för själv. Att bli berövad min frihet. Att bli sittandes med rapporteringsplikt till en annan vuxen människa, som om jag själv inte vore vuxen eller har rätt att välja vad jag själv använder mitt liv till, vilka vägar jag går hem, vem jag väljer att prata med om vad osv.

Om jag som nu sätter ord på det så här är det inte svårt att se varför jag är ensam. Det är inte ens nära otolkbart. Jag är livrädd när det gäller just det, att förlora min frihet. Min frihet att själv få välja och bestämma över mitt eget liv. Min frihet att få göra saker utan att behöva försvara, förklara och argumentera med någon om varför jag gör, eller om jag ens borde få göra som jag gör. Någonstans har jag alltså fått för mig att i en tvåsamhet får jag inte längre bestämma, min autonomi hotas.

Korkat! Så vitt jag vet, om jag utgår ifrån sunda resonemang, fungerar det inte så. Tvåsamhet är något annat än ägande, inte en fråga om att en har makt eller äganderätt över den andre. Tvåsamhet är ett aktivt samarbete. Men min rädsla ser inte det där. Min rädsla går inte att resonera med på det sättet.

Så kanske är det så att det bara finns ETT enda alternativ kvar. Någon får ta till det där respektlösa, urusla knepet som kvinnor använt sig av i tid och otid för att snärja någon i en relation. Någon får helt enkelt se till att göra mig på smällen.

Då kanske jag fattar att jag måste våga finnas kvar i relationen – ett tag i alla fall.

Ska man förenkla det hela än mer behöver jag helt enkelt sluta vara rädd för att ta fel beslut. För visst är det så att en hel del beslut är oåterkalleliga. Å andra sidan är det faktiskt lika oåterkalleligt att inte ta ett visst beslut. Och vem vet, kanske blir konsekvenserna av det betydligt värre än att konstatera att beslutet man ville ta, och tog, förvisso blev fel – samtidigt som man kan konstatera att världen gick inte under av det.

Idag tog jag t.ex. fel beslut. Hade jag ramlat in på närmsta frisersalong och vägrat gå därifrån förrän de åtgärdat problemet hade jag sluppit komma hem med mitt skatbo ännu en dag. Det där oförklarligt, konstant närvarande trasslet som kommer få mig att gråta innan kvällen är slut.

Hade jag den gången försökt få ersättning från min a-kassa (vilket jag inte gjorde) hade de antagligen, precis som året 2006, gjort allt vad de kunat för att slippa betala ut något. De hade säkert gått så långt som att utesluta mig ur förbundet för att jag inte haft pengar nog att betala in avgiften till deras a-kassa. Så såg det ut 2006. På två månader hade jag en lapp i brevlådan med ett information om att jag från och med nästkommande skifte inte längre var medlem i deras a-kassa. Då behövde jag den hjälpen. Då fick jag slåss med näbbar och klor för att fortfarande få möjlighet att få den hjälpen.

Nu däremot är de som gamar. Det känns både obehagligt och snuskigt. I somras gjorde jag det jag förmodade att man skulle göra. Jag kontaktade jag dem (ringde alltså) och meddelade att jag ville lämna a-kassan. Talade om att jag skulle byta förbund, byta a-kassa, i och med att de inte representerar yrket jag kommer ha när jag är klar med min utbildning. Då lät det inte som något problem.

Sen dess har räkningarna fortsatt att rasa in. Kundtjänst har inte gått att nå på telefon, inte ens på de öppettider som deras telefonsvarare meddelar att de har när man ringer. Inte ens när man ringer INOM den tidsramen som man får uppläst i luren. Inte ens då har de svarat. Däremot har de fortsatt skicka räkningar. Man kan ju tycka här att rent logiskt skulle de skicka ett BREV efter två månader och meddela att de inte längre anser en vara medlem i deras a-kassa (precis som de gjorde förra gången). Men icke! Istället skickar de ytterligare påslagna räkningar. Den senaste var på 1317:- och efter ytterligare fruktlöst jagande på telefon, efter att ha försökt LOGGA IN på A-kassans hemsida och redan där få meddelandet att mitt konto är avslutat, jag finns alltså INTE registrerad som medlem, mailade jag och ifrågasatte vad F*N de håller på med.

Som svar fick jag “goddag yxskaft” i form av följande;

Tyvärr så har du inte inkommit med någon utträdesanmälan TILL A-KASSAN därför har vi inte avregistrerat dig som medlem.

När jag som svar på det ifrågasatte varför jag inte automatiskt skrivits ur efter halvåret (enl. tidigare rutiner) och även att jag enligt deras eget system inte finns med tillsammans med en förhoppning om att få detta löst smidigt kom nästa idiotiska svar;

Här kommer blanketten!

Hon skickar alltså NU ut en utträdesblankett i PDF-format och jag förmodar att hon därmed också anser att de har rätt till mina pengar (som sedan i augusti har gått till Vårdförbundet och alla deras kopplingar). En blankett som ingen när jag ringde i somras ens nämnde skulle finnas och var tvunget att fyllas i. Trots att tidigare erfarenhet av samma förbund och samma idioti säger att jag i OKTOBER borde ha fått ett brev som talat om att jag inte längre ses som medlem, skickar de istället räkningar.

Hade jag istället anmält mig arbetssökande och ringt för att få ut arbetslöshetsersättning är jag helt övertygad om att jag hade varit utslussad ur förbundet redan innan augusti månad tagit slut.

Jag har inte bäddat idag.

Jag har inte varit i skolan alls idag.

Jag har inte skrivit ett enda ord på något relaterat till skolan idag.

Jag har inte diskat idag.

Jag har inte läst en enda mening inför lördagens tenta idag.

Jag har inte ätit någon mat idag.

Jag har inte duschat idag.

Jag har inte brytt mig idag.

Jag hara bara sett till att inte sluta andas idag. Tårarna rinner och jag når överhuvudtaget inte fram till den delen av mig som brukar vara stark.

Det där som bara går att reda ut genom en evighetslång kamp av rycka, slita och dra. Jag är dessutom håröm.

Det är så förbannat ömt att jag blir tokig. Tårarna sprutar varje gång, även om jag inte vill drista mig till att gråta över något så simpelt.

Sen, hur otrassligt och fint det än blir, tar det inte lång stund alls förrän trasslet kommer smygande igen. Smyger sig på mig bakifrån där jag inte ser, men blir mer än nådigt varse om när jag återigen uppmärksammar att det sitter där. Hånfullt flinande trassel!

Jag skulle vilja klippa av det, skära bort det och sedan hånskratta åt dess hjälplöshet när det ligger där i en hög på golvet och inte längre kan trassla på mig. Men jag vågar inte. Tänk om det inte blir bra. Istället söker jag stöd hos andra, någon som vill hålla med mig om att det nog blir bra ändå.

Men stödet kommer inte. Istället kommer de där kommentarerna; “Men det är väl synd att klippa. Du har ju så fint långt hår!”

Det finns säkert en hel del som tycker; “Men klipp då, det växer väl ändå ut igen.” Det vore skönt om jag kunde tycka det var så enkelt. Men sanningen är den att Jag vågar inte. För tänk om det inte blir bra.

Tänk om närmare femton års trassel visar sig vara bättre än det som blir kvar. Det blir svårt att ångra sig om trasslet väl ligger där på golvet. Ligger där och hånflinande fyller mig med tanken “Vad var det jag sa.”