Hon och han – kopior av varann

Jag tar ett snabbt varv runt Södermalm idag. Några få stopp på vägen, biblioteket, systembolaget, tobaksaffären och postutlämningen. Ingen lång tur, ingen svår tur heller bara en del transportsträcka mellan varje. På en del håll så löjligt lite avstånd att det vore pinsamt att ta bussen – alltså går jag.

Under de här korta små promenaderna hinner jag ändå snegla på min omgivning. Våren är på väg nu. Märks det inte på annat sätt så märks det på alla par som är ute och smålunkar i det grådassiga vädret. Är de verkligen par? Pja, många går och håller varandra i handen så det skulle mycket väl kunna vara så. I flera fall tänker jag nog att de är par för att de är så väldigt lika varandra.

De skulle antagligen kunna vara syskon, men syskon går väl knappast och håller varandra i hand i vuxen ålder. Så dyker ytterligare två små tankar upp. Två tankar som rör just det här med de fysiska likheterna som trots allt går att se bland så många par. Ansiktsdrag, lika näsor, lika munnar, likheter. Varför är det egentligen så?

Den första tanken får mig att skratta inombords. Jag tänker nämligen att par som är så till det yttre lika varandra är egentligen två väldigt, väldigt egenkära individer som lever tillsammans. För näst efter en vanlig spegel måste det här ändå vara den bästa spegel man kan ha, en partner som ser ut som en själv i alldeles för stor utsträckning.

Min andra tanke menar att det samtidigt är direkt korkat att välja någon så lik sig själv, sett ur ett mer biologiskt perspektiv. Vet att jag för ett tag sedan hörde att urvalet däggdjur gör via doft är ett sätt att hitta någon med genpol så långt ifrån den egna som det bara är möjligt, allt för att avkomman ska få så många anlag och ett så bra immunförsvar som möjligt. Att välja någon som är lik sig själv utifrån det vore i det här stenålderstänkandet ett sätt att halvera sina egna förutsättningar att föra en bra stark arvsmassa vidare. Samtidigt är det väl där mänskligheten fick något om bakfoten där runt 1940-talet när det skulle rensas och renodlas i arvsanlagen.

Kanske är det inte riktigt så enkelt som jag försöker få det till, men en sak vet jag helt säkert. Jag är inte tillräckligt egenkär för att välja en partner som till synes är en kopia av mig själv.

 

mer eller mindre hjärna

Jag log idag när jag läste Fröken Tjernströms blogg. Hennes tankar om killar/män/pojkar som daskar vilt främmande kvinnor på rumpan när de är på krogen känns bekanta. Som så många andra obegripligheter män har för sig som jag själv gärna sett att jag (och även andra kvinnor) sluppit ta del av.

Inte så att jag på något vis tycker illa om män generellt. Ska jag någon gång i mitt liv ha ett husdjur är valet enkelt – det ska vara en MAN.

Det är egentligen bara den gruppen män, som jag hoppas är en minoritet även om de hörs och märks mest många gånger, som inte riktigt verkar ha nått längre i utvecklingen än grottmänniskan Milton som jag inte riktigt klarar av. Samtidigt vet jag ju redan att det finns gott om riktigt bra män där ute, även om man oftast måste vara tyst och lyssna noga för att upptäcka dem.

PS: Dagens shoppingrunda slutade över förväntan, trots ångestattackerna. Kontot är länsat, jag är två par jeans rikare och kommer inte göra om det här de närmaste fem åren.

Hinner svenskarna växa upp innan valet?

Inte så att jag tycker politik är roligt eller spännande någonstans, men det är ändå valår i år och det lär inte gå att undvika att bli berörd, rörd, upprörd, vad-rörd-som-helst.

Något jag själv inte tycker vare sig berör, eller ens gör något för den politiska debatten är raden av grupper och stödsidor på facebook med titlar som; Kan den här lykstolpen få fler fans än Mona Sahlin? Kan den här soptunnan få fler fans än Fredrik Reinfeldt? Kan den här bajamajan få fler fans än Sverigedemokraterna? Det finns givetvis fler, men de här verkar vara de största än så länge.

Dock har jag svårt att se syftet med dessa eller varför någon lucid människa väljer att ställa sig bakom det här. Inte så att jag orkar bli upprörd, men det skapar tvivel och gör att jag stundom överväger att lämna landet. Om det är den här sortens mognad och mentalitetet som i framtiden ska styra Sverige vet i tusan om jag har någon lust att bo kvar här.

Kanske är det tänkt att vara humor? I så fall är jag antagligen humorlös.

Är det menat att visa missnöje med den politiker/det parti som sidan uppger? I så fall finner jag det barnsligt och taktlöst. Visst finns det väl bättre sätt att visa sitt missnöje på?

Visst måste det väl finnas bättre metoder än att förnedra sig själv genom att sälla sig till en grupp som attackerar en person eller ett parti på sandlådenivå? Jag hoppas det, och jag hoppas verkligen att majoriteten av de som är med i de här grupperna inte är gamla nog att få rösta i år.