Tag Archives: traditioner

Julkänslan

Jag kan inte påstå att jag hittat den i år. Jag kan å andra sidan inte heller påstå att jag letat speciellt hårt. Valde att inte åka hem till familjen det här året. Valde att inte stressa runt halva stan i veckor i förväg för att hitta julklappar till kreti, pleti och alla däremellan. Valde att inte..

Men bestämde nyss att kanske är den här ändå. Den där förbenade julkänslan. För att spendera dagen med den man älskar måste väl ändå vara det som ger störst behållning en dag som denna? Om inte, så bestämde jag just att det är det oavsett vad resten av världen har att säga om saken.

God Jul!

2 Comments

Filed under Familjeliv

Dan före dan före vad-det-nu-var-för-dag…

Då Binero låg nere hamnade dagens post om Y-kromosomers varande och icke varande på min andra sida. Vid sidan om det försöker jag finna en yttepytteliten gnutta av julkänsla hos mig själv, vilket går sådär.

Mer bestämt går det inte alls, åtminstone inte ännu. Kanske är det så att jag borde ha ansträngt mig och julpyntat lite mer trots allt. Lustigt nog infinner sig inte känslan alls, inte ens när man ger sig in i den stressiga smeten av hysteriska julklappsjägare som för stunden överbefolkar staden. Det hjälper inte särdeles mycket, snarare framkallar det bara än mer stress och ångest. Jag fick ett julkort hemifrån idag och passade på att skämmas lite över att jag inte skickat ett enda julkort i år.

Kanske är det den sortens agerande som ändå lockar fram lite julkänslor? Julkort till nära och kära. Utöver det kom också ett brev hemifrån, några rader om hur livet är, några små förhoppningar kring mitt liv och några ord om var resurserna för min julklapp fanns att hämta. Det gav ett litet sting i hjärtat, men det var svårt att utröna om det var julkänsla eller dåligt samvete. Jag hoppas givetvis att det inte var någon större dos av det senare.

Övriga reflektioner kring julstress, människors sätt att lindra sitt samvete i jueltid och vad som möjligen skapar julkänsla skrev jag förra året och känner för stunden inget behov av att upprepa. Kanske kan det bli någon annan reflektion framöver. Kanske blir det bara en sammanfattning av året och några tankar om vilka förhoppningar och möjligheter jag ser fram emot nästa år. Just nu är väldigt mycket kanske, men inte så mycket för att jag har för lite att skriva om.

Att jag låter bli, åtminstone för stunden, är snarare av hänsyn till kärleken, kraftkällan och motivationen. Samtidigt finns rädslan att om jag berättar för mycket om allt det som är bra kanske förtrollningen bryts och han försvinner.

Skrockfull? Jag? Pja, kanske det…

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Nu viker mörkret undan..

Så mycket som kan förändras allt eftersom tiden går.

Som barn, i synnerhet under låg och mellanstadiet, hoppades och drömde jag om att få vara Lucia. Samtidigt drev jag en kamp mot moderskapet från årskurs 4 om att slippa vara kortklippt som pojkarna i klassen och som lillebror. Jag hatade det. Jag ville verkligen inte ha så kort hår, jag vill få vara flicka som alla andra flickor i min klass. Någonstans i årskurs 4 vann jag det slaget. Det finns ingen bild i skolkatalogen som bevisar det, jag var sjuk den dagen, men året efter har jag lyckats få till lite mer än axellångt, mörkblont, hår. Femmorna är dessutom de som står för skolans “riktiga” luciatåg. Men visst hoppades jag förgäves, var aldrig tillräckligt populär för att ens bli sedd som ett alternativ.

Under högstadiet gjorde min musiklärare dessutom klart för mig att jag inte kunde sjunga. Hade 4 i musikteori, kunde mer om det som hade med skalor att göra än de flesta i klassen visade det sig. Men för att kompensera det och låta lärarens “stjärnor” ha starkast skimmer fick jag helt enkelt nöja mig med betyget 2 i framförande och det var med nöd och näppe jag fick det, det skulle jag minsann ha klart för mig. (Visst låter det som ett underbart sätt att motivera barn och bättra på deras självkänsla?)

Så, slutade jag sjunga? Tja, mer eller mindre bland folk. Att några år senare under idogt arbete med Värends Lucia i Växjö få höra att jag inte var det minsta Lucialik gjorde kanske inte mycket för att lyfta. Å andra sidan var jag inte riktigt så usel på sång som jag fått lära mig, utan gick med i Luciakören det året. Började nöta luciasånger från slutet av september (eller om det var tidiga oktober) och hade fullt sjå med alla framträdanden en hel vecka runt Luciadagen, från tidig morgon till sen kväll. Minns inte nu om jag var 16, 17 eller 18 den vintern men när det gäller lussande och sånginsats var jag på det hela taget en väldigt nöjd tonåring.

Sen dess har det mesta falnat och försvunnit. Sjunger lite ibland fortfarande, men bara när jag tror att ingen hör. Förvånansvärt ofta är det just luciasångerna som återkommer då, oavsett tid på året.

I år, precis som jag vet inte hur många år bakåt, har jag inte sett skymten av ett Luciatåg. Å andra sidan är det mer knutet till att jag tappat greppet om alla traditioner, allt det där som var små glädjefulla avbrott i en rutinmässig vardag. Inget av det har känts speciellt relevant senaste åren, mycket p.g.a. att den rutinmässiga vardagen inte varit så där trygg och rutinmässig som den kanske borde vara.

Men vem vet, nästa år kanske det åtminstone känns och värmer i själen att åter se en ljusprydd mamsell tassa förbi med sitt skönsjungande följe.

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Dumma lilla krumelur, jag vill visst bliva stur

Den röda stadsbussen rullade förbi och visade stolt upp sin senaste annons. Det var julbord.nu som ville uppmana stadens medborgare om att det snart är dags. En påminnelse om att det är dags för traditionen kring den stundande årstiden. Det finns säkert många som suckar, stönar och ojar sig över att de ska behöva ägna tid åt ett julbord i år också när det redan är så mycket stress med allt annat. Det finns säkert de som tycker allt sånt är en plåga, som är så inne i karusellen att de inte har en tanke på att den inte är ämnad åt alla. Själv dog jag en smula. För mig är den där annonsen något helt annat.

Det är en påminnelse om vad jag inte är, vilka traditioner jag inte får ta del av och hur jag inte alls hör hemma i den världen. Så känns det nämligen. Det talas ofta om utanförskap hit och utanförskap dit och för det mesta avses minoritetsgrupper, räknade människor på arbetsförmedlingen och andra statistiska grupper som inte riktigt passar in i samhällets vardagsmall. Jag finns inte ens med i den statistiken, vilket känns sådär. Jag tror å andra sidan inte det hade känts påtagligt bättre att finnas med där. Det är trots allt inte i utanförskap jag vill finnas, oavsett om det är fråga om ett statistiskt registrerat utanförskap eller inte.

Det kanske låter tråkigt, oattraktivt och på alla sätt grått, men jag drömmer om vuxenvärldens grå vardag de flesta av mina vakna dagar. Delaktigheten som jag inbillar mig finns i julbord, påskfirande, nyårsfester, kräftskivor och alla de högtider och små traditioner som ger människor ett litet avbrott i den annars grå, monotona vardagen. I dagsläget märker jag inte av de där högtiderna längre.

Jag minns inte när jag senast julpyntade. Jag minns inte när jag senast tog mig an något traditionsbundet kring påsk som ens börjar likna det som fanns när jag var barn. Jag minns inte när jag senast jag firade nyår i något annat än mysbyxor eller annan ouppklädd vardagsdräkt, som om det vore vilken dag som helst. Åren verkar gå ändå men inget av det där som normalt sett gör små avtryck i minnet finns där, vilket gör att jag t.o.m. blandar ihop händelser och årtal.

I övrigt längtar jag efter vuxenvärlden, hur konstigt det än låter och kan tyckas. Ungdomshysterin och vägran att bli vuxen står mig upp i halsen och är varken attraktiv eller lockande, snarare omöjlig att ta sig ur. Själv bor jag i en etta, vilket i sig inte känns som ett fullvärdigt hem utan snarare en ungdomsbostad i väntan på något värdigt, något vuxet, något som bättre lämpar sig för en 30-åring. Jag håller på att ledsna på det här livet, på att ha fastnat i ett ungdomsstadie jag sedan länge borde ha passerat.

Det är t.o.m. så att jag önskar jag hade grått hår och fler rynkor så att jag slipper att eventuella arbetsgivare ifrågasätter min kunskap, mina erfarenheter och min kompetens enkom för att jag “ser ung och oerfaren ut”. Det är tydligen bara jag som under mitt liv haft en negativ erfarenhets- och löneutveckling, vilket var huvudorsaken till att jag gav upp och började läsa in mitt oavslutade gymnasiebetyg. För er där ute som inte har förstått det redan; Det är sånt här som dödar livsgnistan. Det är ledsamt att alltid bli ifrågasatt, att ständigt vara i strid med sin omvärld, eller som det så många gånger känns – motvärld. Så ja, det händer att jag går sönder en smula när jag i undantagsfall träffar er där ute och får höra om era stressiga liv, den jobbiga vardagen och allt ni önskar er en paus ifrån. Det händer, samtidigt som jag gläds över att ni har allt det där och stundom förhoppningsvis kommer ihåg att stanna upp och uppskatta det, att jag blir avundsjuk.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Happy Paddy’s Day

Idag borde jag ha bakat, pluggat och gjort en del mer nytta.


Åtminstone var det planen. Senare har jag insett att jag också borde ha färgat håret grönt, sminkat mig alldeles vit, dragit på mig en orange (gold) tröja och ramlat ut på krogen för några Guinness.
Det är nämligen St. Patrick’s Day idag, men jag insåg det alldeles försent. Vilket var ungefär nyss. Senast jag såg en parad var 1998 i Dublin, men har inget som helst minne av att Liffey var grönare än vanligt. Festligheter överallt och alla var glada, samtidigt har jag fått för mig att det här firas i än större skala i New York men vem tusan ids åka dit ens för den sakens skull.

Någon annan gång, vid den här tiden något år vill jag åter infinna mig i en stad där paraden och festligheterna pågår för fullt. Dock blir det inte i år. Livet tar för mycket plats ändå just nu. Vi får se om jag hinner ikapp snart.

Dublin den här dagen nästa år vore inte helt fel.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

SMS-hälsningar en afton

Bland julaftonens härliga smshälsningar kom ett par som gnistrade lite extra i vintermörkret. Jag kunde inte låta bli att le, men kanske du gör det. Läs och må väl i julemörkret!

“Har lagt barnen under granen, klapparna i sängen, kakorna är tvättade, golven är bakade. Har hängt ut gröten i julkärven, lagt skinkan i frysen, kötbullarna är slängda, satt fjädrar i riset, har klätt granen med lussekatter eller var det dem vi skulle haft på lucia? Strunt samma, huvudsaken är att jag har järnkoll. Snart klar och inte ett dugg stressad, trevlig midsommar på dig!”

“Vanliga människor sänder ut änglar till folk. Jag sänder ut en död uggla. Den gär ungefär samma nytta som en ängel. Inte ett skit. Men du ler i alla fall när du läser detta och då är jag nöjd! God jul!”

Leave a Comment

Filed under Allmänt

lite julstämning

så här kvällen innan.. För er som inte hittat den än.

Leave a Comment

Filed under Internet

motvillig julklappshysteri

Musses julsaga har jag nog aldrig sett men jag misstänker att den här hyfsat lik alla andra versioner av den klassiska julsagan med girigbuken som får besök av dåtidens, framtidens och nutidens ande under julnatten för att någonstans förändra sin grundinställning i livet och bli en “bättre” människa.

Dagens kapplöpning i julklappsrally där åtminstone två av tre deltagare hade sett fram emot ursprungsdealen om en klappfri jul fick mig nästan att krevera. Kan t.o.m. vara så att detta har sprängt min budget för kommande månad. Inte för att jag försökt bräcka någon annan i julklappsköp, men för att jag försökt bidra med så stor del jag möjligen kunnat (utan att ha räknat ihop de utgifter som ligger och förväntar sig bli åtgärdade innan året är slut) för att inte helt sänka den som velat och kunnat lägga upp en större budget för julklappsinköp.

Rättvisemätningar i utgifter, rädsla för att någon annan ska “bräcka” ens gåvor genom att ha köpt något mer och lite extra, panik över att inte ha köpt något till någon som man ev. kommer få en julklapp av. Jag mår lätt illa och blir mest trött av tanken. Kanske gör det mig till Grinch? Kanske gör det mig bara till människa. Kanske innebär det att jag inte riktigt har glömt vad vi oftast försöker intala oss att jul borde handla om – även om de flesta ändå sedan skyler över det med en frenetisk klappjakt på prylar som ingen egentligen har önskat eller ens behöver.

Nästa år ser jag fram emot en klappfri jul – långt ifrån alla nära och kära.

Leave a Comment

Filed under Åsikter

ingen must – ingen jul

Philip är förvisso söt, men det är inte därför jag skriver det här. Snarare är det så att jag hittade ett samband med min egen avsaknad av julkänsla och livet som det ser ut. Efter att ha läst Philips tio förklaringar till att inte fira jul hittar jag också det som för mig definierar julen

– must!

I år har jag inte druckit någon. Att jag ens åker hem till mina syskon och föräldrar lagom till julafton är enbart för husfridens skull (dock inte min) så någon form av hyckleri går säkert att skriva in även i det. Jag har helt enkelt inte energi nog att tjafsa om det, inte i år heller.

Nästa år kanske jag kan se till att vara någon annanstans i världen, även om det innebär att jag kommer behöva snåla och spara till det redan nu. Tanken är minst sagt angenäm. Lite som att ge sig själv en julklapp. Men var jag än befinner mig då ska jag komma ihåg att ta med i alla fall en flaska must – bara för att få med mig julkänslan.

4 Comments

Filed under Familjeliv

En ring på fingret

På min högra hands ringfinger sitter en silverring, en Claddagh. Den har funnits i min ägo sedan 1996, då kvinnan som kallar mig sin syster tog den med sig från den gröna ön. Året efter reste jag själv dit för första gången och stannade närmare ett år.

Emellanåt förvånas jag över ett ringen nu sitter där den gör. Den har försvunnit i perioder, men alltid kommit fram igen. Den har blivit upphittad på de mest underliga platser, däribland i springan till en hissdörr i Dun Laoghaire och på något vis känns det som den alltid kommer hitta mig, oavsett hur eller var jag förlorar den. Förra sommaren konstaterade jag dessutom att bandet gått av och lämnade därmed in den på lagning. På så många fler sätt än jag egentligen kan förklara är den speciell, inte bara för att en Claddagh i sitt ursprung har en historia, utan även för de historier jag har fått att knyta till just den här.

Legenden bakom ringen, det lilla jag minns av den, talar om en prins som lät smida den till den mö han älskade, dottern till en bonde. Symbolerna valdes med omsorg för att visa flickans far att hans avsikter var sanna och vördnadsfulla. Hjärtat var en symbol för den sanna kärleken, ovanpå detta placerades lojalitetens krona och detta hölls sedan samman av vänskapens utsträckta händer.

Traditioner har sedan uppstått under alla år som ringen funnits, och för många används den som en vigselring. Det finns också ett mönster för hur man bär den. Ringen avslöjar alltså om man är i en relation och vilken nivå den i så fall har nått. Så länge ringen stannar på högerhanden går det att urskilja om bäraren är singel eller inte. Pekar spetsen på hjärtat in mot handen tyder det på att hjärtat är upptaget, är den däremot vänd åt andra hållet finns ingen som håller hjärtat fången.Sitter ringen på vänsterhanden, pekar hjärtspetsen självfallet inåt och äktenskapet är fullbordat. Det här är främst irländska traditioner och jag vet inte hur många som bär den i Sverige, men visst några få av oss finns garanterat. Och visst händer det att jag ibland önskar jag hade en orsak att åtminstone vända på den.


1 Comment

Filed under Sinnelag