På någon nivå av mitt medvetande slungas jag tillbaka till grundskolan. Tillbaka till känslan av att vara totalt värdelös och möjligen väljas in sist (om det nu är så att alla måste få vara med, annars inte väljas alls) och anses totalt oduglig till allt. Inte så att jag var oduglig egentligen. Det var snarare så att de som tog plats och ansåg sig vilja vara bäst inte klarade av att hantera att någon annan också kunde – minst lika bra.

Men  oavsett dåtid, så är jag inte där nu.

NU är en helt annan tid, med helt andra människor och därmed helt andra möjligheter.

Eller?

Är det verkligen så?

Det är svårt att känna, speciellt när man bara ser andras delaktighet på avstånd. Speciellt när man känner av det totala ointresset från någon för en som människa, för ens idéer och inför mötet med en själv om man någon gång samlat sig mod nog att föreslå något.

Kanske är det bättre att inte föreslå något alls. Bara smyga undan och hoppas att tapeterna på väggen bakom en har samma grådaskiga nyans som en själv.

Han

Han finns någonstans där ute. Han, som (jag vet pga att Han så tydligt visar det) ser det som självklart att jag är den Han vill vara med. Att jag tillåts vara Hon som Han så självklart och längtande kommer hem till istället för att ständigt söka nya vägar. Han, som också vet att det är just sådär det är även för mig, att Han är den jag så självklart och längtande vill komma hem till, pga att jag så tydligt visar det.

Han finns någonstans där ute. Han, som vill ha de där härliga morgnarna tillsammans. Dygnens tidigaste timmar då allt det där som betyder något i livet kan samlas i en säng och bara “vara”.

Han finns någonstans där ute. Han, som så gärna sitter och pratar i timmar med mig, nära nära intill, och som frågar när Han inte förstår, eller svarar och förklarar när jag inte gör det. Han, som ser mig som det enda alternativet att stå och hålla om i kön på en stormarknad, gå hand i hand med på en gågata, eller sitta med på en strand och se solen gå ner… eller upp.

Han finns någonstans där ute. Han, som är sig själv och samtidigt i det allt det jag uppskattar och söker hos en man, men som också anser att jag är detsamma för honom, motsvarar hans bild av kvinnan han drömmer om. Han, som ser ut och framförallt känns som “den rätte”.

Han finns, någonstans där ute.

Det är inte helt otänkbart (bara nästan men ändå inte HELT otänkbart) att Han i detta ögonblick har samma tanke.

Så om vi båda har tur – går våra liv i riktning mot varandra.

~ ~ ~

Känslan har funnits länge, även om orden varit svåra att finna och först nu tagit form med inspiration ur en text jag sprang förbi förra sommaren. En ny bekant som svepte förbi en kort, kort stund och inspirerade…

Å andra sidan gör vi inte speciellt mycket för att passa in. Varken jag eller mina syskon är särdeles drivna av att göra avkall på identiteter och det som vi ser som viktigast för vår egen trivsel för att “upptas i familjen” vi redan borde tillhöra för att vi är biologiskt knutna till den.

Svarta får, hopplösa fall, avstickare, sånna man får skämmas över, dryga jävlar… listan av påhoppsinspirerade namn har varit lång. Det enda de haft att basera den på är dessutom okunskap, rädslan att se någon tanke som avviker från den de fått lära sig att släkten ska ha. Det gör inte så mycket. Ingen av oss är rädd att se världen utanför den lilla bubblan släkten består av. En liten bubbla där det ständigt tävlas om vem som har bäst jobb, vackrast hem på bäst plats, flest barn, smartast barn osv. Det anses t.o.m. prestigefyllt att (för min fars generation) ha barnbarn och den som inte har det tappar en del av sitt värde. Det gör i sig lite ont. Det gör ont att det skadar min far att han inte ställer, och aldrig har ställt, den sortens krav. Det gör ont att han får “ta stryk” för att vi har fått möjligheten att få vara oss själva och fortsätts tillåtas den möjligheten.

Min lilla familj där jag är uppvuxen kan säkert ses som trasig på många sätt. Samtidigt ser jag ändå att det är den hälsosammaste grenen i släktträdet jag sitter på och jag är innerligt tacksam att jag hör till den och inte till resten där det råder rotröta, majoriteten visar sig vara döda grenarna och löven som ändå lever är så besprutade av bekämpningsmedel, för att hålla ohyra borta, att de inte längre är vackra att beskåda – inte ens på avstånd.

Det här blev lite svammel, men detta är å andra sidan istället för texten jag ville ha skrivit. Så varför skrev jag den inte? Enkelt. Det vore att utsätta mig för risken att förstöra vår lite sena julklapp till våra föräldrar. Jag vet nämligen inte om någon av dem läser och det vore dumt att chansa.