idag söker jag inspiration

Jag hade tänkt baka. Planerade det redan i onsdags och bestämde mig för att helgen var bättre. När jag nu ser köksbänken och kaoset en morgontrött, stressad artonåring lämnat efter sig faller hela idén platt. Det är inte inspirerande att skapa i oreda. Inte ett dugg.

Jag söker inspiration.

En timmes trillande runt på internet sneglandes på hus till salu runt om i länet sätter fart på drömmarna. Drömmar är ett ljuvligt förstadie till inspiration. Vackra hemma, en del mindre vackra hem, men rakt igenom tänkbara hem med stora öppna kök, utan disk och oreda. Den där sortens kök man vill ha framför sig. Där man kan inspireras att slänga ihop en lyxig middag, en färgsprakande lunch eller varför inte en mustig morotskaka.

Så istället för att trängas med disken här ute, disk som jag varken varit delaktig i att skapa eller har något ansvar att ta hand om, och baka den där förbaskade morotskakan jag sett fram emot sedan jag bakade scones här förra söndagen.

På samma sätt satt jag tidigare och bläddrade på Adlibris samtidigt som jag drömde om mitt eget bibliotek i det där huset som jag ännu inte har, men kan tänka mig att bo i om några år.

Rummet med hyllor från golv till tak, den storra murriga mattan, den stora sköna fåtöljen, det lilla runda bordet och läslampan. I ett hörn av alla dessa hyllor finns dessutom en sektion avsedd för mina alster.

De verk jag själv någon dag kommer att ha skrivit. De berättelser jag till sist lyckas sätta ord på och förmedla till världen omkring mig. Det där som jag just nu inte kan göra. Så innan dess kommer det ha gått många år.Nu saknar jag inspirationen att skriva, att känna att jag har något så omfattande att berätta.

Kanske dyker den upp en vacker, regnig dag när jag minst anar det.

Fram till dess är det skönt att drömma. Söka inspiration i den inre värld man alltid bär med sig. I de dimensioner de flesta verkar vifta bort i sin stressade jakt på lycka, välfärd och att passa in i verkligheten omkring oss.

ett tyst begär

Det kliar i fingrarna nu. Det kittlar längs ryggraden. Spritter i de små nerverna. Hjärnan går på högvarv. Små idéer börjar ta form. Begäret att forma text börjar växa sig starkare igen. Snart står det likt en grizzlybjörn bakom mig, flåsar mig i nacken och ryter åt mig att det är dags att börja! Eller springa för livet!

Just den grizzlybjörnen skulle jag kunna tänka mig att möta. Den som i sig inte är något annat än ett stort virrvarr av motivation och inspiration att skriva, att forma ord, meningar, stycken. Känslan när fingrarna dansar över tangentbordet. Spänningen! Nyfikenheten över att få läsa, ta del av, orden som rinner ut fingrarna. För många gånger känns det så. Många gånger märker jag inte tankens formulering, förrän efter signalen nått ut i fingrarna och texten visar sig på skärmen framför mig.

Många gånger är det så att jag själv blir min egen första läsare. Inte så att jag redan vet vad det står. Utan att jag är den första som faktiskt läser texten som står skriven framför mig. Stundom undrar jag om det ens är jag som skrivit den. Stundom är det med skräckblandad förtjusning jag slickar i mig orden jag ser, nyfiken på vart texten är på väg. Åt vilket håll berättelsen kommer röra sig, var jag till slut kommer landa.

Det begäret är det som växer sig starkare just nu. Begäret att få uppleva den skräckblandade förtjusningen av vad som ska komma härnäst.

Strosade runt på Åhléns idag, fingrade på en lång rad skrivblock och linjerade böcker som i tysthet viskade till mig. Lockade mig att vilja sätta pennan i dem. Skapa en historia som ryms i en av dem. Idéer började ta form. Jag var så nära att slå till och börja bygga på en av dem innan jag ens lämnat butiken.

Jag lät bli.

Det får bli en annan gång. En gång när jag har en berättelse att dela med mig av. Inte bara lockelsen att skapa med ord.

Visst är det typiskt

När man står där med händerna i diskbaljan faller orden på plats. Tankarna tar form och just de formuleringar man velat ha seglar förbi likt sluttexterna på den bästa film man någonsin sett. Den där filmen som är så bra att man vill sitta kvar, man vill få veta vem som spelat vilken roll, vem som gjort vad. Allt är så tydligt. Det finns inga tveksamma uttryck i det man vill berätta. Det är bara att skriva ner allt från början till slut.

Sen. När disken står och torkar i godan ro, frottéhandduken är drypande blöt och man än en gång har tangentbordet och möjligheten framför sig. Just då, i det enkla ögonblicket, har hälften försvunnit och det man har kvar är så gott som omöjligt att sätta samman till begripliga meningar. Det är så typiskt och nog så frustrerande. För visst var det något som ville berättas, annars hade det inte varit så tydligt. Jag kanske borde ta en dusch och få hela texten uppläst för mitt inre än en gång.