Det var någon som satte ord på min åkomma idag. Tydligen kallas det för prokrastinering.
Så istället för att få gjort det jag ska och vara taggad och förberedd för tentan imorgon sitter jag nu handlingsförlamad och gråter.
Mer än så lär inte bli gjort idag. Räknar inte ens med att äta något.
När det redan är svårt att kommunicera, att nå fram och känslan ändå säger att det vore lättare att få något att sjunka in och tas emot av ett vaxat papper.
Är det dags att ge upp då?
Jag är alldeles gråtmild idag. Minsta lilla och det kommer krypande. Så nära att spärrarna ger vika och tårarna forsar fram. Har svårt att sätta fingret på varför. Någon liten impuls säger mig att det här är något jag känner igen, något som är bekant, när det kittlar i tårkanalerna, klumpen i halsen växer sig större och jag rynkar ihop näsan för att hindra tårarna från att leta sig ut och ner längs kinderna. Om jag bara visste varför.
Samtidigt är jag inte säker på att jag vill veta. Just nu kommer det kännas som en lättnad att om en timme stå där i omklädningsrummet, skala av det som normalt identifieras som jag och kliva i de blå kläderna. Byxorna, t-shirten (jag är frusen idag) och blusen som gör mig till en ibland de som kommer kännas igen som stöd och hjälpande händer i den stundom förvirrande tillvaron. En liten skylt med mitt namn och kort information kommer också tala om att jag inte riktigt hör till de andra. Men för de som behöver stödet, hjälpen och närvaron betyder den ingenting. Det som betyder något är att jag finns där. Att jag ser, hör och bemöter.
För mig betyder det också att jag inte hinner grubbla på vad som idag gör mig gråtmild, vad som idag får mig att vilja krypa ihop i ett hörn av världen och bara försvinna. Det är en lättnad att inte behöva ta i de tankarna på närmare åtta timmar.
Förhoppningsvis är jag för trött för att ägna en sekund åt dem ikväll också. Förhoppningsvis är jag för trött för att ens orka gråta.
Det svider i ögonen. Det kliar varje gång jag blinkar. Det svider om kinderna. De är dessutom skrikande röda, torra och nariga efter alla salta tårar de fått uthärda idag, igår, i förrgår, under veckan som gått, under veckan innan dess, sen jag minns inte längre när. Det har pågått för länge. Jag har dessutom inget motstånd kvar. Minsta lilla och en ny flod öppnar sig, försöker dränka mig.
Det finns inget kvar att ta av. Jag som mer än något älskar ord kan inte ens förmå mig att hitta rätt ord. Har ingen möjlighet att producera de ord som ritar upp det som är fel. Har blivit mörbultad med ord så länge nu att jag inte ens klarar av att lyssna till dem. Martin har hittat ord som nära nog beskriver mitt vardande idag, men det är ingen tröst i sig att det kan finnas andra som också far illa, inte ens om de är uppdiktade.