Men det var inte dit jag skulle komma. Istället var jag på väg att konstatera att trots det, trots den ekonomiska rävsaxen och trots att min framtidsplan strimlades och slängdes i Mälaren eftersom jag inte var värd att älska (eller nått åt det hållet) så är livet inte så hemskt ändå.

Jag lever. Jag känner mig mer vaken och sann mot mig själv än jag gjort på väldigt länge. Distansen till relationen som jag slogs så hårt och offrade så oerhört mycket av mig själv för att få att fungera har gjort nytta. Jag kan se hur mycket av mitt sanna jag som strimlades sönder. Hur mycket jag gav upp och anpassade mig för att mötas halvvägs. Jag kan t.o.m. se hur långt ifrån halvvägs det var fråga om, vi möttes alltid på hans villkor – det var alltid jag som offrade något.

För varje dag som går efter det så läker såren lite till. För varje dag som går fogas strimlorna samman igen och jag börjar mer och mer känna igen det som är jag. Inte alls det som någon annan bestämde att jag var utan det som faktiskt ÄR jag, precis som jag vill vara. Känslan är skön. Även med feber, ont i halsen och retsamt jobbig hosta är känslan av att vara sann mot sig själv ändå skön.

När jag är sann mot mig själv är det inte jag som måste offra allt och anpassa mig för att blidka någon annan. När jag är sann mot mig själv är det inte svårt att älska mig som jag är, inte ens för mig.

Jaha, det gick ju fort att komma över honom, kan tyckas. Kanske det, kanske inte. Kanske handlade det här om något annat. Sveket har jag fortfarande inte kommit över, är inte säker på om jag kan heller. Däremot finns det ingen anledning att straffa mig själv över det mer än nödvändigt. Det var inte jag som svek mig genom att inte kommunicera. Det finns givetvis saker jag ångrar, men inget som går att ändra på nu och inget jag tänker fortsätta plåga mig med resten av livet. Det är det inte värt. Än mer är jag värd att slippa det.

Så trots att inget är som det borde vara, känner jag mig mer vaken och i fas med mig själv nu än jag gjort på länge. För varje dag som går nu kommer jag komma närmare mitt sanna jag och ingen har rätt att ta det ifrån mig.

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag

När det där fruktansvärda som absolut inte fick hända ändå händer. Tillvaron går sönder, faller i bitar och inget längre känns verkligt. När du inte har någon makt att göra det ogjort utan istället måste söka stöd hos någon annan för att överhuvudtaget kunna andas eller ens orka ta dig framåt. Vem ringer du då?

Med den tanken bläddrar jag igenom kontakterna i min mobiltelefon. Stannar till på varje nummer och funderar på scenariot, den där situationen när man omöjligt kan orka hantera allt själv. Skakar på huvudet, biter mig i läppen och bläddrar vidare till nästa. Gör om samma procedur igen och igen och igen… Till slut är jag tillbaka där jag började. Alla poster, alla namn, alla nummer har passerats. Jag hinner tänka att det kanske är därför ingenting så omtöcknande händer, åtminstone inte här. Kosmos vet och förstår, drabbar de som har ett enormt stöd att landa i hårdast av oss alla.

Det måste vara så det är.

Jag beundrar dem så oerhört mycket.

Framför allt för att det innebär att de vågat ta steget första gången. För att de till att börja med har vågat bygga något som har gått att slå sönder. Jag beundrar människor som vågat leva.

Nu vet ni. Jag beundrar er.

Under övriga ceremonin var det inte min tur att gråta, det kändes verkligen inte så iaf. Jag kanske borde ha gjort det men det hade nog ändå känts falskt. Något i mig sa att den här gången var det min tur att vara stark för de andra, mina morbröder, min mamma, min moster som har mist(?) sin far, min mormor som har mist(?) sin man, mina kusiner som har mist sin morfar och farfar (däribland även jag förvisso men jag har endera redan gråtit mina tårar, eller inte förstått från början vad det var jag hade att förlora), hans syskon som har mist sin bror, listan kan göras hur lång som helst.

Jag kände det ändå mer som att jag satt där och såg de som led mest, grät högst och verkligen hade ont, jag satt där och skickade kärlek och värme åt deras håll, från morfar och även mig själv, inte för att få dem att gråta mindre, men för att ge dem åter lite trygghet, visa dem att livet fortfarande är vackert.

Ingenting kommer att bli sig likt, så klart, men var det någon som trodde det? Hade det och varit det enda som hänt och upptäckts under helgen hade det varit en lugn tillställning. Min egen bror har visat mig sidor jag inte kände till, men det är antagligen sådant som händer när man inte tittar upp tillräcklig ofta för att finna indikationen på dem. Jag kan inte annat än le åt honom, någonstans känns det som om vi lärt varandra väl, även om jag vill ha det till att jag lärt honom ibland, men det kan kanske vara vår gemensamma tillvaro som skapat insikterna. Det är i nuläget svårt att säga. Jag vet bara att ingen av oss följer de mallar som ”den allmänna uppfattningen” har lagt fram, och än mindre de riktlinjer som familjen har.

Ett dygn var alldeles lagom kan jag konstatera, familjens fördomar om livet och allt vad folk som lever i det hade jag för ett ögonblick förträngt men efter en natts sömn och borttorkade tårar är det tillbaks till den ordningen som jag så länge valt att flytta ifrån, att undvika, att leva utanför då jag inte delar den. Det känns skönt att höra att min bror inte heller delar den.

Det kommer bli spännande att se om min lillasyster som förvisso är längre än mig och har större skor, men dock blivit förbaskat söt inte heller kommer att dela den.. Jag hoppas det, jag tror någonstans i mitt innersta att jag tidigt gav henne en hint om det viktiga med att tänka själv och välja sin egen väg igenom livet, utan att lyssna mer på andra än sin innersta hjärtas röst. Det får mig att le inombords.

Framöver ska det bli spännande att se om jag kan ha samma inverkan på andra i min omgivning. Jag är inte ens vid sorgemod, trots begravning, kanske är något vrickat men så är det. Att träffa min gråpäls och vän kommer ge mig ännu något att le åt, hoppas jag.

Visst är jag rädd för hur han ska hantera resten av världen och omgivningen omkring mig, kommer jag att svika honom? Eller för att rätta frågan, kommer han anse att jag svikit honom genom att ge mitt hjärta till någon annan, kommer även han ha svårt för sanningen. Den som säger att ingen äger mig, ingen rår över mitt hjärta eller vem jag önskar låta det vila hos och när. Kommer han förstå att jag faktiskt är förmögen att känna för mer än en människa?

Att det inte handlar om det som ligger inom den här världens fysiska ramar och restriktioner, att det är fråga om något större. Visst kan det säkert vara lättare att bara tycka illa om mig, för att värja sig själv emot det som sker. Visst är det lättare att hata än att välja förståelse insikt och accepterande av det som sker. Jag tycker också att det är lättare, men jag väljer ändå att inte göra det. Inte för att plåga mig själv med svåra alternativ men för att kunna leva med mig själv och mina val under resten av livet.

N är ett lysande exempel på detta. Se det ur en fysisk tillvaro och någon skulle med lätthet säga att jag hugger henne i ryggen. Det är inte alls vad det handlar om. Jag tycker ärligt talat väldigt mycket om henne också, just för den individen hon är, inte för att hon är del i en familj vars andra medlemmar rycker i mina hjärterötter. Min relation till N har ingenting med andra människor att göra, likväl som min direkta relation till andra i hennes omgivning inte har något med henne att göra. Indirekt? Ja, så klart det har men indirekt är en helt annan sak, ett helt annat drag, en helt annan nivå av livet.

Hade jag kunnat finna ord på allt så vore nog mycket greppbart för andra, men ord är svårt när symboler visar sig och den delen som tolkar förstår symbolerna men ändå inte skulle begripa orden.

Vad jag vill ha sagt nu är ändå att jag ser fram emot att träffa henne, inte bävar för det, eller är ett dugg nervös utan faktiskt bara ser fram emot det, vilket bara det är skönt. Jag vet dock inte hur hon ser på mig, men det är en helt annan bollplan och jag är inte ens säker på att jag kan spelet. Håller tummarna för att resten av helgen går bra.