hur mycket jag än skriver..

.. verkar det inte vara tillräckligt!

Jag skriver, skriver, skriver och skriver. Dock hamnar väldigt lite här. Det mesta som skrivs just nu är examinationer, inlämningsuppgifter och annat som har med utbidlning att göra. Ett litet släp av uppgifter som hasar runt fötterna på mig för varje steg jag tar med andra saker så det är helt enkelt lika bra att bara skriva så fingrarna glöder och förhoppningsvis se ett slut på det innan sommaren är över.

Vid sidan om det lunkar det mesta på som vanligt. Jag vet för stunden inte om jag finner det mest spännande, smått läskigt och väldigt pirrigt att det numera hänger en klänning i hans garderob eller om det beror på att det hänger två av den här sorten i hallen.

Snart lägger jag ner!

Idag visar sig vara ännu en dag när jag har lust att droppa hela utbildningen, strunta i allt och leta upp en annan riktning. Allt det där hänger på den bristande administrationen från skolan och användandet av system som är vilseledande och inte fungerar som de ska. Detta i samband med bristfällig information om att systemet inte fungerar som det ska.

Det som ställer till det nu är salstentor och omtentor på dessa. Det går uppenbarligen att anmäla sig till omtentor av kurser, vid tentamenstillfällen när de INTE ges. Principen i sig är inte så svår. Någon eller något program i skolan skickar ett mail och talar om vilka tentor man kan anmäla sig till för ett visst datum. Detta mail svarar man på, kryssar i de tentor man vill skriva vid det valda tillfället och skickar tillbaka.

Kort därefter, någon eller ett par dagar senare kommer en bekräftelse på den anmälan man har gjort via mail.

Där borde allt vara solklart och inget att fundera på!

Det visar sig dock inte vara så enkelt.

Istället är det tydligen så att information om NÄR omtentamen faktiskt ges på kurserna står i ett annat system än det som erbjuder examinationstider och skickar bekräftelser på anmälningarna. Ett system där vi får en massa annan information om pågående kurser, kommande kurser och ibland också avslutade kurser (trots att vi inte längre kan nå den tidigare informationen om de avslutade kurserna) i en enda rörig och enligt en mall som helt saknar logik.

Alltså kan man inte ens lita på att de bekräftelser man fått vid anmälan till en tentamen stämmer överens med verkligheten. Istället är chansen stor att man får upptäcka det när man står där en lördag kl: 10 och är förberedd på att skriva en viss tenta.

Resultatet av detta har blivit ett totalt kaos. En rad förlorade tentamenstillfällen för att man varit anmäld till “fel” tenta (enligt den prioritering man trots allt gör då flera saker måste betas av efter en viss ordning av hänsyn till kommande kurser) och därmed förlorat tentamenstillfällen på kurser man istället kunde ha skrivit.

Den här sortens krångel får mig att vilja skita i hela utbildningen. Men det kanske är det som är tanken?

Jag har röstat på Towe!

Egentligen borde jag sitta med näsan i kurslitteraturen och alldeles strax är det just det jag ska göra. Men innan jag gör det vill jag bara säga att jag tycker du ska göra som jag gjorde nyss.

Findus utser “Sveriges Bästa mamma” och för ovanlighetens skull finns där en underbar ung kvinna, mamma till en krigarprinsessa, som jag och säkert många av er också har haft kontakt med. Så nu har jag röstat på Towe.

Gör du också det?

kanske dags att välja bort?

Jag har inte ens tagit mig igenom första året på den här utbildningen och jag är redan kluven. Samtidigt som jag vill lära mig det jag lär mig (åtminstone större delen av det) och göra det jag behöver för att nå målet jag har satt upp vill jag egentligen göra något helt annat.

Det värsta just nu är ändå begränsningen. Att behöva inse att jag måste välja bort allt annat för att göra det här. Att det inte riktigt fungerar att arbeta i tre olika riktningar samtidigt (om vart annat hade kunnat gå men så strukturerad är jag inte) utan att jag måste hålla mig till en. Men att dessutom inte känna sig välkommen där man är gör det inte lättare att fortsätta. Att behöva slåss för sin rätt att finnas när man redan slåss med att komma ikapp gör det vare sig lättare eller mer motiverande, snarare tvärtom.

Det tar emot! Det får mig att ifrågasätta det jag gör, istället för att arbeta hårdare med det och vara i tillräcklig fas för att kunna göra något mer parallellt. Jag är inte i fas. Jag är långt ifrån i fas med det jag borde göra och samtidigt drar viljan åt andra håll också. Det som borde finnas där för att motivera och hjälpa till så att man fortsätter kämpa är istället dömande och nedslående och får mig istället att ge upp, lägga ner, fundera på andra riktningar i livet. Känslan av att inte vara önskad där jag är, i det jag försöker utvecklas mot, blir större när jag söker stöd hos de ansvariga.

Det där lilla stödet som kan behövas ibland för att man inte helt ska halka av banan utan istället kunna styra rätt så att man kan närma sig övriga och komma ikapp. Men istället för stöd finns bara spydigheter, dömande och oförstående äldre (vilket i sig är ironiskt när vi lär oss att se saker ur andras perspektiv och inte vara dömande) som snarare berättar hur oönskad man är istället för att tända en lampa som kan visa riktningen när man är vilse.

Kanske är det bättre att ge upp?

Välja bort och leta upp en annan väg. Ett nytt mål.

selektivt skrivande

Tiden räcker inte till just nu. Det finns så mycket jag vill skriva. Samtidigt finns det så mycket annat jag behöver skriva, för att inte tala om allt det där jag för stunden känner att jag inte KAN skriva (p.g.a. att jag inte vill mata de troll som jag nu ihärdigt arbetar på att tiga ihjäl) så resultatet blir så väldigt lite skrivet att jag blir rastlös bara av det.

Jag får nog försöka fokusera några dagar på det jag måste skriva och samtidigt fortsätta läsandet om saker likt de här nedan inför kommande tentor.

Benstruktur generellt..

Osteoblaster bygger ben..

Osteoklaster bryter ner ben..

Tiden går alldeles för fort. Vad händer med “gott om tid att plugga till nästa tenta”? Nu är jag alldeles för trött. Får bli närhet, mer kärlek och vila för att ta itu med det imorgon.

varför fortsätta?

För varje dag jag ifrågasätts, kritiseras och minimeras av lärare, handledare och framför allt kursansvariga dör en liten liten del motivation att fortsätta. De retoriska omskrivningarna som används för att tala om att min närvaro inte är önskvärd är inte riktigt så väl genomtänkta som de verkar tro. Det lyser igenom. Jag ser vad de egentligen säger. Just nu väger det jämt. Motivationen att fortsätta är jämt balanserad med önskan att strunta i alltihop. Det krävs  bara en enda liten knuff i någon riktning för att det ska gå åt ena eller andra hållet.

Vad håller jag egentligen på med?

reservplats 53

Om jag läste förkortningen vid antagningsbeskedet på studera.nu rätt skulle det möjligen kunna vara vad det betyder.

Det känns redan nu som ett avslag. Å andra sidan kanske det ändå är lika bra.

Det kan vara dags att lära mig att jag inte kan lära mig hur mycket som helst på en gång. I synnerhet när jag redan i ingångsfasen helst vill vara framme vid mållinjen. Jag har dessutom dragit i en massa andra trådar, så blir det inget av just den här kommer jag ändå ha fullt upp hela våren. Kanske mer så än jag egentligen har lust med – även om jag vill ha det så!

En dag kanske jag lär mig måttfullhet. Kanske.

en inte så digital tillvaro

Även om året är 2010 och utvecklingen går framåt finns det fortfarande saker i tillvaron som helt enkelt inte går att göra fullständigt digitalt. Åtminstone inte helt och fullt ut.

Jag pluggar. Med bok, (håll i er nu) papper och penna!

Vad jag försöker säga är att jag tränar på att skriva för hand igen, förberedelser inför lördagen. Frustrerande är bara förnamnet. Oerhört irriterande är det när bokstäverna inte blir rätt för att jag börja skriver på nästa tre bokstäver innan jag ens gjort klart den första.

Händerna hänger helt enkelt inte med hjärnan. Det tar avsevärt mycket längre tid att rita ut t.ex. ett K för hand än att trycka på tangenten som motsvarar K. Dessutom tar hela den analoga skrivprocessen mycket, mycket längre tid, något jag måste ha koll på till på lördag. Så åter till den analoga tillvaron en stund.

Här bredvid får ni ytterligare ett exempel på något som inte riktigt hängt med i den digitala utvecklingen.

korten på bordet

Imorgon är det dags. Jag är nervös redan nu. Det ska tas en dust med vår kursansvarige (tillika studierektor) om tidigare tentor i kursen som terminen började med. Hon och jag har en förmåga att inte prata med varandra. Rak kommunikation verkar lika svårt för henne som för en del tidigare kvinnor jag mött i liknande roller. Bara det gör mig än mer nervös inför morgondagen.

Det är nämligen så tjurigt att om jag inte blir godkänd på tentan kommande lördag kommer jag inte ha någon tid kvar att skriva om den innan första kursen på nästa termin börjar. För att få börja den kursen måste kursen vars omtenta jag ska skriva vara godkänd. Lite av en rävsax.

Alltså har jag, trots att jag egentligen inte hade ork till det när jag gjorde det, bett att få en genomgång av det jag har skrivit då ingen kommentar antyder att något egentligen är fel och trots det är den inte godkänd. Jag hoppas bara att lugnet jag upplevt de senaste dagarna håller i sig.

Jag hoppas verkligen jag är stark nog att inte låta henne skicka ner mig i den avgrunden där jag satt fram till jul. Jag har uppenbarligen karaktär och styrka nog att hålla min diet trots att köksskåpen är fulla av After Eight, punchpraliner (en av mina absoluta svagheter), olika sorters kex och andra godsaker. Vinet ligger också och retas med mig i köket, men jag låter bli. Jag är starkare än så.

Hoppas bara att jag håller, även när det gäller konfrontationer som rör mina studier. Jag hoppas verkligen att jag är stark och envis nog, även där.