Kan ostress måhända öka motivationen?

Jag får lite andrum i höst.

I beslutet från CSN står att läsa: “Normalt prövar vi dina studieresultat när du ansöker på nytt, men vi har gjort ett undantag i ditt fall.”

Det känns förvisso skönt inför hösten och året jag har framför mig men samtidigt lyckas jag inte helt och hållet slappna av i det. CSN tänker vara snälla i höst, förmodar att de väljer att ställa till livet för någon annan istället, och jag får en chans att andas ut, fokusera på studierna och komma ikapp. Jag hoppas att jag kommer kunna landa i den vetskapen relativt snart och sluta stressa över det. Sluta stressa och istället fokusera på studierna och se till att de ger önskat resultat. Det där som inte alls gick att göra med strypta inkomster och det ständiga flödet av räkningar, lustigt att CSN inte hade makt nog att strypa de senare också kan tyckas.

Samtidigt förväntar jag mig givetvis ett bakslag lagom till jul, men det kanske inte är något att haka upp sig på innan dess?

Så nu får vi hoppas att det här undantaget gör sitt för motivationen och de hiskeliga mål jag önskar att jag klarade av under hösten.

Inget att klaga på ännu

Känns inte som om jag varit här två nätter. Känns mer som någon vecka eller så. Hoppas att min budget inte säger samma sak, det vore förfärligt då jag än så länge inte bokat flyget hem.

Oavsett vad som känns kan man inte undgå att den här staden är ljuvlig. Tänker inte ens försöka beskriva det med ord utan låter bild tala istället (blir nog fler under månadens lopp).

 

både Stockholm och Siena börjar på S

Men ungefär där slutar likheterna de två emellan.

Det blev en lång söndag i Europa, åtminstone för mig.

Uppstigning 3.30 för dusch, pojkvänsmys och slutpackning innan avfärd till Arlandra 04.30. Därifrån flyg till Rom. Incheckning, snabbt och smidigt. Äta frukost i lugn och ro. Höll på att missa planet. Closing Gate när jag väl masade mig dit, i sista minuten med andra ord. Lugn flygresa, lite sömn, ingen direkt service men ingen förväntad utifrån val av flygbolag.

Landar någonstans nära Rom. Köper en tågbiljett. Skönt att engelskan gick hem tillräckligt väl för att tågbiljett till Siena skulle lösas direkt. Byta tåg vid Roma Termini. Kliva på tåg 588 vid plattform 8.

Uhm.

Dörrarna från gången mellan plattformarna upp till just plattform 8 var stängda och låsta.

Frågar personal. Blir hänvisad till plattform 10 och gå över till nästa perrong på ovansidan. Kommer upp. Inser att omvägen till slutet av perrongen för att gå på rätt sätt över till nästa perrong mycket väl kan innebära ett missat tåg. Bjuder in 17 kg resväska till en galopp rakt över spåren. (Han SA ju det! Hur ska jag kunna tolka det på annat sätt?)

Hinner med tåget. Hamnar på fel plats. Får hjälp av äldre italiensk herre att hitta rätt plats. Slipper dra 17 kg resväska genom tåget alldeles själv. Finner rätt plats. Finner rätt station att byta på. Finner norskt par som även de ska med nästa tåg till Siena. Finner små trånga hissar upp och ner mellan perronger onödigt många gånger innan vi landar rätt. Hinner med tåg.

Kliver av tåg i Siena. Känner mig en smula vilse i värmen. Finner slutligen taxi som tar mig till adressen jag delgivits redan i början av veckan.

Nervös.

Ringer på dörren.

Mer nervös.

Möts av äldre italienskt par som kommer utstörtandes ur sitt hem med glada miner, kramar om och pladdrar på så pass att jag inte ens vet om de verkligen är rätt. Det verkar de vara. Finner rum. Blir matat med ost, smörlöst bröd, vin, vatten och ananas. Finner ro. Finner skolkamrater (om än inte i samma klass så iaf i samma bostad i två veckor till). Finner Wi-Fi (bra med kreativa skolkamrater). Finner mer ro. Finner sömn. Finner det här sättet att skriva på bekvämt men säkert jobbigt för resten av världen att läsa.

Inser att det kommer bli mycket pizza. Bestämmer redan nu att det också kommer bli många promenader. Minst en varje morgon på sisådär 35-40 minuter. Språket? Pja, än så länge är jag inte medveten om hur mycket vi missförstår varandra och det i sig kanske är bra. Ser inga större svårigheter att somna ikväll, trots att jag redan sovit bort närmare två timmar sen jag kom hit. Imorgon börjar skolan. Ännu en ny upplevelser, mer människor att ta in, mer ord att försöka förstå, fler tillfällen att försöka göra sig förstådd. Förhoppningsvis blir det här en bra och språkligt intensiv upplevelse så att jag åtminstone om ett par veckor kan göra mig tillräckligt förstådd på egen hand.

Känslan är ändå kluven.

Samtidigt som jag ser fram emot alla upplevelser och nya kunskaper ser jag minst lika mycket fram emot att komma hem – en del stunder t.o.m lite mer.

 

Bara lite stress?

Jag har

– ingen inkomst alls om jag inte arbetar (förklaring till CSNs vägran ses nedan).

– två tentor kommande vecka.

– en deadline i veckan som kommer, avslutande moment i den här delkursen.

– tre (eller egentligen fyra) resttentor från tidigare utbildning. De första tre motsvarar 11 hp.

– en hemtenta från tidigare utbildning som ännu inte lämnats in (3000 ord, kvarvarande moment i en delkurs).

– en restuppgift från tidigare utbildning att lämna in (1½ A4-sida, kvarvarande moment i en annan delkurs).

– ytterligare moment från sista delkursen jag överhuvudtaget påbörjade i  föregående men som jag inte har klarhet i vad som måste göras, häribland den fjärde resttentan.

– inga andra aktiviteter vid sidan om som på något vis ger en meningsfull fritid.

– ingen direkt umgängeskrets att dela någon fritid med.

– sömnsvårigheter så till den grad att jag många nätter inte sover mer än 2-3 timmar och ibland ingenting.

– jag har svårt att koncentrera mig.

– lätt att bli irriterad och upprörd över saker som jag egentligen inte tycker är värt att bry sig om.

– en underbar pojkvän som stöttar mig mer än jag vågat drömma om.

Skulle stress kunna vara ett lämpligt ord för att sammanfatta allt det här? Kanske det. Åtminstone var det stress som märktes av igår när jag dundrade in på Studenthälsan för att dra i en nödbroms här INNAN allt rasar över mig igen. Vi börjar med en enkel läxa. 30 minuters rörelse, helst ute i dagsljus, varje dag tills vi ses nästa gång. Inget koffein sent om kvällarna. Inga tupplurer mitt på dagen även om jag (efter nätter av sömnbrist) knappt kan hålla ögonen öppna då. Ett strikt mål att skapa ett sömnmönster med ytterst små avvikelser oavsett om det är helg eller vardag.

Efter det kommer vi ta oss an fokusträning. Jag måste komma på rätt sida av stressen och lära mig att fokusera på en sak i taget oavsett hur många fler saker som “måste göras”. Det känns som en bra början.

Samtidigt vet jag att det här bara löser en del. Det löser inte att umgängeskretsen verkar ha varit på en ständig och synligen lyckad diet, ett misslyckande i sig. Det löser inte den generöst utbredda ensamheten. Jag vet redan att jag mår bra av att umgås med flera människor, mest för att jag trivs bättre med mig själv i det. Den sociala samvaron är plåster för själen. Men också för att det skapar mer trygghet i relationen jag har. Tryggheten som behövs för att inte kväva den.

Men jag ser redan nu svårigheten i det. Att människor inte vill umgås med en när man är nere, deppig och allt annat än rolig att vara nära är för mig fullt begripligt. Men det är svårt att komma ifrån det sen när man inser att även om det mesta i ens tillvaro är på uppgång, även om man vaknar med ett leende varje morgon och somnar likadant, trivs med livet och dagarna så gör det ingen skillnad. När man upptäcker att människor inte är särdeles intresserade av att umgås med en ens då.. Då är det inte lika lätt att hålla sig ifrån avgrunden.

Jag kanske bara måste leta mer efter saker jag kan göra på egen hand. Något som fyller min tid så att jag inte hinner tänka på hur mycket jag saknar social tillvaro med andra.

varför tar det aldrig slut

Jag ser mönstret. Jag känner av reaktionerna  i varenda liten cell. Jag har varit i den här karusellen tidigare. Det är snarare så att jag fortfarande är i den. Jag begärde att få kliva av den för flera månader sedan då jag höll på att bli rejält åksjuk. Gillar inte åksjuka. Gillar inte känslan av total obalans. Gillar inte att vara oförmögen att påverka det som kommer att hända. Gillar inte att kräkas. Så jag begärde att få kliva av. Tog ett rejält steg åt sidan och visade att det var den andra åkattraktionen jag ville ta en tur med. En som inte går i ständiga, förödande cirklar.

Jag fick visst inte kliva av karusellen. Även om jag kliver av, kliver av och kliver av igen är det som om en osynlig hand tvingar upp mig igen, varenda gång. Karusellen spinner vidare. Jag mår illa. Jag mår riktigt, riktigt illa. Samtidigt har jag fått åkband och tillgång till den nya turen. Allt det här snurrar på samtidigt som jag klivit ombord på det nya skeppet och gillar den resan. Nu gäller det bara att stålsätta sig. Ta över rodret, slåss för allt vad tyget håller och göra allt som går för att inte den där eländiga karusellen ska dra med sig det här underbara skeppet ner i fördärvet.

Samtidigt ser jag att jag inte kan ta den här striden själv. Jag försökte det tidigare, med karusellskrället. Symptomen kommer krypande redan nu. Stressen och oron rinner över mig och katastroflarm utlöses i varenda liten cell, en efter en. Det får inte bli så här.

Jag vägrar! Jag har inte tid med de här dumheterna! Jag har ett liv som är på väg att bli riktigt jävla bra och trivsamt att leva och det ska det få bli också!

Den stora frågan är; Orkar jag?

spiken i kistan

Om någon för sisådär ett och ett halvt, närmare två år sedan hade tagit sig tid och förklarat för mig varför man inte ska ansöka till Ersta Sköndal Högskola överhuvudtaget hade det funnits en ganska god chans att jag hade kunnat vara relativt lycklig idag.

Visst, det finns annat i livet som idag gör mig relativt lycklig men samtidigt är det inte något som hjälper ifråga om att ta ifrån mig den stress och ångest jag upplever över att behöva ha med den där skolan att göra överhuvudtaget. Det enda det här har varit är ett slöseri med tid och resurser samt att det satt mig i en ekonomiska kris jag snart inte kan hantera alls och det tack vare att skolans administration är ett skämt.

Ett fruktansvärt tråkigt, jävla skämt är det som i det långa loppet fört med sig att tentor inte funnits att skriva när de gått att anmäla sig till och jag har studerat till dem. Något som gjort andra tentor lidande då jag utifrån rätt information från skolan kunde ha betat av de istället för att samla ihop ett omöjligt berg av examinationer att hantera. Så visst, finns säkert någon dummerjöns som tycker det är mitt eget fel. Hade jag varit administrativt ansvarig på skolan hade jag inte satt vare sig mig eller någon annan i den situationen där jag nu hamnat. Det handlar helt enkelt om dåligt testade nya datasystem, dålig information om dessa och därtill rent administrativa felaktigheter som sopas under mattan med tafatta lögner när man sedan försökt få klarhet från studievägledare och ansvariga för de kurser och den utbildning man läser.

Att den här skolan överhuvudtaget lyckats skaffa sig ett gott rykte är för mig en gåta. Har de mutat sig till det? Den myndighet som har granskat det hela har uppenbarligen inte brytt sig om att titta särdeles noga. Andra studenter jag talat med som tidigare läst vid Universitet med betydligt fler studenter och än mer uppgifter att administrera är rent chockade över hur de bemöts och hur illa det fungerar här i jämförelse.

Själv är jag mest uppgiven, uppriven, ser ingen framtid längre, har ingen motivation kvar att ens försöka ta mig igenom den här utbildningen eller ens att studera överhuvudtaget.

För några år sedan tyckte jag att privata företag var alldeles för upptagna av sitt egna vinstintresse och jag var själv inriktad på att röra mig mot framtida arbete som främst rörde sig kring människans välmående på ett eller annat sätt.

Den här upplevelsen har fått mig att helt och hållet ändra uppfattning i den frågan. Jag är inte det minsta intresserad av att ta något socialt samhällsansvar och få in en fot där myndigheter värnar om människan, för det gör de inte. Myndigheter är tvärtom värre än egenföretagare (som iaf genom sitt eget vinstintresse har ett intresse av att ev. anställda mår bra för att det är gynsamt för företaget) och den här sortens maktmissbruk när det trots allt är fråga om myndigetsutövning ger inget annat än avsmak. Istället är det bara ironiskt att skolan trycker så hårt på vikten av etik och moral i utbildningen när de samtidigt kontinuerligt visar upp påtagliga brister inom detsamma.

Så till den som överhuvudtaget funderar på att läsa något alls på skolan jag nämnt här i början säger jag bara:

TÄNK OM! Det finns garanterat bättre alternativ, vilket annat alternativ som helst är helt enkelt bättre.

Jag får ingen ordning på mitt liv

Det är så enkelt. Jag fungerar inte. Det var länge sedan jag fungerade något sånär. Det var länge sedan jag hade det medmänskliga stödet människor rent generellt tar för givet att de har från sin familj och sina vänner. Jag minns inte när jag senast så där riktigt starkt kände att jag vågar tro på att jag klarar av det här, för att det också reflekteras i att jag känner att andra tror på att jag klarar det här.

Jag är fullt medveten om att någon här kommer säga att det inte är viktigt att andra tror och om det är viktigt så är det fel från början. På ett sätt är det helt rätt och riktigt att döma så. På ett annat är det precis den sortens dom som överhuvudtaget inte hjälper en söndertrasad själ att läka, det river bara sönder ännu mer. Efter att ha sett vårdvetenskapens definitioner av just människa är jag högst medveten om att det inte är jag, inte min bild av mig som isolerad enhet som frambringar välbefinnande och en upplevd hälsa hos mig som människa. Snarare är det så att det är just det, den isolerade varelsen som inte når fram och får stöd av sin omgivning (ens i små doser som de flesta får, tar och ger utan att ens reflektera över det) är det som skapar ohälsa. Så när någon blir snudd på euforisk över något vänligt om än väldigt litet och vardagligt, sådär så att du själv inte ens tänkte så mycket på det som en vänlig gest, är det med ganska stor säkerhet så att det är en människa som vistas större delen av sitt liv i ensamhet.

Så hur påverkar det? Hur påverkas jag? Ensamheten gör mig omotiverad, orkeslös, nedstämd, sömnlös och stressad. Mest stressad över att jag försökt sätta upp mål för mig själv, som i ensamheten trots allt till slut ändå känns totalt meningslösa, som sedan växer sig för stora och istället för att beta av dem ett i taget blir jag stressad över det jag inte kommer hinna med, det jag inte kommer att lyckas med och därmed också låst från att lösa det som är möjligt. Jag lyckas inte fokusera på den uppgiften jag borde göra just nu, lyckas inte skärma av de uppgifter som måste få vänta till sen. Det funkar inte, jag fungerar inte.

Det enda som händer är att tidigare mönster av sömnproblem återuppstår. Kurserna som inte fungerat för mig fortsätter att inte fungera för mig. Vägen ifrån dem verkar försvinna framför mina fötter. Vågar jag ens byta riktning när jag redan vet att jag inte kommer komma upp i tid om morgnarna? Vägen igenom de befintliga kursproblemen är en oändligt tjock betongvägg som jag vare sig kan gå runt eller klättra över, bara stånga mig igenom. Som om jag skulle vara hårdare än betong?

Å andra sidan har jag inte så mycket att välja på. Det här är min röra. Något som resten av världen kan välja bort och inte ens behöva titta på, än mindre stötta. Det är såna här stunder jag mycket väl förstår att människor slutar kämpa, slutar försöka hålla näsan över vattenytan och bara släpper taget – om ALLT.

telefonen har blivit min fiende

Jag har sagt det tidigare, flera gånger. Mitt liv är inte så intressant att jag har något nytt att prata om i telefon från en dag till en annan. Jag har dessutom inte ork eller ens lust att sitta och prata om samma saker som vi redan avhandlat de senaste fyra samtalen än en gång för att det inte finns något nytt att berätta eller prata om. Jag är inte tillräckligt förtjust i att prata i telefon längre för att sitta och svamla i en dryg timme om saker som är ointressanta, som vem min klasskamrat från lågstadiet skaffat ännu fler ungar med, eller ens att behöva älta samma saker som vi redan avhandlat så många gånger.

Saker och ting, myndighetsbeslut och hur turerna kring utbildningar, tentor, tid osv. fungerar ändrar sig inte från senaste gången vi pratade om det och jag steg för steg redogjorde för hur det fungerar och varför det ser ut som det gör just nu. Nej, jag är inte ensam om att ha blivit nekad studiemedel från CSN utifrån de beslutsunderlag de har haft, inte för att det spelar någon roll vem mer som blivit nekad eller inte, men jag har förstått att du behöver veta sånt för att känna att jag inte är onormal och någon du behöver skämmas över.

Oavsett allt det så är allt precis som det var när vi pratade häromdan, och i söndags och i veckan innan det och därmed också sagt att det är alldeles för tätt med samtal om samma sak om och om igen. Jag får ont i magen av det. Jag sitter med nerverna utanpå i en dryg timme varje gång hemtelefonen ringt oavsett om jag svarar eller inte. Det är en förstörd timme varje gång.

Jag är då så långt ifrån den sinnesro jag behöver för att fokusera på det jag faktiskt måste läsa, lära mig och plugga till tentorna som ständigt går åt helvete för att jag inte får utrymmet att fokusera. Varje gång jag måste vända ut och in på mig själv över telefon och förklara varför det inte fungerar känner och hör jag hur du tänker att jag är dum i huvudet som inte bara fixar det. Samtidigt vet vi både du och jag att du inte skulle lärt dig något av det så mycket snabbare om ens överhuvudtaget. Ledsen att behöva säga det men så är det och vi vet det, jag vet det och du också.

Samma sak gäller med allt annat vi pratar om, jag ändrar inte mina beslut för att frågan återkommer om och om igen då du inte var nöjd med mitt svar. Det är mitt liv, mitt beslut och min hälsa jag värnar om i det här läget. Den som inte syns, inte går att ta på och knappt ens går att förklara för någon som ändå inte är tillräckligt intresserad av att lyssna till det jag säger för att sedan inte fråga samma sak om och om igen.

Så nu önskar jag telefontystnad alla de sju dagarna som följer, helt enkelt för att den sjätte dagen den här veckan är det fler omtentor som stressar mig och dagen efter det vill jag hinna känna lugnet – stressfriheten. Tråkigt nog kommer jag antagligen behöva dra ur sladden till telefonen och ständigt ha mobilen på ljudlöst för att åstadkomma det.

Vore det så hemskt att låta mig få den tystnaden utan att behöva ta till den sortens åtgärder? Om vi hörs varannan/var tredje vecka så kanske vi t.o.m. har något att prata om, som vi inte redan ältat sönder.

fem orsaker till tystnad

Det finns dagar när orden slutar flöda. Det finns tider när det inte finns något att säga. Det finns dessutom tider när det finns hur mycket som helst att säga, men orden kommer inte. Det finns stunder i de här tiderna när det inte finns någon motivation att ens leta efter dem. Här är några orsaker till varför just nu är just så..

– CSN krånglar, den ekonomiska tryggheten (ens för nästa räkningshög) existerar överhuvudtaget inte. Inkomsterna är ett skämt som är så sorgligt att ingen ens vill dra det.

– mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Motivationen att städa grusas av insikten att det inte är lönt. Det kommer inte bli någon egentlig ordning ändå. Det finns ingen plats att organisera och förvara för att minska oredan. Jag orkar inte.

– ensamheten är för påtaglig. Det händer att jag försöker umgås, lite grann. Det händer att jag försöker plocka fram mitt glada sociala jag i samband med skolan. Men det sträcker sig inte utanför det. All tid därutöver (vilket är majoriteten av dygnets alla timmar och veckans alla dagar) spenderas ensam, rent fysiskt. Jag upplever isoleringen från omvärlden. Givetvis uppskattar jag den sociala närvaron på internet, men det är den fysiskt sociala närvaron som behövs för att laga själen och trigga receptorerna som smörjer mitt välbefinnande.

– den fysiska energinivån är obefintlig. Det hänger ihop med den första punkten. Så länge CSN krånglar finns det varken pengar till räkningar eller till mat. Sedan början av augusti har 61,5 kg förvandlats till 54,3 kg varav det mesta försvunnit senaste två veckorna.

– motivationen är svår att hitta. Inte bara motivationen att skriva, utan motivationen att vara, göra och leva som en hel människa. För det mesta finns inte motivationen alls. Det är en strid varje dag att ta sig upp och infinna sig i den skolan där det är tänkt att jag ska vara. De flesta dagarna går det, ibland går det inte. Ingen av dagarna känns som en seger.

Det vore lättare att bara försvinna någonstans längs vägen. Tanken blir alltmer lockande för varje dag som går där inga klara besked ges, där nästan inget motiverar och lyfter sinnet. Det känns snarare som om det vore en lättnad – för alla andra.