Tag Archives: stress

prokrastinering

Det var någon som satte ord på min åkomma idag. Tydligen kallas det för prokrastinering.

Så istället för att få gjort det jag ska och vara taggad och förberedd för tentan imorgon sitter jag nu handlingsförlamad och gråter.

Mer än så lär inte bli gjort idag. Räknar inte ens med att äta något.

2 Comments

Filed under Anfäktelser

Lite ro i själen, igen…

Nu går det undan.

Vår klass har blivit dubbelt så stor och läxorna följer samma mönster.

Samtidigt är det nu lite, lite mindre än halva tiden kvar vilket känns bra. Har bokat flyget hem för att slippa ha mer ont i magen över det. Borde nog ha gjort tidigare för att hålla kostnaderna nere men ibland blir det helt enkelt inte som man först tänkt sig.

Det mesta känns åtminstone helt ok idag, än så länge. Människan jag knappt står ut med visade sig inte vara på lektionen överhuvudtaget idag. Lätt skönt. Vikten verkar också vara på väg åt rätt håll, så till den grad att jag nog kommer behöva hängslen nr jag åker hem.

A dopo!

Leave a Comment

Filed under Allmänt

både Stockholm och Siena börjar på S

Men ungefär där slutar likheterna de två emellan.

Det blev en lång söndag i Europa, åtminstone för mig.

Uppstigning 3.30 för dusch, pojkvänsmys och slutpackning innan avfärd till Arlandra 04.30. Därifrån flyg till Rom. Incheckning, snabbt och smidigt. Äta frukost i lugn och ro. Höll på att missa planet. Closing Gate när jag väl masade mig dit, i sista minuten med andra ord. Lugn flygresa, lite sömn, ingen direkt service men ingen förväntad utifrån val av flygbolag.

Landar någonstans nära Rom. Köper en tågbiljett. Skönt att engelskan gick hem tillräckligt väl för att tågbiljett till Siena skulle lösas direkt. Byta tåg vid Roma Termini. Kliva på tåg 588 vid plattform 8.

Uhm.

Dörrarna från gången mellan plattformarna upp till just plattform 8 var stängda och låsta.

Frågar personal. Blir hänvisad till plattform 10 och gå över till nästa perrong på ovansidan. Kommer upp. Inser att omvägen till slutet av perrongen för att gå på rätt sätt över till nästa perrong mycket väl kan innebära ett missat tåg. Bjuder in 17 kg resväska till en galopp rakt över spåren. (Han SA ju det! Hur ska jag kunna tolka det på annat sätt?)

Hinner med tåget. Hamnar på fel plats. Får hjälp av äldre italiensk herre att hitta rätt plats. Slipper dra 17 kg resväska genom tåget alldeles själv. Finner rätt plats. Finner rätt station att byta på. Finner norskt par som även de ska med nästa tåg till Siena. Finner små trånga hissar upp och ner mellan perronger onödigt många gånger innan vi landar rätt. Hinner med tåg.

Kliver av tåg i Siena. Känner mig en smula vilse i värmen. Finner slutligen taxi som tar mig till adressen jag delgivits redan i början av veckan.

Nervös.

Ringer på dörren.

Mer nervös.

Möts av äldre italienskt par som kommer utstörtandes ur sitt hem med glada miner, kramar om och pladdrar på så pass att jag inte ens vet om de verkligen är rätt. Det verkar de vara. Finner rum. Blir matat med ost, smörlöst bröd, vin, vatten och ananas. Finner ro. Finner skolkamrater (om än inte i samma klass så iaf i samma bostad i två veckor till). Finner Wi-Fi (bra med kreativa skolkamrater). Finner mer ro. Finner sömn. Finner det här sättet att skriva på bekvämt men säkert jobbigt för resten av världen att läsa.

Inser att det kommer bli mycket pizza. Bestämmer redan nu att det också kommer bli många promenader. Minst en varje morgon på sisådär 35-40 minuter. Språket? Pja, än så länge är jag inte medveten om hur mycket vi missförstår varandra och det i sig kanske är bra. Ser inga större svårigheter att somna ikväll, trots att jag redan sovit bort närmare två timmar sen jag kom hit. Imorgon börjar skolan. Ännu en ny upplevelser, mer människor att ta in, mer ord att försöka förstå, fler tillfällen att försöka göra sig förstådd. Förhoppningsvis blir det här en bra och språkligt intensiv upplevelse så att jag åtminstone om ett par veckor kan göra mig tillräckligt förstådd på egen hand.

Känslan är ändå kluven.

Samtidigt som jag ser fram emot alla upplevelser och nya kunskaper ser jag minst lika mycket fram emot att komma hem – en del stunder t.o.m lite mer.

 

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Bara lite stress?

Jag har

– ingen inkomst alls om jag inte arbetar (förklaring till CSNs vägran ses nedan).

– två tentor kommande vecka.

– en deadline i veckan som kommer, avslutande moment i den här delkursen.

– tre (eller egentligen fyra) resttentor från tidigare utbildning. De första tre motsvarar 11 hp.

– en hemtenta från tidigare utbildning som ännu inte lämnats in (3000 ord, kvarvarande moment i en delkurs).

– en restuppgift från tidigare utbildning att lämna in (1½ A4-sida, kvarvarande moment i en annan delkurs).

– ytterligare moment från sista delkursen jag överhuvudtaget påbörjade i  föregående men som jag inte har klarhet i vad som måste göras, häribland den fjärde resttentan.

– inga andra aktiviteter vid sidan om som på något vis ger en meningsfull fritid.

– ingen direkt umgängeskrets att dela någon fritid med.

– sömnsvårigheter så till den grad att jag många nätter inte sover mer än 2-3 timmar och ibland ingenting.

– jag har svårt att koncentrera mig.

– lätt att bli irriterad och upprörd över saker som jag egentligen inte tycker är värt att bry sig om.

– en underbar pojkvän som stöttar mig mer än jag vågat drömma om.

Skulle stress kunna vara ett lämpligt ord för att sammanfatta allt det här? Kanske det. Åtminstone var det stress som märktes av igår när jag dundrade in på Studenthälsan för att dra i en nödbroms här INNAN allt rasar över mig igen. Vi börjar med en enkel läxa. 30 minuters rörelse, helst ute i dagsljus, varje dag tills vi ses nästa gång. Inget koffein sent om kvällarna. Inga tupplurer mitt på dagen även om jag (efter nätter av sömnbrist) knappt kan hålla ögonen öppna då. Ett strikt mål att skapa ett sömnmönster med ytterst små avvikelser oavsett om det är helg eller vardag.

Efter det kommer vi ta oss an fokusträning. Jag måste komma på rätt sida av stressen och lära mig att fokusera på en sak i taget oavsett hur många fler saker som “måste göras”. Det känns som en bra början.

Samtidigt vet jag att det här bara löser en del. Det löser inte att umgängeskretsen verkar ha varit på en ständig och synligen lyckad diet, ett misslyckande i sig. Det löser inte den generöst utbredda ensamheten. Jag vet redan att jag mår bra av att umgås med flera människor, mest för att jag trivs bättre med mig själv i det. Den sociala samvaron är plåster för själen. Men också för att det skapar mer trygghet i relationen jag har. Tryggheten som behövs för att inte kväva den.

Men jag ser redan nu svårigheten i det. Att människor inte vill umgås med en när man är nere, deppig och allt annat än rolig att vara nära är för mig fullt begripligt. Men det är svårt att komma ifrån det sen när man inser att även om det mesta i ens tillvaro är på uppgång, även om man vaknar med ett leende varje morgon och somnar likadant, trivs med livet och dagarna så gör det ingen skillnad. När man upptäcker att människor inte är särdeles intresserade av att umgås med en ens då.. Då är det inte lika lätt att hålla sig ifrån avgrunden.

Jag kanske bara måste leta mer efter saker jag kan göra på egen hand. Något som fyller min tid så att jag inte hinner tänka på hur mycket jag saknar social tillvaro med andra.

1 Comment

Filed under Newyn

varför tar det aldrig slut

Jag ser mönstret. Jag känner av reaktionerna  i varenda liten cell. Jag har varit i den här karusellen tidigare. Det är snarare så att jag fortfarande är i den. Jag begärde att få kliva av den för flera månader sedan då jag höll på att bli rejält åksjuk. Gillar inte åksjuka. Gillar inte känslan av total obalans. Gillar inte att vara oförmögen att påverka det som kommer att hända. Gillar inte att kräkas. Så jag begärde att få kliva av. Tog ett rejält steg åt sidan och visade att det var den andra åkattraktionen jag ville ta en tur med. En som inte går i ständiga, förödande cirklar.

Jag fick visst inte kliva av karusellen. Även om jag kliver av, kliver av och kliver av igen är det som om en osynlig hand tvingar upp mig igen, varenda gång. Karusellen spinner vidare. Jag mår illa. Jag mår riktigt, riktigt illa. Samtidigt har jag fått åkband och tillgång till den nya turen. Allt det här snurrar på samtidigt som jag klivit ombord på det nya skeppet och gillar den resan. Nu gäller det bara att stålsätta sig. Ta över rodret, slåss för allt vad tyget håller och göra allt som går för att inte den där eländiga karusellen ska dra med sig det här underbara skeppet ner i fördärvet.

Samtidigt ser jag att jag inte kan ta den här striden själv. Jag försökte det tidigare, med karusellskrället. Symptomen kommer krypande redan nu. Stressen och oron rinner över mig och katastroflarm utlöses i varenda liten cell, en efter en. Det får inte bli så här.

Jag vägrar! Jag har inte tid med de här dumheterna! Jag har ett liv som är på väg att bli riktigt jävla bra och trivsamt att leva och det ska det få bli också!

Den stora frågan är; Orkar jag?

Leave a Comment

Filed under Utbildningen

det är spännande att se framåt

Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill ändra på och gärna samtidigt, nyss och på en gång för att nå det där stadiet av vardag som jag trots allt intalar mig ska ha en lugnande effekt på mig. Just nu är det lite för mycket stress i den här kroppen. Det finns fysiska symptom som klart bekräftar det. Inget stort, inget direkt allvarligt, inget ödeläggande men tillräckligt för att jag ska hållas medveten om stressnivån.

Med det inser jag samtidigt att jag kan komma farligt nära att “misslyckas” bli sittande, hamna i ett passivt tillstånd och inte få ordning på något alls om jag inte drar i bromsarna och bestämmer mig för att lyckas en liten liten bit i taget. Så nu gäller det att omgruppera, samla sig och fokusera på veckan som kommer. Bilden är ganska klar. Veckans delmål och de förhoppningar som ryms under de näst kommande sju dagarna är inte alls orimlig. Ett av dem har jag i dagsläget ingen möjlighet att själv påverka men har istället desto större förhoppningar på. Förhoppningar som i sin tur driver mig att jobba hårdare med de bitar jag kan påverka så att jag skapar utrymmet för förändringen jag ser fram emot.

Kort sagt. Jag är nipprig!

Men på ett positivt och skönt sätt för ovanlighetens skull. Något jag också hoppas ska kunna få bli en vana.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Jag får ingen ordning på mitt liv

Det är så enkelt. Jag fungerar inte. Det var länge sedan jag fungerade något sånär. Det var länge sedan jag hade det medmänskliga stödet människor rent generellt tar för givet att de har från sin familj och sina vänner. Jag minns inte när jag senast så där riktigt starkt kände att jag vågar tro på att jag klarar av det här, för att det också reflekteras i att jag känner att andra tror på att jag klarar det här.

Jag är fullt medveten om att någon här kommer säga att det inte är viktigt att andra tror och om det är viktigt så är det fel från början. På ett sätt är det helt rätt och riktigt att döma så. På ett annat är det precis den sortens dom som överhuvudtaget inte hjälper en söndertrasad själ att läka, det river bara sönder ännu mer. Efter att ha sett vårdvetenskapens definitioner av just människa är jag högst medveten om att det inte är jag, inte min bild av mig som isolerad enhet som frambringar välbefinnande och en upplevd hälsa hos mig som människa. Snarare är det så att det är just det, den isolerade varelsen som inte når fram och får stöd av sin omgivning (ens i små doser som de flesta får, tar och ger utan att ens reflektera över det) är det som skapar ohälsa. Så när någon blir snudd på euforisk över något vänligt om än väldigt litet och vardagligt, sådär så att du själv inte ens tänkte så mycket på det som en vänlig gest, är det med ganska stor säkerhet så att det är en människa som vistas större delen av sitt liv i ensamhet.

Så hur påverkar det? Hur påverkas jag? Ensamheten gör mig omotiverad, orkeslös, nedstämd, sömnlös och stressad. Mest stressad över att jag försökt sätta upp mål för mig själv, som i ensamheten trots allt till slut ändå känns totalt meningslösa, som sedan växer sig för stora och istället för att beta av dem ett i taget blir jag stressad över det jag inte kommer hinna med, det jag inte kommer att lyckas med och därmed också låst från att lösa det som är möjligt. Jag lyckas inte fokusera på den uppgiften jag borde göra just nu, lyckas inte skärma av de uppgifter som måste få vänta till sen. Det funkar inte, jag fungerar inte.

Det enda som händer är att tidigare mönster av sömnproblem återuppstår. Kurserna som inte fungerat för mig fortsätter att inte fungera för mig. Vägen ifrån dem verkar försvinna framför mina fötter. Vågar jag ens byta riktning när jag redan vet att jag inte kommer komma upp i tid om morgnarna? Vägen igenom de befintliga kursproblemen är en oändligt tjock betongvägg som jag vare sig kan gå runt eller klättra över, bara stånga mig igenom. Som om jag skulle vara hårdare än betong?

Å andra sidan har jag inte så mycket att välja på. Det här är min röra. Något som resten av världen kan välja bort och inte ens behöva titta på, än mindre stötta. Det är såna här stunder jag mycket väl förstår att människor slutar kämpa, slutar försöka hålla näsan över vattenytan och bara släpper taget – om ALLT.

1 Comment

Filed under Anfäktelser, Utbildningen

telefonen har blivit min fiende

Jag har sagt det tidigare, flera gånger. Mitt liv är inte så intressant att jag har något nytt att prata om i telefon från en dag till en annan. Jag har dessutom inte ork eller ens lust att sitta och prata om samma saker som vi redan avhandlat de senaste fyra samtalen än en gång för att det inte finns något nytt att berätta eller prata om. Jag är inte tillräckligt förtjust i att prata i telefon längre för att sitta och svamla i en dryg timme om saker som är ointressanta, som vem min klasskamrat från lågstadiet skaffat ännu fler ungar med, eller ens att behöva älta samma saker som vi redan avhandlat så många gånger.

Saker och ting, myndighetsbeslut och hur turerna kring utbildningar, tentor, tid osv. fungerar ändrar sig inte från senaste gången vi pratade om det och jag steg för steg redogjorde för hur det fungerar och varför det ser ut som det gör just nu. Nej, jag är inte ensam om att ha blivit nekad studiemedel från CSN utifrån de beslutsunderlag de har haft, inte för att det spelar någon roll vem mer som blivit nekad eller inte, men jag har förstått att du behöver veta sånt för att känna att jag inte är onormal och någon du behöver skämmas över.

Oavsett allt det så är allt precis som det var när vi pratade häromdan, och i söndags och i veckan innan det och därmed också sagt att det är alldeles för tätt med samtal om samma sak om och om igen. Jag får ont i magen av det. Jag sitter med nerverna utanpå i en dryg timme varje gång hemtelefonen ringt oavsett om jag svarar eller inte. Det är en förstörd timme varje gång.

Jag är då så långt ifrån den sinnesro jag behöver för att fokusera på det jag faktiskt måste läsa, lära mig och plugga till tentorna som ständigt går åt helvete för att jag inte får utrymmet att fokusera. Varje gång jag måste vända ut och in på mig själv över telefon och förklara varför det inte fungerar känner och hör jag hur du tänker att jag är dum i huvudet som inte bara fixar det. Samtidigt vet vi både du och jag att du inte skulle lärt dig något av det så mycket snabbare om ens överhuvudtaget. Ledsen att behöva säga det men så är det och vi vet det, jag vet det och du också.

Samma sak gäller med allt annat vi pratar om, jag ändrar inte mina beslut för att frågan återkommer om och om igen då du inte var nöjd med mitt svar. Det är mitt liv, mitt beslut och min hälsa jag värnar om i det här läget. Den som inte syns, inte går att ta på och knappt ens går att förklara för någon som ändå inte är tillräckligt intresserad av att lyssna till det jag säger för att sedan inte fråga samma sak om och om igen.

Så nu önskar jag telefontystnad alla de sju dagarna som följer, helt enkelt för att den sjätte dagen den här veckan är det fler omtentor som stressar mig och dagen efter det vill jag hinna känna lugnet – stressfriheten. Tråkigt nog kommer jag antagligen behöva dra ur sladden till telefonen och ständigt ha mobilen på ljudlöst för att åstadkomma det.

Vore det så hemskt att låta mig få den tystnaden utan att behöva ta till den sortens åtgärder? Om vi hörs varannan/var tredje vecka så kanske vi t.o.m. har något att prata om, som vi inte redan ältat sönder.

Leave a Comment

Filed under Utbildningen

när livet skaver och gör ont

Den finns alltid där, som ett gruskorn i skon som man aldrig lyckas få bort. Den där nötande känslan, den innersta önskan som livet aldrig verkar ge möjligheter att uppfylla. Otillräckligheten som gör att jag aldrig är ens ett tänkbart alternativ när det väl är dags. Samtidigt som det inte ser ut att finnas vare sig krav eller kriterier när man ser till de som valts, de det händer för. Men det kanske inte bara är jag som är totalt omöjlig, oattraktiv och ointressant när det väl gäller. Det kanske också är jag som inte ger mig och livet möjligheter av ren rädsla. Just nu är det svårt att veta.

Däremot var det inte svårt att veta att bläddrandet i en av blaskorna i lunchrummet på jobbet igår fick det där gruskornet att växa sig större än ett de stenblock som håller upp pyramiderna i Egypten. Två hela uppslag handlade om just det där som gnager mest. Barn. Ångest över barnlöshet. Tillhörande stress och flertalet faktorer som talar om för en hur ont om tid man har efter 30.

Min tid har börjat rinna mig ur händerna. Som sanden i timglaset. Jag försöker hålla kvar den så gott det går i mina kupade händer men den forsar mellan fingrarna i samma takt om som Niagarafallet och inget jag gör kan hindra det. Bland de tolv orsakerna till varför vi barnstressar som finns angivna i tidningen bär jag sju i min ryggsäck. Sju! En eller två hade säkert gått att hantera och bearbeta, men sju? Rädslorna har givetvis satt sina spår i det här.

Jag är någonstans i grunden rädd för att mannen som skulle komma att bli pappa till mina barn egentligen inte vill ha barn, åtminstone inte med mig. Jag vill inte utsätta ett barn för känslan av att vara oönskad – jag vet redan hur den känns. Att åldern springer ifrån mig är bara det ett panikmoment i sig. Varenda menstruation numera leder till något man skulle kunna kalla en microdepression. Ett slöseri jag har svårt att förlika mig med, speciellt de månaderna när ingen aktivitet ägt rum som kunde ha förhindrat det.

Planeringspaniken och den stress det för med sig vill jag helst inte ens tänka på men nog finns den där. Ingen tid i världen verkar RÄTT. Det går inte att få med under utbildningen, för det skulle sätta ekonomisk stress i ett ännu större perspektiv än det redan är och svårigheten att kombinera en familjeuppstart med en karriär har jag skrivit om tidigare, så hur det stressar är knappast svårt att se.

Den enda delen som vore “lätt” att arbeta med och ta sig förbi, även om den inte heller känns lätt, skulle väl vara förlossningspaniken. Där finns det uppenbarligen redan metoder och terapiformer att ta till, men som det ser ut nu så vet jag inte ens om det är lönt. Som det ser ut nu vet jag inte ens om jag har en man i min närhet som vill dela ett föräldrarskap med just mig. Som det ser ut nu vet jag inte ens hur det överhuvudtaget skulle vara möjligt att ta sig dit, även om det mesta skulle gå att lösa så länge viljan finns.

Om jag bara visste att viljan verkligen fanns kanske det inte skulle kännas så svårt att ta sig igenom dagarna som nu känns så svåra. Dagarna då det räcker med en dålig artikel i en kvinnotidning, eller en missad puss i förbifarten för att tårar stora som pumpakärnor ska trilla nerför kinderna på mig. Jag tycker inte ens om mig själv när jag mår så här, så jag förstår mycket väl att ingen annan gör det heller. Så nog har jag funnit de bästa förutsättningarna för aldrig kunna hamna rätt, aldrig kunna nå den plats i livet där jag önskar vara. Jag vill samtidigt inte behöva ta till fula knep för att hamna där, det skulle innebära att jag går emot någons vilja. Skulle jag verkligen acceptera att någon går emot min vilja i en så stor fråga som det ändå är?

Att jag sedan skulle bli världens bästa mamma gör det inte lättare att tvingas avstå.

3 Comments

Filed under Barnlösheten

vad är väl en bal på slottet

Jag känner mig som Askungen.

Även om sagan inte ser riktigt likadan ut och rollbesättningen inte riktigt är densamma så är känslan där. Känslan av att hinna klart alla sysslor och samtidigt få färdig klänningen i tid till balen. Jag vet bara inte om det finns möss som hjälper mig. Det är svårt att identifiera vem som är styvmor i det här dramat och det kan mycket väl vara så att prinsen, som jag önskar få dansa med och som givetvis är den främsta orsaken till att jag vill lyckas med det här, redan har en annan plan – eller kanske rent utav också har styvmorsrollen. Låter det snurrigt?

Det kanske det är, och samtidigt är det inte alls snurrigt. Prinsen i sagan är pojkvännen med motorcykeln som representerar dansen. Klänningen som riskerar att inte bli klar i tid är utrustningen som behövs för att åka säkert och balen i fråga är en händelse som är om två dagar. Vem som då representerar de hjälpande mössen i sagan vet jag inte, men om det inte blir någon dans för min del verkar det vara fritt fram att dansa med andra vilket skulle kännas – hemskt.

I synnerhet som det varit tal om någon som faktiskt känns hotfull, inte att lita på och som jag helst skulle sätta förbud på att komma närmare än 100 meter från prinsen, åtminstone så länge hon fortsätter visar mig de sidor hon gjort så här långt. Hon känns som en elak styvsyster sett ur sagovinkeln.

Samtidigt undrar jag om min prins ibland har på sig styvmorskappan eller om det finns andra roller jag glömt, då jag inte är säker på vilka planer som görs. Vad som sätts upp med övriga inbjudna gäster är också utom mitt synfält. Det skulle mycket väl kunna vara alternativa lösningar, underliga överenskommelser i det dunkla som senare ska verka oskyldiga och som den enda möjliga lösningen just då. Känslan är att de i så stor utsträckning som möjligt byggs i hopp om att klänningen aldrig ska bli klar, åtminstone inte i tid till den här balen.

Så var är min goda fe? Kommer hon dyka upp när balen har börjat och jag sitter ensam kvar i mörkret och gråter?

1 Comment

Filed under Sinnelag