Varför visa hela världen det där som är så personligt? Varför välja att publicera det som egentligen är så privat? För visst är det väl så att ALL publicering sker ENBART för att tillfredställa ett gigantiskt behov av bekräftelse. Visst handlar väl allt man skriver om att roa en publik! Annars kunde man lika gärna skriva allt i en anteckningsbok och hantera det där.

Visst finns det en poäng i det. Jag kan inte svara för hur andra valt eller varför, men jag kan åtminstone hinta om varför jag själv valt att skriva som jag gör just här.

Dagböcker har jag nämligen skrivit sedan jag först lärde mig skriva. I bokhyllan ligger åtminstone sju band med tanker och funderingar under åren som gått. Det åttonde ligger vid sängen. Däremot har det blivit ytterst lite skrivit i de böckerna sedan 1999. En enkel orsak har varit att det går snabbare att skriva på datorn. En annan har varit att formatet för mina egna tankar, funderingar och reflektioner förändrats en del med tiden. Förr var behovet större att skriva av sig för att helt lägga något ifrån sig, slippa tänka på det någonsin igen och fortsätta framåt. Den versionen visade sig bita mig i svansen så småningom.

Det visade sig att jag behövde lägga ifrån mig tankar, låta dem mogna en stund, ge mig själv utrymme att få nya infallsvinklar på det som var jobbigt. Samtidigt fann jag nya redskap i och med internet, html, community. Fick kontakter den vägen som utan att känna mig kunde läsa, kanske ge mig frågan jag behövde ställa till mig själv men inte lyckades nå fram till, och få ha synpunkter utifrån texten de läste, inte utifrån vem jag var.

Just för att det var människor jag överhuvudtaget inte kände gav det en feedback jag kunde lyssna till. Jag slapp bli ledsen över att uppleva att de som kritiserade mina tankar trodde sig veta mer om mig som person än jag då upptäckte att de faktiskt gjorde. Jag kan inte komma på något värre än människor som säger “jag vet precis hurdan du är! Du är si och så, har problem med det här och det där och tänker så här!” och det visar sig att de inte har mer rätt än en blind höna letandes efter ett havregryn i en mjölkdisk.

Med tiden har allt det där givetvis förändrats. Det här är inte en isolerad form, det går inte att undvika att lära känna människor hur länge som helst utan att lägga ner enorm kraft på det. Jag har aldrig haft nog med kraft över att kunna göra det valet. Istället har det inneburit att jag gradvis ändrat min syn på varför jag gör det jag gör här. I de flesta inlägg jag skriver handlar det framför allt fortfarande om bollplanket jag behöver. Ventilen för en ansamling tankar som inte går att reda ut om man inte får avstånd till dem och ser vart nystanet börjar. Bloggen är mitt avstånd.

Jag går med jämna mellanrum tillbaka till det jag skrivit tidigare och ser om jag fortfarande ser det från samma håll. Det händer att jag går tillbaka till det jag skrev 1999. Det händer att jag går tillbaka till det jag skrivit tidigare på andra ställen och som av olika anledningar inte gått att importera hit. Det händer att jag går tillbaka i texter även här. Ibland också för att finna styrka.

För ibland händer det att jag springer på en text jag skrivit som i sig är en kraftkälla, en resurs när det svarta är som svartast och inte en enda stjärna visar vägen. Som texten här nedan (situationen är sen länge förändrad, men kraften i orden finns ändå kvar);

en dag i maj senaste sju åren (17:08)

Första gången vi sågs vet jag att jag någonstans sa; “Du kan hitta någon bättre än mig.” vilket är en oerhört korkad sak att säga. Men så var det med nervositeten uppblandad i dålig självkänsla och en miljard tankar om huruvida jag gjorde rätt som ens gick med på att träffas.

Idag vill jag tala om för honom att jag hade fel i det jag sa då, om inte helt så åtminstone delvis. Kanske kan det vara så att det finns “bättre exemplar” om man ser ur ett rent fysisk perspektiv, föredrar långa kvinnor, föredrar en viss kupstorlek, hårfärg och allt annat.

Men klarar han av att bortse från det. Är han en man som tycker att en hel del av allt annat är så mycket viktigare och samtidigt förstår att småsaker ibland inte spelar så stor roll egentligen, då förstår han vad jag menar. Jag vet att han är man som kommer ihåg alldeles för mycket av det som sägs och inte sägs. Därför vill jag tala om det för honom.

Han kommer inte hitta någon bättre än mig. Jag är unik. Det finns de som suckar över att de aldrig fått chansen, och en och annan som försent insett vad som gått förlorat. Han behöver inte förlora, bara förstå, bejaka och njuta. Så enkelt är det!