En kram är en fysisk omfamning av en annan person med armarna. Kram är en form av beröring.

/ …. /

Kramen kan också vara ett sätt att ge tröst och trygghet åt en annan varelse. Denna användning har stöd i vetenskapliga undersökningar om samband mellan lugn och beröring.

Det är iaf vad wikipedia påstår när man söker på kram. Sen är det förvisso allmänt känt att man inte ska lite på ALLT som står på wiki, utan snarare ägna sig åt hårt granskande av ursprung, vara källkritisk osv.

Men en kram är likförbannat en kram, oavsett hur noga man granskar och har synpunkter på källan, och idag var det ungefär det enda jag verkligen behövde för att orka vidare. Den behövs fortfarande.

Nu får vi helt enkelt se om jag orkar…

Det känns redan nu som ett avslag. Å andra sidan kanske det ändå är lika bra.

Det kan vara dags att lära mig att jag inte kan lära mig hur mycket som helst på en gång. I synnerhet när jag redan i ingångsfasen helst vill vara framme vid mållinjen. Jag har dessutom dragit i en massa andra trådar, så blir det inget av just den här kommer jag ändå ha fullt upp hela våren. Kanske mer så än jag egentligen har lust med – även om jag vill ha det så!

En dag kanske jag lär mig måttfullhet. Kanske.

Kanske är det så kommunikation är tänkt att ska fungera. Som en illusion. Något som ser ut att vara dialoger i samförstånd men som inte mer än snuddar vid samsyn i ämnet. Så länge alla tror att deras egna mål i det hela är tillgodosedda bryr de sig inte särdeles om att försäkra sig om att det är så, utan bara ler och nickar instämmande. Jag blir mer och mer övertygad om att det är så det fungerar för de flesta. Det räcker att det på ytan ter sig som om vi pratar om samma sak.

För mig är det där jag ser att problemet ligger många gånger. Jag behöver se att budskapet faktiskt har gått fram, inte bara att något vad som helst har gått fram och genererar ett svar som gör att andra sitter och nickar instämmande och ler fånigt.

Kanske är det dags att sluta kommunicera.

Tänk dig bara, att istället för att låta den otrogne maken fly landet med sin älskarinna sticka kniven i båda två för att sedan trula ner kropparna i en gigantisk läderkoffert för vidare transport någon annanstans i världen. Eller varför inte bara göra sig av med grannens irriterande hund som håller familjen vaken om nätterna, för att inte tala om grannen också då han snokar alldeles för mycket efter att hunden försvunnit. Det finns en del gånger när jag önskar att det vore så enkelt.

Filmen, Keeping Mum, är kanske inte något som förtjänar en Oscar men jag kan ändå inte låta bli att gilla hur bekymmerslöst enkelt och logiskt Maggies karaktär ser på världen samtidigt som ordvalet och dialogerna rör sig på så många nivåer att man inte kan annat än njuta. Så nog är den värd en stund i soffan – igen.

]]> http://www.newyn.se/2009/12/promises-promises/feed/ 0 http://www.newyn.se/2009/11/jag-har-svart-for-missbrukare/ http://www.newyn.se/2009/11/jag-har-svart-for-missbrukare/#comments Sat, 21 Nov 2009 13:14:14 +0000 newyn http://www.newyn.se/?p=443 De har det inte lätt, det kan jag mycket väl tänka mig, men det finns en sorts missbrukare som jag bara blir heligt förbannad på och då spelar omständigheterna ingen roll. För så värst synd om dem är det inte egentligen. Jag menar i det här fallet språkmissbrukare, inget annat. En dag för ett tag sedan bestod av en väldig massa telefonsamtal och det kändes skönt att vara lite eftertraktad för ovanlighetens skull.

Mitt ibland alla dessa samtal dök det ändå upp ett samtal jag gärna klarat mig utan. Min mobiltelefonoperatör hade satt någon stackars student på att agera säljare för att kränga mobila bredband. Så en väldigt glad och klämkäck grabb ringde upp, talade väl om mitt nuvarande abonnemang och hur jag var utvald att premieras som kund, så han hade bestämt sig för att BJUDA på ett mobilt bredband.

I min värld när någon bjuder på något så får man det förbehållslöst och alldeles gratis. Görs det dessutom INNAN man gjort något annat storköp (som gör att det slängs med som en liten present) ska det inte förväntas någon ersättning för det i efterhand. Men si så bra var det såklart inte.

Visst skulle jag få modemet alldeles gratis och det skulle bjudas på inträdesavgiften men sen skulle jag så klart få betala den lilla nätta summan av 299:-/månad, eller nja han skulle ju vara lite snäll så 149:-/månad resten av året.

Jag studerar, har ingen annans inkomster att luta mig mot, och begränsar därmed mina utgifter till det jag finner mest nödvändigt. Detta lät jag också meddela och tackade bestämt nej till ett erbjudande som kostar mer för mig än det är roligt.

Med det kom även ett löfte om att byta operatör om min önskan inte var tydlig nog, och det BJUDER jag på!

“Om du har ett paraply i röven, fäll inte upp det.”

För ett tag sedan gjorde jag ett försök att komma åt pudelns kärna här. Men då jag är betydligt bättre på att prata runt saker än att sätta fingret rakt på och trycka till där det skaver som mest är jag inte säker på att jag lyckades, eller ens kom i närheten. Samtidigt ser jag bloggare omkring mig som jag upplever lyckas bättre än jag ifråga om att nå fram.

Demokrati verkar vara en utopi som inte ens Sveriges styrande element egentligen är så sugen på att leva upp till. Åtminstone inte de som styrt längst och mest men för stunden (genom den demokratiska maskinen) blivit tvingade att lämna ifrån sig makten.

Kan vi inte bara sluta ljuga för varandra (och oss själva) och komma överens om att den sortens demokrati (som faktiskt skulle innebära en fullständig demokrati) inte existerar, åtminstone inte här i Sverige.

Jag bodde fortfarande i Småland då. Gick nog fortfarande i tredje klass. I början av det läsåret hade en ny kille börjat hos oss. Hans familj hade flyttat ner ifrån Stockholm, något område som hette Svartbäcken (kan vara att jag minns fel där). Vi hade dessutom ett överskott på tjejer i klassen så tillskottet var mer välkommet än någon ville erkänna. Utan att gå in på för mycket detaljer så blev vi tillsammans. Jag gick på akvarellkurs hos hans mamma. Någon gång under höstterminen hade jag varit tuffare än vanligt och frågat chans på honom. Någon gång hade jag fått en liten lapp av honom i fickan på mina ytterkläder under tiden akvarellkursen pågick. Någonstans i allt det där blev jag med pojkvän, om än på ett väldigt barnsligt och oskyldigt stadie.

Han ringde ibland och slängde glatt ur sig; “Tja, ska vi lattja?!”  Första femton gångerna hade jag inte en aning om vad han sa, men svarade alltid ja. Resten av gångerna hade jag ingen aning om vad han egentligen menade men eftersom det ändå innebar att umgås på samma få kvadratmetrar så sa jag alltid ja då också.

Någon gång under tiden vi var tillsammans blev det en nästan-riktig-dejt i form av ett biobesök. Visst, hans mamma var med eftersom det var åtta mil till biosalongen och hans lillebror var också med eftersom hon inte gärna kunde lämna honom ensam, eller om det var så att han också ville se filmen. Det kan t.o.m. ha varit så att hon tänkte åka dit med sina söner och sen bara vara snäll och låta mig följa med eftersom jag och hennes äldsta son ändå lekte så ofta.

Oavsett vilket så minns jag ändå delar av det fortfarande. Det var magiskt. Det var Mio min Mio vi såg. Jag tyckte filmen var rätt läskig då. Minns t.o.m. att vi hade tagit med bilkuddarna (du vet sånna där barn sitter på för att kunna ha bältet på sig på rätt sätt) in i biosalongen. Jag minns att vi sedan satt och höll varandra i handen hela vägen hem. Men jag minns också att det var allra första gången i mitt liv som jag åt Djungelvrål. Jag fick dessutom en hel påse alldeles för mig själv.

edit: jag finner det dessutom fascinerande hur ett ord inte bara leder till återkopplingar i minnet utan hur det samtidigt utifrån det kan skapa engagemang och dialog kring enkla funderingar som uppstått ur det. Tack alla som deltog i diskussionen kring när Mio min Mio möjligen kan ha visats i Kalmar och huruvida jag är en slöhög som inte har bättre koll på imdb. Det är just sånna här små saker som får mig att fortsätta twittra.

Visst finns det en poäng i det. Jag kan inte svara för hur andra valt eller varför, men jag kan åtminstone hinta om varför jag själv valt att skriva som jag gör just här.

Dagböcker har jag nämligen skrivit sedan jag först lärde mig skriva. I bokhyllan ligger åtminstone sju band med tanker och funderingar under åren som gått. Det åttonde ligger vid sängen. Däremot har det blivit ytterst lite skrivit i de böckerna sedan 1999. En enkel orsak har varit att det går snabbare att skriva på datorn. En annan har varit att formatet för mina egna tankar, funderingar och reflektioner förändrats en del med tiden. Förr var behovet större att skriva av sig för att helt lägga något ifrån sig, slippa tänka på det någonsin igen och fortsätta framåt. Den versionen visade sig bita mig i svansen så småningom.

Det visade sig att jag behövde lägga ifrån mig tankar, låta dem mogna en stund, ge mig själv utrymme att få nya infallsvinklar på det som var jobbigt. Samtidigt fann jag nya redskap i och med internet, html, community. Fick kontakter den vägen som utan att känna mig kunde läsa, kanske ge mig frågan jag behövde ställa till mig själv men inte lyckades nå fram till, och få ha synpunkter utifrån texten de läste, inte utifrån vem jag var.

Just för att det var människor jag överhuvudtaget inte kände gav det en feedback jag kunde lyssna till. Jag slapp bli ledsen över att uppleva att de som kritiserade mina tankar trodde sig veta mer om mig som person än jag då upptäckte att de faktiskt gjorde. Jag kan inte komma på något värre än människor som säger “jag vet precis hurdan du är! Du är si och så, har problem med det här och det där och tänker så här!” och det visar sig att de inte har mer rätt än en blind höna letandes efter ett havregryn i en mjölkdisk.

Med tiden har allt det där givetvis förändrats. Det här är inte en isolerad form, det går inte att undvika att lära känna människor hur länge som helst utan att lägga ner enorm kraft på det. Jag har aldrig haft nog med kraft över att kunna göra det valet. Istället har det inneburit att jag gradvis ändrat min syn på varför jag gör det jag gör här. I de flesta inlägg jag skriver handlar det framför allt fortfarande om bollplanket jag behöver. Ventilen för en ansamling tankar som inte går att reda ut om man inte får avstånd till dem och ser vart nystanet börjar. Bloggen är mitt avstånd.

Jag går med jämna mellanrum tillbaka till det jag skrivit tidigare och ser om jag fortfarande ser det från samma håll. Det händer att jag går tillbaka till det jag skrev 1999. Det händer att jag går tillbaka till det jag skrivit tidigare på andra ställen och som av olika anledningar inte gått att importera hit. Det händer att jag går tillbaka i texter även här. Ibland också för att finna styrka.

För ibland händer det att jag springer på en text jag skrivit som i sig är en kraftkälla, en resurs när det svarta är som svartast och inte en enda stjärna visar vägen. Som texten här nedan (situationen är sen länge förändrad, men kraften i orden finns ändå kvar);

en dag i maj senaste sju åren (17:08)

Första gången vi sågs vet jag att jag någonstans sa; “Du kan hitta någon bättre än mig.” vilket är en oerhört korkad sak att säga. Men så var det med nervositeten uppblandad i dålig självkänsla och en miljard tankar om huruvida jag gjorde rätt som ens gick med på att träffas.

Idag vill jag tala om för honom att jag hade fel i det jag sa då, om inte helt så åtminstone delvis. Kanske kan det vara så att det finns “bättre exemplar” om man ser ur ett rent fysisk perspektiv, föredrar långa kvinnor, föredrar en viss kupstorlek, hårfärg och allt annat.

Men klarar han av att bortse från det. Är han en man som tycker att en hel del av allt annat är så mycket viktigare och samtidigt förstår att småsaker ibland inte spelar så stor roll egentligen, då förstår han vad jag menar. Jag vet att han är man som kommer ihåg alldeles för mycket av det som sägs och inte sägs. Därför vill jag tala om det för honom.

Han kommer inte hitta någon bättre än mig. Jag är unik. Det finns de som suckar över att de aldrig fått chansen, och en och annan som försent insett vad som gått förlorat. Han behöver inte förlora, bara förstå, bejaka och njuta. Så enkelt är det!