Slutspurt!

Inte många dagar kvar här nu. Har börjat räkna ner. Känns mest skönt att komma hem igen snart. Inte så att erfarenheterna här har varit direkt eller enbart dåliga men hemma är trots allt hemma oavsett hur rolig resten av världen är.

Skulle kunna skriva en hel del elakt om det mörkaste molnet i Siena, kvinnan som gör allt hon kan för att ingen annan ska ta någon uppmärksamhet ifrån henne, (vi som inte dyrkar henne utesluts ur gemenskapen på alla möjliga och omöjliga sätt) men eftersom jag nu har en klasskamrat (sedan två veckor tillbaka) som dokumenterar det så fint, finns ingen större anledning för mig att upprepa det.

Bussbiljetten till Rom är fixad. Nu hoppas jag även att stationen där hinner komma i ordning igen och fungera relativt normalt efter branden i söndags, om inte har jag ca 3 timmar på mig att ta mig till flygplatsen på annat sätt. Det känns ändå som läget är under kontroll. Skönt!

Att det är först nu italienarna börjar vakna till liv är både roande, tråkigt och lite typiskt. Säkert så att det minskade umgänget med ovan nämnd donna haft effekt, men kanske är det också så att jag är mer tillgänglig nu när jag vågar försöka prata en del..

Slut på rasten!

En del vill jag kunna välja bort direkt

Vet inte hur lyckat det är att försöka skriva ett inlägg från min smartphone, det lär visa sig ganska snart. Har varit mycket att smälta senaste tiden, vilket i stort innebär att jag kraschade mentalt och stannade i sängen igår.
Inte nog med att det tar en hel del energi att lära sig ett nytt språk, det blir inte lättare eller mindre energikrävande när det dessutom görs tillsammans med människor man ganska snart inser att man aldrig skulle valt att beblanda sig med hemma, eller ens här om det varit möjligt att välja bort dem. Resultatet av det har i sin tur inneburit en enorm hemlängtan, mycket större än jag tidigare kunde föreställt mig. Har helt tappat lusten att umgås med andra, vill så snabbt som möjligt hitta en praktisk och inte alltför dyr lösning för hemresan och sedan gräva ner mig i böckerna så mycket det går och hoppas att tiden rusar iväg.

Tråkigt kanske en del skulle säga. Till viss del håller jag med, men ser också hur det är en högst naturlig reaktion efter en rad sotade förhoppningar och annat krångel.

Författardrömmen lever igen

Visst är det i Italien jag ska skriva mina romaner? Inte nödvändigtvis i Siena, åtminstone inte alla men likväl i Italien. Får knappt fram ett ord ens till en bloggpost i nuläget men samtidigt infinner sig känslan av inspiration. Sitter nu på en balkong lite utanför stadskärnan, i skugga och uppskattar varenda vindpust som letar sig in här. Men bara att sitta här får det att klia i fingrarna, får mig att vilja skriva, skriva, skriva..

Om vad? Pja, än så länge är inte det så tydligt som jag önskar det vore, men visst kan jag se mig själv sitta i det här landet månader i sträck skrivandes hur mycket som helst.

Bara tänka sig den här utsikten, det lilla skrivbordet i sovrummet precis vid fönstret och bara låta sig inspireras av utsikten under tiden berättelserna flyter fram ur fingrarna. I nuläget sitter säkert en kvinna i 50-årsåldern just där, vid det där skrivbordet och arbetar på sitt livs historia. Den som hon sedan i onsdags har sagt ska bli en bok, för att det finns så mycket att berätta.

Kanske sitter hon inte där just nu, även om hon borde. Kanske är jag inte säker på att jag verkligen håller med om det senare efter de berättelser jag hört men oavsett det kan jag ändå hålla med om den inspirerande utsikten.

Kanske är det just dit jag borde försöka komma tillbaka nästa sommar. Komma tillbaka tidigare, redan i mitten av juni, fortsätta språkstudierna under förmiddagarna och sedan sitta just där, hela eftermiddagarna och bara skriva, skriva, skriva…

Inget att klaga på ännu

Känns inte som om jag varit här två nätter. Känns mer som någon vecka eller så. Hoppas att min budget inte säger samma sak, det vore förfärligt då jag än så länge inte bokat flyget hem.

Oavsett vad som känns kan man inte undgå att den här staden är ljuvlig. Tänker inte ens försöka beskriva det med ord utan låter bild tala istället (blir nog fler under månadens lopp).

 

både Stockholm och Siena börjar på S

Men ungefär där slutar likheterna de två emellan.

Det blev en lång söndag i Europa, åtminstone för mig.

Uppstigning 3.30 för dusch, pojkvänsmys och slutpackning innan avfärd till Arlandra 04.30. Därifrån flyg till Rom. Incheckning, snabbt och smidigt. Äta frukost i lugn och ro. Höll på att missa planet. Closing Gate när jag väl masade mig dit, i sista minuten med andra ord. Lugn flygresa, lite sömn, ingen direkt service men ingen förväntad utifrån val av flygbolag.

Landar någonstans nära Rom. Köper en tågbiljett. Skönt att engelskan gick hem tillräckligt väl för att tågbiljett till Siena skulle lösas direkt. Byta tåg vid Roma Termini. Kliva på tåg 588 vid plattform 8.

Uhm.

Dörrarna från gången mellan plattformarna upp till just plattform 8 var stängda och låsta.

Frågar personal. Blir hänvisad till plattform 10 och gå över till nästa perrong på ovansidan. Kommer upp. Inser att omvägen till slutet av perrongen för att gå på rätt sätt över till nästa perrong mycket väl kan innebära ett missat tåg. Bjuder in 17 kg resväska till en galopp rakt över spåren. (Han SA ju det! Hur ska jag kunna tolka det på annat sätt?)

Hinner med tåget. Hamnar på fel plats. Får hjälp av äldre italiensk herre att hitta rätt plats. Slipper dra 17 kg resväska genom tåget alldeles själv. Finner rätt plats. Finner rätt station att byta på. Finner norskt par som även de ska med nästa tåg till Siena. Finner små trånga hissar upp och ner mellan perronger onödigt många gånger innan vi landar rätt. Hinner med tåg.

Kliver av tåg i Siena. Känner mig en smula vilse i värmen. Finner slutligen taxi som tar mig till adressen jag delgivits redan i början av veckan.

Nervös.

Ringer på dörren.

Mer nervös.

Möts av äldre italienskt par som kommer utstörtandes ur sitt hem med glada miner, kramar om och pladdrar på så pass att jag inte ens vet om de verkligen är rätt. Det verkar de vara. Finner rum. Blir matat med ost, smörlöst bröd, vin, vatten och ananas. Finner ro. Finner skolkamrater (om än inte i samma klass så iaf i samma bostad i två veckor till). Finner Wi-Fi (bra med kreativa skolkamrater). Finner mer ro. Finner sömn. Finner det här sättet att skriva på bekvämt men säkert jobbigt för resten av världen att läsa.

Inser att det kommer bli mycket pizza. Bestämmer redan nu att det också kommer bli många promenader. Minst en varje morgon på sisådär 35-40 minuter. Språket? Pja, än så länge är jag inte medveten om hur mycket vi missförstår varandra och det i sig kanske är bra. Ser inga större svårigheter att somna ikväll, trots att jag redan sovit bort närmare två timmar sen jag kom hit. Imorgon börjar skolan. Ännu en ny upplevelser, mer människor att ta in, mer ord att försöka förstå, fler tillfällen att försöka göra sig förstådd. Förhoppningsvis blir det här en bra och språkligt intensiv upplevelse så att jag åtminstone om ett par veckor kan göra mig tillräckligt förstådd på egen hand.

Känslan är ändå kluven.

Samtidigt som jag ser fram emot alla upplevelser och nya kunskaper ser jag minst lika mycket fram emot att komma hem – en del stunder t.o.m lite mer.

 

För andra betydelser, se Kram (olika betydelser).

En kram är en fysisk omfamning av en annan person med armarna. Kram är en form av beröring.

/ …. /

Kramen kan också vara ett sätt att ge tröst och trygghet åt en annan varelse. Denna användning har stöd i vetenskapliga undersökningar om samband mellan lugn och beröring.

Det är iaf vad wikipedia påstår när man söker på kram. Sen är det förvisso allmänt känt att man inte ska lite på ALLT som står på wiki, utan snarare ägna sig åt hårt granskande av ursprung, vara källkritisk osv.

Men en kram är likförbannat en kram, oavsett hur noga man granskar och har synpunkter på källan, och idag var det ungefär det enda jag verkligen behövde för att orka vidare. Den behövs fortfarande.

Nu får vi helt enkelt se om jag orkar…


reservplats 53

Om jag läste förkortningen vid antagningsbeskedet på studera.nu rätt skulle det möjligen kunna vara vad det betyder.

Det känns redan nu som ett avslag. Å andra sidan kanske det ändå är lika bra.

Det kan vara dags att lära mig att jag inte kan lära mig hur mycket som helst på en gång. I synnerhet när jag redan i ingångsfasen helst vill vara framme vid mållinjen. Jag har dessutom dragit i en massa andra trådar, så blir det inget av just den här kommer jag ändå ha fullt upp hela våren. Kanske mer så än jag egentligen har lust med – även om jag vill ha det så!

En dag kanske jag lär mig måttfullhet. Kanske.

to agree without paying attention

Många gånger får jag känslan av att konversationer runt omkring går så bra för att den som för ut budskapet inte är så noga med att lyssna på den som tar det till sig, inte så noga med att den som lyssnar fångar upp det som faktiskt förmedlas. De flesta verkar nöja sig med att de får föra väsen omkring sig och någon noterar att de finns.

Kanske är det så kommunikation är tänkt att ska fungera. Som en illusion. Något som ser ut att vara dialoger i samförstånd men som inte mer än snuddar vid samsyn i ämnet. Så länge alla tror att deras egna mål i det hela är tillgodosedda bryr de sig inte särdeles om att försäkra sig om att det är så, utan bara ler och nickar instämmande. Jag blir mer och mer övertygad om att det är så det fungerar för de flesta. Det räcker att det på ytan ter sig som om vi pratar om samma sak.

För mig är det där jag ser att problemet ligger många gånger. Jag behöver se att budskapet faktiskt har gått fram, inte bara att något vad som helst har gått fram och genererar ett svar som gör att andra sitter och nickar instämmande och ler fånigt.

Kanske är det dags att sluta kommunicera.

tänk så enkelt det skulle kunna vara

Maggie Smith har en rollfigur vid namn Grace Hawkins som på ett effektivt sätt gör sig av med de problem hon upplever finns i hennes omgivning. Att det samtidigt verkar så enkelt och bekymmerslöst får en att ibland önska sig mod nog att göra detsamma.

Tänk dig bara, att istället för att låta den otrogne maken fly landet med sin älskarinna sticka kniven i båda två för att sedan trula ner kropparna i en gigantisk läderkoffert för vidare transport någon annanstans i världen. Eller varför inte bara göra sig av med grannens irriterande hund som håller familjen vaken om nätterna, för att inte tala om grannen också då han snokar alldeles för mycket efter att hunden försvunnit. Det finns en del gånger när jag önskar att det vore så enkelt.

Filmen, Keeping Mum, är kanske inte något som förtjänar en Oscar men jag kan ändå inte låta bli att gilla hur bekymmerslöst enkelt och logiskt Maggies karaktär ser på världen samtidigt som ordvalet och dialogerna rör sig på så många nivåer att man inte kan annat än njuta. Så nog är den värd en stund i soffan – igen.