Min själ är sprucken och håller på att slitas itu. Känslorna drar åt så olika håll och det är svårt att begränsa sig till tidpunkter när det ena eller andra får ta plats och istället slåss de om utrymmet hela tiden.
Å ena sidan den ljuvliga känslan. Kärleken spirar och gror sig starkare. Det går inte att undgå pirret i magen av förälskelsens fnittrande fjärilar. Den värmande och grundande tryggheten lägger sig som isolerande, skyddande bomull omkring mig, omkring oss, och det som håller på att växa fram.
Bitarna faller på plats och det känns bra på alla plan jag än så länge hunnit utforska. I det finns inte ens en oro över de nivåer och dimensioner vars dörrar ännu bara står på glänt. Det är med iver, nyfikenhet och spänning jag vill möta framtiden, med hans hand i min.
Å andra sidan sorgen. Mörkret som förtär. Styggelsen av att människor går ur tiden, människor som är knutna till min omgivning på ett eller annat sätt försvinner, avlider, lämnar stora sår efter sig. En del sår så fruktansvärda att det är svårt att inte rivas upp själv – även om det inte är min sorg. Det skördas lite för många liv på för kort tid för att det ska vara hanterbart, åtminstone i kontrast till det andra.
Det sliter och drar åt varsitt håll. Det är svårt att vara egoistisk och gå helt och hållet upp i kärleken och den ljuvliga känslan med all smärta som vibrerar omkring en. Samtidigt är det minst lika svårt att låta bli just därför. När sorgen kommer så nära och smärtan blir så påtaglig att man nästan kan ta den i handen och ledsaga den till ett annat rum kommer också insikten.
Det är då man än en gång ser, blir påmind om, hur skört livet är. Hur snabbt allt kan förändras. Hur maktlös man en dag kan vara, och att den dagen kan vara imorgon likväl som om femtio år. Hur viktigt det är att inte vänta med att visa kärleken till imorgon, eller en annan dag.
Det gör mig så kluven i själen – och samtidigt så hel som människa.
