Bara lite stress?

Jag har

- ingen inkomst alls om jag inte arbetar (förklaring till CSNs vägran ses nedan).

- två tentor kommande vecka.

- en deadline i veckan som kommer, avslutande moment i den här delkursen.

- tre (eller egentligen fyra) resttentor från tidigare utbildning. De första tre motsvarar 11 hp.

- en hemtenta från tidigare utbildning som ännu inte lämnats in (3000 ord, kvarvarande moment i en delkurs).

- en restuppgift från tidigare utbildning att lämna in (1½ A4-sida, kvarvarande moment i en annan delkurs).

- ytterligare moment från sista delkursen jag överhuvudtaget påbörjade i  föregående men som jag inte har klarhet i vad som måste göras, häribland den fjärde resttentan.

- inga andra aktiviteter vid sidan om som på något vis ger en meningsfull fritid.

- ingen direkt umgängeskrets att dela någon fritid med.

- sömnsvårigheter så till den grad att jag många nätter inte sover mer än 2-3 timmar och ibland ingenting.

- jag har svårt att koncentrera mig.

- lätt att bli irriterad och upprörd över saker som jag egentligen inte tycker är värt att bry sig om.

- en underbar pojkvän som stöttar mig mer än jag vågat drömma om.

Skulle stress kunna vara ett lämpligt ord för att sammanfatta allt det här? Kanske det. Åtminstone var det stress som märktes av igår när jag dundrade in på Studenthälsan för att dra i en nödbroms här INNAN allt rasar över mig igen. Vi börjar med en enkel läxa. 30 minuters rörelse, helst ute i dagsljus, varje dag tills vi ses nästa gång. Inget koffein sent om kvällarna. Inga tupplurer mitt på dagen även om jag (efter nätter av sömnbrist) knappt kan hålla ögonen öppna då. Ett strikt mål att skapa ett sömnmönster med ytterst små avvikelser oavsett om det är helg eller vardag.

Efter det kommer vi ta oss an fokusträning. Jag måste komma på rätt sida av stressen och lära mig att fokusera på en sak i taget oavsett hur många fler saker som “måste göras”. Det känns som en bra början.

Samtidigt vet jag att det här bara löser en del. Det löser inte att umgängeskretsen verkar ha varit på en ständig och synligen lyckad diet, ett misslyckande i sig. Det löser inte den generöst utbredda ensamheten. Jag vet redan att jag mår bra av att umgås med flera människor, mest för att jag trivs bättre med mig själv i det. Den sociala samvaron är plåster för själen. Men också för att det skapar mer trygghet i relationen jag har. Tryggheten som behövs för att inte kväva den.

Men jag ser redan nu svårigheten i det. Att människor inte vill umgås med en när man är nere, deppig och allt annat än rolig att vara nära är för mig fullt begripligt. Men det är svårt att komma ifrån det sen när man inser att även om det mesta i ens tillvaro är på uppgång, även om man vaknar med ett leende varje morgon och somnar likadant, trivs med livet och dagarna så gör det ingen skillnad. När man upptäcker att människor inte är särdeles intresserade av att umgås med en ens då.. Då är det inte lika lätt att hålla sig ifrån avgrunden.

Jag kanske bara måste leta mer efter saker jag kan göra på egen hand. Något som fyller min tid så att jag inte hinner tänka på hur mycket jag saknar social tillvaro med andra.

Ett och annat tankenystan

En del dagar går lite för fort, andra verkar inte ta slut på en evighet. Idag var snarare än av den tidigare sorten än den senare. Bara att inse att förberedelserna varit bristfälliga, resultatet kommer bli därefter och däremellan finns bara jämna plågor – eller åtminstone någon form av plågor.

Fortfarande en del tankar som sätter sig på tvären och ställer till det i den mest privata sfären men inget jag känner att jag kan dryfta så här, eller ens ta upp där det skulle behövas utan att det kommer bli fel direkt. Kanske bättre att bara ge upp?

Kvällen kunde gärna spenderas i sällskap, men så ser inte ut att bli fallet så i slutändan kommer det handla om vilken säng jag intalar mig är skönast att sova i åt precis vilket håll som helst. Måtten är desamma, bara madrassen som är olika hård.

i min säng sover ingen

Det gör mig glad och varm inombords. Det rycker i hjärterötterna. Jag har förmågan att känna glädje inför en annan människas lycka. Inför glädjen hos någon vars liv jag inte dagligen delar i min vardag, åtminstone inte fysiskt.

Det känns skönt att veta att jag inte är ensam om att så snabbt ha vant mig vid att sova nära någon. Att någon mer än jag så snabbt har återupptäckt och upplevt hur svårt det kan vara att sova själv, om så bara för en natt.

ibland är jag tvåspråkig

Det händer att jag är tvåspråkig på det där förvirrande sättet. I fråga om att ge kroppen signaler, lyssna på kroppens signaler, tolka, förstå och se till att rätt agerande tar form. Ibland händer det att hjärnan säger en sak och kroppen något helt annat. Jag är helt enkelt inte överens!

Så även om jag väldigt, väldigt gärna skulle önska att den här bilden var en inspiration och representativ för det som stod näst på aktivitetslistan ikväll vet jag redan att så fort jag landar på madrassen, och känner kudden under huvudet, kommer gruset i ögonen ta över och det enda som fungerar är att blunda – i sisådär sju, åtta timmar.

när något saknas

Jag fixar inte det här. Sömnproblemen håller i sig. Jag fixar inte det här. Allt är ett enda stort töcken. Jag fixar inte det här. Att gå och lägga sig är bara förknippat med ångest och oro, inget eller ingen som lugnar. Jag fixar inte det här. Det är då demonerna har som mest makt, när jag ligger där ensam – utlämnad. Jag fixar inte det här. En enda liten gest, en enda gång då handling i form av närvaro kunde möta upp och ge substans åt orden som redan levererats. Ord som “jag gillar dig”, “bara dig jag vill sova med”, “jag älskar dig” men som aldrig planterats i en verklighet. En enda gång hade räckt. En enda. Men som det är nu? Jag fixar inte det här. Utan en känsla av trygghet kan jag inte sova. Jag fixar inte det här.

Dags att ge John Blund sparken!

Sömnproblemen är tillbaka. Nocturnekontot är i obalans och jag har inte längre kontroll över mina insättningar, inte på något sätt. För det är ju så, ett konto där man behöver sätta in sömn regelbundet för att köpa sig vaken tid. Jag behöver X antal timmars sömn för att fungera. Någon enstaka gång kan jag klara mig på hälften utan problem, men det förutsätter att jag fått de där timmarna varje natt, regelbundet. När jag som nu istället legat på X-3 en längre tid finns det ingen buffert kvar. Inget att ta av. Inga marginaler att spela på.


På det här kommer dessutom stress. När jag går och lägger mig är det förvisso för att jag är trött men när jag väl landat med örat mot kudden sätter stressen igång. Jag måste nämligen somna inom Y antal minuter för att få mina X timmar och X-1,5 är det mesta felmarginal jag kan hantera och fortfarande ta mig ur sängen i dagsläget. När jag passerat det med råge, legat i sängen tillräckligt länge och stressat över att inte somna, vet att det redan är kört… Först då är utmattningen så stor att kroppen har kraft nog att ta över. Problemet blir istället att jag inte vaknar när jag måste.

När jag väl somnat finns det ingen suck att jag vaknat förrän kroppen nått så nära X timmars återhämtning att den är nöjd. Finns inte på kartan. Har aldrig funnits. Redan som barn hände det att jag sov bort ett helt dygn och när jag väl kom upp var det återigen mörkt och dags att gå och lägga sig. Senaste sex åren har jag också haft dagar när sömnen tagit över helt. Visst jag har vaknat till, konstaterat var jag är, enbart för att känna att det inte gått att hålla sig vaken.

Det här kommer inte hålla den här gången heller. Idag stängde jag av tre alarm i sömnen, slog på TVn för att bli uppskrämd av nyheterna och sov vidare. Det håller redan på att ha konsekvenser. Förödande konsekvenser i livet som redan är rörigt nog och inte riktigt fungerar. Vi får se hur länge jag står ut, mäktar vidare, den här gången.

morgonstund är inget för mig

Jag skulle vilja ha en ny väckarklocka. Helst en sån där som kärvänligt viskar att det är dags att vakna och kliva upp, kysser mig i nacken och varsamt buffar mig ur sängen. Om den dessutom har förmåga att servera frukost är det helt klart en bonus. Det som väcker mig nu är fruktansvärt och i längden kommer det vara ohållbart. Men visst borde det väl gå att få tag på en sån jag just beskrev?

Jag fyller ju år hyfsat snart ändå, så det vore en ypperlig present utöver det jag redan önskat.

Mobiltelefonen är min fiende.

Speciellt om mornarna, då hatar jag den. Kroppen anser att det är alldeles för tidigt när telefonen sätter igång. Den skriker, kvittrar, ringer i klockorna värre än en domedagspräst, allt för att jag ska vakna och uppmärksamma dess existens. I det läget håller jag fortfarande med kroppen och trycker till telefonen. Inte nu! Inte än! Sen! Om en stund! Så håller vi på, länge. Varje morgon då jag behöver ta mig ur sängen tidigt.

Då jag för ett tag sedan märkte att tiden verkligen drog iväg i det här, var det bara att konstatera att 9-minutersintervaller är alldeles för mycket. Alltså ställer jag numera alarm på tre olika tider, vilket innebär att i samarbete med varandra är intervallerna inte mer än 3-6 minuter. Snooze är ett gift!

Idag tog det 1½ timme att ta sig ur sängen. En å en halv JÄVLA timme! Jag hatar det! Mobilen hatar mig, speciellt vid den tiden på dygnet. Det innebär att jag får stressa för att inte bli sen. Jag hatar att stressa, tänker inte stressa. Det innebär att jag får prioritera bort en del annat ur morgonrutinerna istället. Tröttsamt! Jag behöver en ny lösning, någon som drar av mig täcket, varsamt knuffar mig ur sängen och påtalar att det ÄR dags att kliva upp.

Så finns det någon som vill extraknäcka som mobiltelefon?


Varför inte räkna får..

Sömnproblem har säkert alla haft någon gång i mer eller mindre omfattning. Mina har varierat men funnits, mycket p.g.a. stress, oro och annat oknytt som inte behöver tas upp i detalj. Något som varit en hjälpande hand, eller snarare boven i dramat, i processen med att inte sova är och har sedan länge varit datorn och internet.

För visst är det så att när man väl parkerat vid tangentbordet rusar tiden iväg. Det där man bara skulle kolla tar lite extra tid, det svaras på lite nytt här och var och vips har det gått betydligt fler timmar än man egentligen hade tänkt sig.

I dagskvoten av surfande fann jag en artikel hos DN med den muntra rubriken “Behandling på internet hjälper mot sömnlöshet”. Min första tanke utifrån mitt tidigare konstaterande är att det måste vara som att bota en alkoholist med hjälp av sprit. Jag skummar igenom artikeln och ser att det handlar om KBT, att bryta ovanor och dåliga beteendemönster, detta genom ett program som sägs ska efterlikna behandlingen som annars skulle ske ansikte mot ansikte med en terapeut. Det konstateras senare också att orsaken till att så många behandlingar lyckas har att göra med deltagarnas motivation och i många fall utbildningsnivå.

Av det här drar jag två snabba slutsatser. Människor med adekvat utbildning och genuint hög motivation behöver egentligen inte det här programmet för att ändra sitt beteende. För att det här skulle ha den minsta möjlighet att fungera på mig skulle programmet behöva vara av sådan karaktär att det stänger ner datorn klockan 22.00 och under alla omständigheter vägrar starta den igen före 07.30.

Sömn

För första gången på över ett år känns det som om jag faktiskt kan somna i tid. Visst, det kanske inte har varit så fruktansvärt svårt att somna alla dessa nätter under hösten men det känns ju onekligen som om de inte räckt till, de får guldkornen av sömn som varit i tillvaron.

Till saken hör att jag haft sömnsvårigheten sedan oktober/november 2005, en ovana jag plockade upp hos ett numera ex. Tyvärr har båda varit svåra att bli kvitt till 100% och sorgligt nog ser det ut som att avslutet med exet kommer att komma fortare än att få rätsida på sömnen. Inte för att det ser ut att komma något ordentligt avslut med exet, han har fortfarande en hel del av mina saker som gisslan. Jag vet inte ens om jag ska tycka det är bra eller dåligt. Men efter att ha varit stressad över att aldrig ha kunnat somna i tid ska jag nu sova. 7 timmar utan uppehåll är något jag ser fram emot redan nu, så om en kvart torde jag vara ‘borta’.