en lagomtanke om värmen

Solen ligger på, värmen är på gränsen till outhärdlig för en som jag. Även om det är lite svalare än igår då det blev ett extra värmepåslag tack vare skinnpyjamasen. Det är då man plötsligt börjar uppskatta de där högre hastigheterna trots att de stundom också känns en aning läskiga. Samtidigt var det svårt att komma ifrån hur olidligt varmt det var. Snudd på för varmt.

Inte så att jag gillar att frysa men jag har det gärna lite svalt och möjlighet att reglera värmen med en filt snarare än kvavt, varmt och kvalmigt så till den grad att jag inte vet hur jag ska ta vägen och mest funderar på hur jag bäst kryper ur mitt eget skinn för att få svalka. Å andra sidan blir det ingen snygg solbränna om jag gömmer mig inomhus så det är bara att bita ihop och hälsa artigt på det fina vädret.

Det finns så många ord som vill ut just nu, men inte en enda början som blir tillräckligt bra för att hålla upp en hel text. Det blir bara svammel. Kan vara att värmen påverkar. Att känna hur man sakta löses upp och smälter bort gör hjärnan grå och mosig och det där med att komponera meningar gör sig bara svårare och svårare för varje ansträngning.

Jag kanske får ihop något till på fredag. En liten tanke har börjat ta form men den är än så länge inte mogen nog att skrivas ner, kanske behövs det lite mer vatten i värmen för att den ska gro. Jag kanske finner inspiration i Västerås om ett par timmar. Oavsett om jag finner inspiration eller inte så kommer jag åtminstone finna mig i gott sällskap under ett antal timmar framöver och bara det är värt en hel del. Förhoppningsvis blir det också mycket bada och en del vindar så att man slipper känna sig som en isbjörn i Sahara.

fortfarande röd om kinderna

Jag fick ett mail om sommarkänsla på Korsika för en stund sedan. Vem behöver Korsika med dagar som igår. Det var rakt igenom svårt att känna att det bara var maj när man satt där iklädd bikini i gott sällskap på en liten kobbe i närheten av Ljusterö, med kallt dricka och molnfri himmel. Däremot var det inte svårt att greppa att livet är underbart i den situationen och med kärleken nära intill. Att det sedan har regnat och åskat idag gör inte så mycket, vi är fortfarande röda om kinderna.

Var tog tiden vägen?

Sommaren är slut. Åtminstone tolkar jag det så då de börjat samla in stadens Alvedoncyklar. Min sommar har i stort varit ett slöseri, även om delar av den har varit riktigt ljuvlig. Jag lämnade åtminstone länet tre gånger sedan maj. Vilket i sig givit en total frånvaro från hemmet på strax under fjorton dagar, men bättre det än inget resande alls.

Imorgon börjar det. Jag är mer än måttligt nervös av flera orsaker än jag i dagsläget vågar skriva ut här. Personliga funderingar kring diverse olika saker anser normen uppenbarligen att man ska hålla för sig själv. Nu, frukost!

Utedass och utedusch

Det lantliga livet har en del ljusglimtar. Många gånger hinner jag glömma bort det i min lilla etta i en folktät del av Stockholm. Lugnet här ute, om man inte tar med sig eget oväsen i form av barn eller fyllskallar, är en lisa för själen.

Att behöva oroa sig för att åskan kanske slår ner i huset är å andra sidan något som inte hör till mitt normala vardagstänkande. Det mullrar en del ute och blåser en och annan vind som viskar om oväder så det kan vara en tanke värd att tänka två gånger åtminstone. Ytterligare saker som jag förvisso står ut med i drygt tio dagar men aldrig skulle gå med på om jag visste att det var fråga om ett boende på längre sikt är utedass. Jag är helt enkelt för bekväm. WC är bekvämt och helt och hållet i min smak ifråga om bekvämligheter. Antalet flugor här omkring är också en faktor som talar emot vidare och längre vistelser på den här sortens platser, oavsett hur själsligt uppfriskande det är.

Men ifråga om själsligt uppfriskande finns här ett och annat attribut som verkligen gör vistelsen värt lite mer, så som den ser ut idag. Med tanke på badrumssituationen, alltså inget indraget vatten på det viset (enbart till köksbänken), är det finurligt löst med en utomhusdusch. Det höga trästaketet, med varvade bräder, som utgör badrummet på utsidan av huset är alldeles lagom badrum på en plats som den här. Närheten till naturen känns av. Vid rätt tid på dygnet strilar solen in över brädorna. Solstrålar uppblandat med lagom varmt vatten strilar ner över ens kropp och dofterna av naturen omkring förhöjer upplevelsen på ett sätt bortom vad jag där och då fann ord för att beskriva. Jag hade gärna fastnat i det ögonblicket lite längre. Eller åtminstone fram till det att mannen i sällskapet drog igång gräsklipparen på andra sidan staketet. Då rökpelaren glatt vinkade över trästaketet och doften av gräsklipparbensin ersatte alla luftens intryck var det bara att ge upp. Inse att den romantiska känslan av uteduschen hade tagit sig en snabb semester.

När jag nu sitter ensam här för några timmars studier innan det är dags för kvällens resa mot Visby funderar jag på att försöka återuppliva minnet, utan bensindoft, i all min ensamhet. Dock är jag lite fundersam och tveksam. Det har börjat mullra på en hel del ute och åskan är mer påtaglig, vilket i sig kan innebära att badresenärerna återvänder vilken minut som helst. Å andra sidan, varför skulle inte utedusch i åska och regn kunna vara minst lika intimt, romantiskt och själsligt uppfriskande?

Bild från duschen? Skulle inte tro det..

Snorig kalksten upphittad!

Solen skiner. Vädret är varmt. Näsan rinner. Ögonen kliar som aldrig förr. Den här ön är helt enkelt inte bra för min hälsa. Det är mer här som inte känns bra för min hälsa, men det är lite svårt att sätta fingret på exakt vad. Mycket av det handlar säkert om att jag inte var riktigt klar med det jag kände att jag ville göra, med människor jag kände att jag ville möta, innan jag for hemifrån i fredags. Det är bara fråga om en vecka till, jag vet det, en vecka går så otroligt fort. Samtidigt har den här veckan bestämt sig för att vara extremt långsam, vilket nog mest hänger ihop med den där näsan som reagerar på allt och inte låter mig känna mig det minsta mänsklig överhuvudtaget.

Har ännu inte hunnit med att bada. Det blåser för mycket på den här sidan ön. Jag tog med badkläder i överflöd. Alla de där fula jag samlat på mig under åren, plus något mindre gräsligt par till. Men i nuläget vet jag inte ens om det blir något bad utomhus. I så fall är det kanske ytterligare ett år att lägga till räkneverket sedan det senaste utomhusbadet.

Tidigare såg jag till att åtminstone ha klivit i något vilt vatten en gång varje sommar, mest för att för min egen skulle bekräfta att det var sommar det året också. Senast jag gjorde det var 2004. Endera innebär det att det har slutat vara sommar sedan dess, eller så är det bara så att jag tappat greppet om de egna traditionerna också, precis som med alla andra traditioner och högtider som en gång fanns.


De senaste åren har jag knappt firat jul och än mindre nyår, påsk, midsommar, nationaldagar, pingst eller något annat som enligt almanackan normalt leder till att man samlar sig med familj och/eller vänner och umgås. Samtidigt som jag ser hur jag varken pyntar, firar eller tar vara på de där dagarna ser jag också hur jag förlorar perspektivet på min omgivning. Jag vet knappt var i tiden jag befinner mig. Högtiderna var tidigare alltid avstamp i årets planering som gav en helhetsbild och fungerande rytm i tillvaron. Jag har tappat bort allt det där, rytmen, perspektivet, synen framåt också. Hur jag dessutom hamnade i den här tanken utifrån en snorig näsa, kliande ögon och en hel dags studerande vet jag inte, men det är kanske dags att släppa den tanken för stunden, se om det behövs någon hjälpande hand i köket och förbereda för kvällens parti Mah Jong.

Bakom mina solglasögon

Jag känner mig en smula isolerad fastän det inte ens gått ett dygn. Det enda jag kan gömma mig är kurslitteraturen. Kanske är det bra på sitt sätt. Solen skiner, Gotland är varmt, här ute är mest åker och öde. Väl på plats insåg jag att jag glömde solglasögonen hemma. Fyraåringen ryckte på axlarna och sa “Då får du väl åka hem och hämta dom då.” Jag förklarade ingående varför det inte var så lätt. Enkel resa från dörr till dörr skulle innebära ungefär sex timmar, så att resa tolv timmar för ett par solglasögon skulle vara så länge att jag i så fall skulle välja att stanna hemma. För ett kort ögonblick lät det som en tillräcklig orsak att åka hem, ett par kvarglömda solglasögon.

Mina orsaker att vilja vara där snarare än här är av en helt annan karaktär. Jag kan inte riktigt släppa honom med tanken, även om det nog är det enda sättet jag kommer ha fått möta honom på. När jag någon enstaka gång vet vad jag är nyfiken på, och det tidigare flaggats med grönt ljus, varför ska jag då sitta och vänta? Att jag samtidigt är rädd, slår knut på mig själv, säger de där dumma sakerna som bara rädslan skulle få för sig att häva ur sig, det gör mig inte mindre nyfiken. Men visst, när rädslan sagt sitt så är det gröna ljuset borta, även om ingen satt upp en stoppskylt på väl synlig plats. Så det är kanske lika bra att jag är där jag är, med kurslitteraturen och familjen som verkar ha försvunnit någonstans utan att säga något. De dyker förhoppningsvis upp igen framåt matdags, vilket jag hoppas är snart. Jag börjar bli hungrig.