Å ena sidan förstår jag mycket väl vad Elisabet Höglund försöker komma åt när hon säger att twitter, facebook och sociala medier avskärmar oss från varandra i verkligheten snarare än tvärtom. De timmarna man sitter med datorn i knät kanske man inte samtidigt har fjorton, fyra eller ens en människa i sin närhet att prata med. Å andra sidan har jag testat det sista också. Att sitta med en människa i min närhet med dator i knät, dator i mitt och dator i hans och efter många timmar insett att han gått förlorad. Han har menat att vi lärt känna varandra genom att sitta så, jag menade hela tiden att vi kanske haft en möjlighet att göra det om vi pratat med varandra också och inte bara med andra i fysisk närhet av varandra. En tydlig orsak till att han är avvecklad och datorn mest är sällskap när det inte finns någon i närheten i att umgås med.
Å andra sidan tycker jag samtidigt att hon har lika mycket fel i sitt påstående. Utan internet hade jag inte pratat med fler människor i verkligheten, snarare tvärtom. Utan internet och sociala medier hade jag nog varit en enstöring i ett litet samhälle i södra Sverige där jag varit än mer isolerad från min omvärld än jag är idag. Det är å andra sidan mitt ansvar att se till att jag tar del av människorna bakom orden på internet i fler format än just via datorn. Jag är den som måste välja att gå ut och möta dem i resten av verkligheten också, något jag gärna gör under samma förutsättningar som jag möter människor i övrigt.
Att det sedan skulle bli mer kallprat och ytligt pladder med fler vänner och mindre intima samtal är inte heller något jag håller med om. Men det handlar helt enkelt inte om kommuniktionsformen. Det handlar mer om vem jag är och hur jag samtalar med min omgivning, på samma sätt som det antagligen utifrån Elisabets perspektiv handlar om hur hon är och hur hon samtalar med sin omgivning. Jag känner henne inte, vet inte hur hon kommunicerar med människor beroende på hur väl hon känner dem och inte. Däremot vet jag för min egen del att ytligt pladder och kallprat inte är en av mina paradgrenar, vare sig det är i ett rum med fysiskt närvarande människor eller i samtal med andra över internet.
Snarare tycker jag det är hemskt trångsynt att kategorisera sina vänner och de människor man valt att ta in i sitt liv och definiera hur “äkta” de är utifrån var man först mött dem.
Eller blev det där rätt egentligen?
Idag är egentligen vilken dag som helst i de flesta människors liv. Kanske inte mer i mitt heller. Men för min del kommer den med påminnelsen om den totala urskulden till familjen som jag aldrig kommer bli kvitt. Det låter kanske konstigt och en smula tungt och det är det.