Tag Archives: smärta

förstå

Posted on by
Reply

“Om din partner påverkas negativt och mår dåligt av att du behåller kontakten med någon som på visst sätt haft den plats som din existerande partner har i ditt liv nu, så tycker jag att det är anledning nog att avsluta kontakten med sin ex-partner.”

Jag läste det här hos en prinsessa och känner mig åtminstone lite förstådd av någon. Någon jag inte känner. Någon jag inte vet vem det är. Någon som inte vet något om mig. Men trots det ändå förstådd av NÅGON.

Nu önskar jag bara att de nära mig, de med makten att påverka situationen, också kunde tänka sig att åtminstone försöka förstå.

andras ord betyder något

Posted on by
Reply

Jodå, jag läser bloggar också. Inte alltid så regelbundet som jag skulle önska men jag läser när jag minns. När jag kommer på mig själv med att undra vad som hänt sedan sist, hur det har gått och hur människan bakom bloggen mår.

Jag ser Essa skriva om det analoga livet och tänker samtidigt på mitt en egen analoga tillvaro, hur jag önskar att den var mer integrerad i min digitala samvaro.

Jag kollar in hos Hoppfull, undrar hur hon mår nu. Vet att hösten och en stor del av sommaren har varit tuff för henne. Hoppas att det finns lite mer ljusglimtar igen.

En kort stund landar jag hos Esroth och känner efter att ha läst hennes tankar att jag också gärna vill nysta i begreppet lycka, men också att jag inte har tid att göra det alldeles just nu.

Kollar också hur en del av  mitt hjärta mår och går sönder lite till. Lillnywen, käraste syster, är arg, uppgiven, uppriven och ledsen över livet,  vilket jag på många sätt förstår. Samtidigt går jag sönder lite mer, just för att jag är så maktlös i det hon upplever. Jag kan inte laga hennes tillvaro hur mycket jag än skulle önska, jag kan ju knappt ens laga min egen.

the little things that matter

Posted on by
Reply

It’s not that you look at others that matter so much.
It’s not that you talk to others that matter so much.
It’s not that you sincerely smile at others – that matter so much.

It isn’t any of those things that makes me sad, and what you sometimes call jealous -
though it’s really me being hurt rather than transformed to a green-eyed monster.

What matter so much, is how you DON’T.

How you DON’T look at me that way, or barely at all.
How you DON’T talk to me that much anymore.
Same as it hurts so dearly that you DON’T sincerely smile at my presence anymore.

Those are the little things, that matter so much.

~ Newyn 2010 ~

(skrevs för en månad sedan men hamnade då inte här)

det som inte bygger upp bryter ner

Posted on by
3

Jag har slutat berätta saker. Tar inte längre upp det jag tänker på, funderar kring eller drömmer om. Berättar inte längre om det jag vill göra framöver, om ett år, om en månad eller ens senare idag. Ger ingen som helst återblick av det som hänt mig under dagen, senaste dagarna, senaste veckorna, ingenting. Det finns nämligen inget märkbart intresse av att få ta del av det.

Jag håller dessutom på att lära mig att sluta fråga. Inte visa något intresse för hans liv, vad som hänt honom, hur han tänker, resonerar och drömmer om framtiden. Ber inte om någon som helst återblick ur hans vardag eller ens frågar vem som förgyller den (det är uppenbart att det inte är jag, men frågar jag något alls är jag svartsjuk – orkar inte) eller vad som kommer framöver. Visst händer det att jag glömmer mig ibland, frågar ändå (för jag ÄR faktiskt intresserad av hur människan jag älskar har det i sitt liv) men jag blir bättre och bättre på att låta bli.

Blir jag dessutom riktigt bra på det, att inte fråga alltså, närmar jag mig så sakteliga stadiet då jag inte längre bryr mig utan istället kramar likgiltigheten som om den vore min snuttefilt, min egen Teddybjörnen Fredriksson och den enda i världen som vill ha mig. Inte för att jag vill nå dit, men det är ändå det som är resultatet – mitt sista försvar för att inte gå under.

Och när om jag väl hamnat där – finns då någon kärlek kvar att tala om?

Dina attacker får du igen för, trefaldigt.

Posted on by
Reply

På tal om tidigare text om bristande självinsikt. Det är snudd på förvånande hur vanligt det är.

Att någon sätter i gång och jävlas med en bara för att hen kan är inte bara obegripligt utan rent ut sagt tröttsamt. Oftast går det att ignorera bort, men med en del idioter funkar inte det. Enda kvarvarande alternativet blir då att spegla de angrepp hen använder sig av så att de faktiskt riktas mot hen själv. Ett annat uttryck för det är att bita sig själv i svansen. Ironiskt nog leder egna svansbett av den karaktären till sura miner och panikartade rop på att bli lämnad ifred.

Visst! Idiot – som du faktiskt är! Lämnad ifred blir du!

På ett väldigt, väldigt enkelt sätt.

Så fort du själv slutar med dina löjliga angrepp och låter bli att lägga näsan i blöt i andras liv, där du inte har något att göra överhuvudtaget, då slutar det. Direkt! Det är nämligen bara dina egna attacker som studsar och biter dig själv i det feta arslet du annars sitter på!

Att de sedan biter dig hårdare än mig är inte ens konstigt! Det är dina dåliga sidor du slåss med och slås ner av, inte mina. Jävla idiot!

Jag gråter av glädje – och av sorg.

Posted on by
2

Min själ är sprucken och håller på att slitas itu. Känslorna drar åt så olika håll och det är svårt att begränsa sig till tidpunkter när det ena eller andra får ta plats och istället slåss de om utrymmet hela tiden.

Å ena sidan den ljuvliga känslan. Kärleken spirar och gror sig starkare. Det går inte att undgå pirret i magen av förälskelsens fnittrande fjärilar. Den värmande och grundande tryggheten lägger sig som isolerande, skyddande bomull omkring mig, omkring oss, och det som håller på att växa fram.

Bitarna faller på plats och det känns bra på alla plan jag än så länge hunnit utforska. I det finns inte ens en oro över de nivåer och dimensioner vars dörrar ännu bara står på glänt. Det är med iver, nyfikenhet och spänning jag vill möta framtiden, med hans hand i min.

Å andra sidan sorgen. Mörkret som förtär. Styggelsen av att människor går ur tiden, människor som är knutna till min omgivning på ett eller annat sätt försvinner, avlider, lämnar stora sår efter sig. En del sår så fruktansvärda att det är svårt att inte rivas upp själv – även om det inte är min sorg. Det skördas lite för många liv på för kort tid för att det ska vara hanterbart, åtminstone i kontrast till det andra.

Det sliter och drar åt varsitt håll. Det är svårt att vara egoistisk och gå helt och hållet upp i kärleken och den ljuvliga känslan med all smärta som vibrerar omkring en. Samtidigt är det minst lika svårt att låta bli just därför. När sorgen kommer så nära och smärtan blir så påtaglig att man nästan kan ta den i handen och ledsaga den till ett annat rum kommer också insikten.

Det är då man än en gång ser, blir påmind om, hur skört livet är. Hur snabbt allt kan förändras. Hur maktlös man en dag kan vara, och att den dagen kan vara imorgon likväl som om femtio år. Hur viktigt det är att inte vänta med att visa kärleken till imorgon, eller en annan dag.

Det gör mig så kluven i själen – och samtidigt så hel som människa.

en första gång och livet efter det

Posted on by
3

Någonstans ibland bloggarna jag besöker uppmärksammades veckans tema från Mymlan, jag tror det var hos Ulrica. Det handlar om första gången. Jag tänkte egentligen strunta i det eftersom jag redan har skrivit om det här i höstas. Men så sprang jag också förbi inlägget om den piniga mensen och började fundera kring mitt eget förhållningssätt och vad som påverkat mig. Givetvis finns det hur många andra första gånger som helst att skriva om och jag har en hel del kvar att se fram emot. Men den här texten får helt enkelt bli en liten “ode to my period“.

Det finns fragment kvar. Lite i delar minns jag fortfarande första gången, min första mens. Jag hittade en gammal dagboksanteckning (jag skrev alltså långt innan internet slet tag i mig);

Torsdag 1/8-91 :

Klockan är 12 minuter i 3 och jag har just fått min första mens. Nu har jag skitont i magen. Ja, ja, det är inget att göra åt…

Det var varmt ute, jag hade fortfarande sommarlov och vid något toalettbesök under dagen upptäckte jag den rosa färgen när jag torkade mig. Jag hade mina misstankar, men var inte helt säker ändå så jag ropade på mamma. Hon kom, såg lätt irriterad ut över att ha blivit störd i vad hon än gjorde, och undrade vad jag ville. När hon såg minns jag hur hon suckade tungt och muttrade, mer för sig själv än riktat till mig;

“Jaha, har det där helvetet börjat nu också!”

Jag blev alldeles paff.

För ett ögonblick trodde jag att hon var arg på mig, att jag hade gjort något fel. När hon hämtat binda, trosor och vad mer hon tyckte att jag behövde och hade försvunnit igen satt jag fortfarande kvar inne på toaletten. Kände mig ganska så tiltad och var långt ifrån säker på hur jag skulle förhålla mig till min mens, mamma och mig själv överhuvudtaget. Sen kom värken från helvetet. Kanske var det den hon menade?

Såhär i efterhand (närmare 19 år senare) gissar jag att det inte var den fysiska värken hon syftade på. Det handlar mer om allt som har med den delen av kroppen att göra. Det har under årens gång handlat om utbrott över mina val i förhållande till den kroppen jag har fått att leva med. Att jag valt tamponger framför bindor. Att jag som 15-åring krävt och fått p-piller för att minska en plågsam tiodagarsmenstruation till något som ter sig mer normalt och som gått att leva med (hade alltså inget alls med någon sexdebut att göra, den kom mycket senare).

Sen dess har mycket hänt och det finns säkert många saker jag gör och i mitt sätt att resonera som hon kan få ytterligare utbrott över. Men oavsett allt det (som skulle kunna bli hur många långa bloggposter som helst) känns det ändå bra att jag numera kan stå för min mens. Det är dessutom skönt att se att älsklingen också verkar kunna hantera det utan att vara äcklad av situationen, eller är det så att han döljer det väldigt, väldigt väl?