det kommer mera

Det är inte så att jag inte längre har något att skriva. Det är inte ens så att jag tröttnat på att skriva här och fundera på livet och världen omkring mig. Det är inte ens en protest över det låga besöksantalet och att kommentarsfältet inte glöder.

Det är bara så att det händer en massa annat som just nu fått lite högre prio än det här. Så var lugn.

Det kommer mera. Bara inte just nu.

fem orsaker till tystnad

Det finns dagar när orden slutar flöda. Det finns tider när det inte finns något att säga. Det finns dessutom tider när det finns hur mycket som helst att säga, men orden kommer inte. Det finns stunder i de här tiderna när det inte finns någon motivation att ens leta efter dem. Här är några orsaker till varför just nu är just så..

- CSN krånglar, den ekonomiska tryggheten (ens för nästa räkningshög) existerar överhuvudtaget inte. Inkomsterna är ett skämt som är så sorgligt att ingen ens vill dra det.

- mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Motivationen att städa grusas av insikten att det inte är lönt. Det kommer inte bli någon egentlig ordning ändå. Det finns ingen plats att organisera och förvara för att minska oredan. Jag orkar inte.

- ensamheten är för påtaglig. Det händer att jag försöker umgås, lite grann. Det händer att jag försöker plocka fram mitt glada sociala jag i samband med skolan. Men det sträcker sig inte utanför det. All tid därutöver (vilket är majoriteten av dygnets alla timmar och veckans alla dagar) spenderas ensam, rent fysiskt. Jag upplever isoleringen från omvärlden. Givetvis uppskattar jag den sociala närvaron på internet, men det är den fysiskt sociala närvaron som behövs för att laga själen och trigga receptorerna som smörjer mitt välbefinnande.

- den fysiska energinivån är obefintlig. Det hänger ihop med den första punkten. Så länge CSN krånglar finns det varken pengar till räkningar eller till mat. Sedan början av augusti har 61,5 kg förvandlats till 54,3 kg varav det mesta försvunnit senaste två veckorna.

- motivationen är svår att hitta. Inte bara motivationen att skriva, utan motivationen att vara, göra och leva som en hel människa. För det mesta finns inte motivationen alls. Det är en strid varje dag att ta sig upp och infinna sig i den skolan där det är tänkt att jag ska vara. De flesta dagarna går det, ibland går det inte. Ingen av dagarna känns som en seger.

Det vore lättare att bara försvinna någonstans längs vägen. Tanken blir alltmer lockande för varje dag som går där inga klara besked ges, där nästan inget motiverar och lyfter sinnet. Det känns snarare som om det vore en lättnad – för alla andra.

en struntsak för de flesta, men inte för mig

Redan som barn, åtminstone från dagarna då jag lärde mig skriva, stava ord, sätta samman meningar,  drömde jag om att någon dag skriva hela böcker. Ge andra människor en inblick i min tankevärld, de fantastiska miljöerna som mitt inre kan forma. Jag vill redan då lämna något av mig kvar till eftervärlden.

Kanske var det därför jag så småningom började skriva dagböcker. Det var förvisso inte därför jag fortsatte skriva dagböcker och skulle någon få tag på och läsa dem nu skulle jag troligtvis tycka de vore pinsamma. Jag har några gånger själv försökt läsa vad tonåringen i mig ville förmedla men har tyckt det har varit för svårt, för nära, för obekvämt. Kanske blir det lättare när jag blir äldre och avståndet något större. Kanske blir det lättare om någon annan läser dem, om sisåsdär sjuttio eller hundra år. Någon som aldrig mött mig.

Drömmen om det skrivna, tryckta ordet, ett format av förevigande har trots det alltid funnits kvar. Även om det känts som smolk i bägaren att nå fram till det i den allt mer digitaliserade verkligheten omkring mig. Än så länge är resan fortfarande lång, åtminstone till målet med ett tryckt verk med bara mina ord. Så många ord, så många av mina tankar att jag nästan blir vimmelkantig av tanken på att det ens vore möjligt.

Men nu har lite, lite mark erövrats i den tryckta världen. Det känns spännande, roligt och framför allt motiverande att försöka nå fram till drömmarnas mål. Ett nätt urval av mina ord finns där, förverkligade i ett beständigt format. Ett litet kapitel i Paul Ronges bok Sociala medier – En halv sekund från ord till handling är klätt i mina färger, med mina ord.

Det enda som kan förstöra dem nu är en omfattande bokbrand där inte ett enda tryckt exemplar av någonting överlever.

omprioriterad tillvaro

Det blir inte lika mycket texter här i nuläget. Emellanåt är det helt enkelt för att jag inte hittar något att formulera en text kring, andra gånger är det för att jag behöver skriva något på annat håll som för stunden har högre prioritet än det här. Men en hel del gånger är inte det heller sant.

En hel del gånger är jag helt enkelt för upptagen med att hålla i mig (så att jag inte ramlar av) för att kunna skriva en enda bokstav, vare sig på datorn eller mobilen. Men just då gör det mig inget, jag har tillräckligt roligt där jag är.