Tag Archives: skam

mitt monster

Skam är en parasit.

En hemsk liten parasit som kan ta sig in i vilken del av ens känsloliv som helst. En elak jävel som finns överallt och påverkar precis allt. Skämkänslor fyller ingen funktion. Man lär sig inget av det. Det ger ingenting. Det är bara destruktivt, inget annat. Skam ger dig känslor som talar om för dig vem du är, men bara på ett destruktivt och negativt sätt, aldrig någonsin något bra.

Skam måste bekämpas. Skam är inget självvalt, inget som någon gör medvetet. Det är skammen som kontrollerar människan, inte tvärtom. I viss mån är människan maktlös inför skammen. Det är ingen annan som lider mer av skammen än den människan som känner dess ständiga närvaro.

Skam sätter krokben på det rationella tänkandet. Destruktiva beteenden översätts till egenskaper där det känslan av skam kan få plats att vältra sig. Skillnaden mellan att göra och att vara ligger dold i mesta möjliga mån. Skam vill gärna inte att du ser att du inte är dina handlingar. Skammen gör allt för att kontrollera, för att se till att människan ska må dåligt.

Målet är att människan ska må skit, för precis allt och för absolut ingenting. Att få människan att hata sig själv. Orsaken är mindre viktig, så länge jag hatar mig själv är skammen nöjd, mätt och belåten. Så för att inte tappa greppet om det här tar skam varje enskild situation, varje enskilt tillfälle, varje egenskap, varje beteende den får tag på och översätter det till att människan ska må skit.

Skam är dessutom en ärftlig, psyko-bio-social åkomma. Men även när man ser det, ser dess ursprung har man redan smittats av den och det är försent att fly. Att försöka flytta ifrån den är lönlöst. Det hade kanske varit möjligt om man kunde flytta ifrån sig själv. Men det vet vi allihop att det är fysiologiskt omöjligt.

Så här är dagens sanning.

 Skam är mitt monster.

Det är han som sitter på min axel, dygnet runt. Som styr mig och berättar för mig hur jag ska må. Som ständigt talar om för mig att jag inte förtjänar att må bra.

Att leva med skammen ständigt närvarande är ett helvete. Att inte ha verktyg för att bekämpa den är hemskt. Att veta att man ständigt måste ifrågasätta alla känslor (med hjärnan, prata konstruktivt och rationellt med sig själv om varenda en) är utmattande, än mer så att göra det ensam. Att inte ha varningssystem i sig själv som gör det möjligt att möta skammen tidigt och mota Olle i grind är fruktansvärt.

Det här är en kamp jag inte ser fram emot. Samtidigt ser jag fram emot att vara långt in i processen som den här kampen innebär. Att våga känna utan att vara tvungen att bjuda in skammen, varje gång.

Det kommer bli jobbigt. Det kommer vara tungt. Det kommer finnas så många motgångar att jag kommer tro att jag håller på att dö. Det gör mig livrädd bara att tänka på det, men jag vet samtidigt att jag inte har något val. Jag måste få bukt med skammen. Jag måste bryta mig loss för att inte föra den vidare.

Jag kommer kämpa.

Jag har redan lovat att inte ge upp, inte sluta kämpa.

Men när jag verkar vara på väg att göra det, när jag ser ut att inte orka mer. Då får Du gärna komma och hålla min hand, våga hålla om mig och viska:

“Du kommer klara det här. Ge inte upp.”

1 Comment

Filed under Newyn

när jag inte tycker om mig själv

Efter en helt underbar helg, långt bättre än jag vågat hoppas på, kommer jag hem och det första jag gör är att gråta. När jag dessutom förstår varför jag gråter skäms jag och blir samtidigt gruvligt arg på mig själv.

Det är inte så mycket avundsjuka (eller ens någon form av illvillig missunnsamhet) som jag först trott utan hur det slår rakt in i den där önskan som är så stark att det gör ont att tänka på den. Knappt att det går utan att tårarna springer marathon ner för kinderna och alla försök att hindra det är katastrofala misslyckanden redan från början. Eller jo, en del avundsjuka är det i det, vilket jag skäms något fruktansvärt över och därmed blir arg på mig själv att jag överhuvudtaget känner så.

I allt det där ljuvliga, varma, underbara och välkomnande som varit i flera dagar fanns såklart också påminnelsen om det som inte är. Den blev extra påtaglig när jag såg hans eufori och totala lycka över att hon så tydligt visade att det var honom hon behövde och ville ha just där och just då. Inte sin mamma, eller ens sin pappa utan Honom. Han pratade efteråt om känslan att känna sig så behövd och det oförklarligt underbara med den. Jag missade att värja mig, hann precis samla tillräckligt med kraft för att där och då inte falla ner i det stora hålet jag bär inom mig, där den känslan egentligen borde finnas.

Ett tag trodde jag att det handlade om ren, skär avundsjuka för att han har tillgång till den känslan och inte jag. Men det är inte ens på den nivån. Det gör inte alls ont att han har den, det gör bara ont att jag inte gör det. Det finns inget där ute av allt underbart som jag INTE unnar honom, han är värd allt det där och så mycket mer. Skulle det visa sig att jag är ett hinder för hans lycka skulle jag röja det hindret för att hjälpa honom finna den. Svårare än så är det inte.

Så nu när jag efter flertalet gråtattacker under dagen och ständiga konfronterande av de egna känslorna kommit fram till att jag åtminstone inte är missunnsam har jag bara mitt eget ekande, stora hål i känslorummet att slåss med. Saknaden efter det där jag än så länge aldrig riktigt upplevt. Det där som jag fortfarande är så innerligt rädd att jag aldrig kommer få uppleva – vilket på ett eller annat plan får mig att känna skam. Mer skam än avundsjukan bär med sig.

Så nästa steg blir att rota i skammen, men vet inte om jag orkar det. Åtminstone inte idag.

Leave a Comment

Filed under Barnlösheten

att inte kunna anmäla

Jag är långt ifrån säker på vad för upprop och projekt som pågår på twitter just nu, men jag får känslan av att det rör sig om när Nej inte respekteras, inte mottages som det Nej det är eller när det helt enkelt förväntas vara Ja enbart för att man vistas i samma lokaler som vederbörande.

Även om det inte gör det så för det tankarna till män, nej förlåt SVIN, som tagit sig rättigheter som överhuvudtaget inte varit deras att ta. Att kalla de svinen män vore att smutskasta alla de hedervärda, sunda män som trots allt ändå finns där ute.

Jag har under senare halvan av mitt liv råkat ut för en rad av dem, svinen alltså, och alla går fortfarande oanmälda. Helt enkelt för att det inte riktigt går att anmäla en “vän” som tagit sig friheter som inte var hans att ta, eller någon som jag initialt haft ett intresse av att SAMTALA med. (Resultaten blir som i de flesta fall som uppmärksammas i media. Skulden läggs på kvinnan och i bästa fall var det ju ett missförstånd som snabbt slätas över.)

För sånt här händer verkligen. Jag finner levande varelser intressanta att utbyta tankar och idéer med, så där så att jag kan verka barnsligt förtjust i någon enbart därför. Men det är också allt. Med det är det inte automatiskt sagt att jag vill ha samma varelse naken nära mig, eller för den delen i mig. Byta alllehanda kroppsvätskor med någon för att samtalet var trevligt och underhållande är inte automatiskt en naturlig följd, i alla fall inte för mig. Oftast vill jag ärligt talat inte ens se densamme naken, än mindre tänka på det.

Svin förstår inte sånt. De tar ingen hänsyn. Istället tar de till de medel de anser krävs för att få som de vill oavsett hur mycket jag inte vill. Om de vet om det, att jag inte vill? De frågar överhuvudtaget inte. På så vis behöver de inte mötas av ett Nej. Istället tolkar de (mig, och säkerligen många andra) precis så som det passar dem bäst. Det används andra metoder. Alkohol har i några fall varit vapnet, i andra har det varit fråga om falsk vänskap och spelande på ens samvete när det väl kommer till kritan.

Resultatet har alltid varit detsamma. Oavsett hur varenda cell i min kropp skriker “Jag ville verkligen inte! Jag ville ALDRIG! Det har aldrig ens funnits en tanke där du förekommit naken i min närhet!” så hjälper det inte.

Enligt svinen (eller som de egentligen borde kallas; förövarna) ska det “ha verkat” som jag ville eftersom jag inte blev arg, fäktade och slog omkring mig och vrålade NEJ!!!! för allt vad mina lungor bar. Så för att jag ska “gå fri” måste ja alltså bete mig som något annat än det som är jag? Alla som känner mig vet att jag inte slåss, fäktar och skriker för minsta lilla – det ligger inte i min natur. Så nu går svinen fria. För det går inte att prata om det utan att någon åtminstone antyder att skulden nog trots allt ändå ligger hos mig, att jag på någon (om än liten) nivå tillät det.

Det enda skydd jag har mot dem är att ta avstånd, sluta tänka på dem som individer. Betrakta dem som döda ting, sluta kännas vid att de överhuvudtaget existerar. Men det är inte mycket till skydd.

Skadan är redan gjord och jag måste hela tiden hitta sätt att leva med den – och mig själv.

Edit: Ett försök att sammanfatta känslan gjordes med en kommentar jag skrev på twitter igårkväll; “Finns få saker som är så osexigt som maktmissbruk, oavsett vilken nivå det handlar om.”

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

jag vet när jag gjort fel

Det finns en blomma jag älskar över allt annat. En stark, envis och vild varelse som jag i tysthet svor att skydda redan innan hon föddes. Kanske är det därför jag skäms så oerhört över att inte ha funnits där, inte haft möjlighet att skydda henne så som jag velat eftersom jag ständigt slagits och kämpat för min egen överlevnad. Någonstans har jag ändå alltid vetat att jag inte kan skydda någon annan om jag inte överlever själv.

Hon börjar närma sig vuxen nu, min älskade blomma, och är mer självständig än någonsin, mer besviken än tidigare. Det gör så ont i mig – att jag bara lyckats göra henne besviken. Att jag totalt misslyckats med att vara den förebild hon sökte under åren som gått. Det var aldrig min avsikt, men det är ändå en sanning. Jag fanns inte där när jag hade behövt finnas där, och det är knappt så att jag finns där nu. Det finns bara ett sätt att hantera det, att känna inför situationen som den nu är.

Jag skäms, och det ska jag banne mig göra också!

Förlåt.

Leave a Comment

Filed under Familjeliv

att jag inte skäms, eller jo det gör jag nog

För sisådär 1½ månad sedan mailade jag mig själv (ett ack så effektivt sätt att inte tappa bort saker man tycker är viktigt) ett par multiövningar som jag hittat på www.iForm.se och en skarp förmaning att börja träna. Tanken var att om jag åtminstone gör dessa två ett par tre gånger i veckan så gör jag betydligt mer åt min fysik och hälsa än vad jag gjort hittills. Så duktigt har jag inte varit.

När jag dessutom läser hur duktig Anna Drott är på att detoxa, komma i form, sätta upp rimlig delmål och hålla sig motiverad blir jag imponerad och samtidigt skäms jag lite mer. Skäms helt enkelt över att inte komma till skott med något som egentligen inte borde vara så svårt.

Samtidigt är skam inget som stärker motivationen, åtminstone inte för mig. Någon som har tips på bättre tillvägagångssätt?

3 Comments

Filed under Allmänt

min själs nattsida

Det finns sidor hos mig själv som jag personligen tycker mindre om.Det finns drag som, om man vattnar och ansar på rätt sätt, smygande växer fram och utan förvarning sedan kan explodera i ansiktet på någon.

Jag är inte särdeles stolt över att det är så här, men det finns tillfällen när jag känner hur det skaver i pannan, hornen växer fram och vad ond tanke jag än kommer på riskerar att ta form i verkligheten.

Givetvis är det inte så att det här händer spontant och helt utan anledning. Det finns alltid något som hänt och i många fall någon vars mönster jag fångat upp, vars illvilja, missunnsamhet och direkt nedriga tankar och planer jag känt vibbarna av. Det handlar också om att jag de gångerna är mer än mindre säker på hur det föreligger. Det är sällan fråga om en slump att personens plötsliga infall råkar vara just då. Snarare är det så att jag sett avsaknaden av reaktioner innan, när han eller hon varit ovetande om hur verkligheten ser ut. Sedan efter nyförvärvad kunskap i frågan har densamme gjort ett lappkast och slängt fram en ny agenda. En som i huvudsak går ut på att förstöra för någon annan, nu när personen börjat ana att det finns något att förstöra.

Det är framför allt när jag ser sånt där som hornen växer, blodet kokar, svansen blir längre, mer eldfängd än tidigare och de lite mer kreativt smärtsamma idéerna poppar upp.

För visst kan man inte bli annat än heligt förbannad när en kärring som tidigare lagt sig i ens liv och försökt förstöra en relation som då var på väg att ta form och nu än en gång försöker göra detsamma. Den tror sig tydligen ha ett trumfkort för att hon anonymt skickade en blomma på alla-flosklers-dag i februari (en grönsak som han trodde JAG hade fixat fram). Senaste påbudet var att den bestämt sig för att berätta om de intima saker de gjort tillsammans (som enligt honom överhuvudtaget inte har hänt) och även hur hon nu tänkt se till att det händer mer.

Det kokar över, eldgaffeln bränner nästan hål i handflatan på mig och jag vet redan nu att det är bäst för hennes hälsa att hon aldrig någonsin träffar mig. Att skinnflå, rulla i ett salttråg och sedan hänga upp i en kran någonstans där vädret är mindre gynnsamt är en tanke som återkommer och ger en form av inre ro när jag visualiserat den tillräckligt detaljrikt.

Men visst, jag är inte stolt över att jag ens tänker så…

2 Comments

Filed under Sinnelag