om det ändå gick att köpa

Om jag för ett ögonblick hade trott att det går att köpa sig bättre självkänsla för 250 spänn hade jag gjort det för länge sen. Om det överhuvudtaget hade gått att köpa bestående självkänsla, oavsett pris, hade jag maxat ut samtliga mina krediter för länge sen för att göra just det.

Samtidigt som jag ser att det pågår en massiv kamp där ute i verkligheten för att se till att barn och ungdomar har den självkänsla de och varje levande människa förtjänar att ha kan jag inte låta bli att samtidigt bli ledsen, vilket jag skäms över något oerhört. Inte för att jag missunnar någon självkänslan, utan för att jag inte ens kvalificerar mig in de grupperna som allt riktas mot. Samtidigt tycker jag det är helt fantiskt med alla forum, all samverkan och allt som på så många sätt det är möjligt verkar för att skapa bra självkänsla tidigt i livet, så att fler slipper hamna där jag är. När man passerat 30 ska man tydligen per automatik ha förvärvat en bra självkänsla. Tyvärr missade kosmos mig när det var dags att anmäla sig till den kursen. Jag visste inte ens att den fanns att fråga efter förrän det var försent.

Nu förstör jag istället allt som kommer i min väg, allt som skulle kunna vara bra. Allt, och enbart p.g.a. självkänslan som inte finns hos mig. Enbart för att jag inte har en inre röst som säger att jag faktiskt duger som jag är, att jag förtjänar att må bra och att jag har rätt till allt det underbara som kommer i min väg.

Den rösten finns inte. Istället viskar någon att det måste ha blivit fel någonstans. För inte kan det vara så att jag duger, förtjänar eller har rätt till. Inte någonsin.

Men som jag också sa tidigare idag;

“Att förklara avsaknaden av självkänsla för någon som aldrig upplevt det är som att förklara törst för någon som aldrig varit utan vatten.”

inte så självklart

Just nu gör livet en smula ont igen.

59 dagar är lite svårt att tolka som något annat än vad det troligtvis var. Det var en inbjudan till livets dans, den jag drömt om sedan jag själv var 10-12 år gammal. En inbjudan som inte var avsedd för mig utan återkallades innan jag ens hunnit fundera på att tacka Ja. Den dansen jag än så länge aldrig på fullaste allvar blivit uppbjuden till. Där jag tydligen aldrig varit det självklara alternativet – för någon.

Inte så att jag är ett dåligt alternativ när det gäller just det. Jag kan t.o.m. vara så järv att jag säger att jag är bland de bästa alternativen som finns där ute. Rent utav det absolut bästa alternativet för en handfull män, för en handfull blivande familjefäder. För någon enda – rent ut sagt fulländad.

Varför?

Hur kan jag säga så?

Jag som inte ens har barn, jag vet ju ingenting!
Kan tänka mig att de argumenten används flitigt av människor som vill hålla mig på plats, trycka ner mig och se till att jag inte sticker upp näsan. Jag kan säga så för att jag vet att mina värderingar håller. Jag kan säga så för att jag vet att kärleken, till det som ännu inte börjat växa, redan finns där och aldrig kommer försvinna. Jag kan säga så för att jag har sett hur jag inte vill att någon annan ska behöva ha det och vet vad jag behöver göra för att ändra på det, för att skriva ett annorlunda kapitel än det förra. Jag kan säga så för att i allt jag andas, är och lever är det min roll. Den enda roll jag fullt och gränslöst brinner för.

Så varför händer det inte?

Kanske för att jag inte är det självklara alternativet. Jag är inte den första du tittar på. Inte den du direkt synar nerifrån och upp, eller tittar på en andra gång inom loppet av några sekunder. Jag är inte den som säljer innehållet genom en överspacklad, retucherad och påkostad förpackning. Det som oftast gör det så självklart för en att köpa!

Jag är inte den som säljer mer än jag senare kan leva upp till. Jag säljer inte en Saab 9-5 genom att måla om den till en Porsche. Det är snarare tvärtom. För att upptäcka sanningen, för att inse att du har fått det absolut bästa som finns, behöver du våga bjuda upp och dansa med mig. Du behöver våga ta dig an mig, en Morris Mini Cooper med en och annan buckla på stötfångaren, och inse att det är en Porsche, det är en Triumph, det är en Kawasaki, det är vad du mest önskar – en dans med allt det bästa i livet.

Just därför gör det så ont, att inte bli uppbjuden till livets dans. Just därför gör det så ont – att jag aldrig är det självklara valet.

det hände nyss och för evighet sen

För två månader sedan var det här datumet en lördag. Det är inte helt svårt att komma ihåg.

För två månader sedan framåt 16-tiden fick jag kalla fötter och var på väg att lämna återbud. Men innan jag hunnit så långt ramlade jag in på twitter och hävde ur mig den akuta ångesten där. Det var ni fanns där. Stöttade, motiverade och hjälpte mig upp på fötter igen. Påminde mig om hur fel jag tänkte om mig själv och såg till att jag stod för det jag lovat. Hade ni inte gjort det hade mitt liv inte sett ut som det gör idag.

För två månader sedan, vid en tunnelbana nära mitt hem, mötte jag honom. Klockan var strax efter 17.30. Tidsoptimisten i mig hade slagit till och dessutom var det snöslask ute att halka runt i. Jag var sisådär fem minuter sen. Det var också då jag märkte hur väl minnet fungerar. Han var sig lik trots full vintermundering. Sådär som jag mindes honom från den gången när han satt på min bakgård och fikade, en solig dag på vårkanten 2008. Allt stämde fortfarande sånär som på ett skinnställ. Jag är fortfarande inte säker på om han egentligen kände igen mig den här gången eller om han bara låtsades.

För två månader sen möttes jag av vackra ögon, självsäkerhet, en kväll fylld av charmiga leenden, god mat, hjärtliga samtalsämnen och nyfikenhet på ett sätt jag hunnit glömma att jag någon gång tidigare i livet fått uppleva. Det senare kan också bero på att det inte funnits någon sådan ynnest att komma ihåg.

Sen dess har livet tagit en annan vändning. Min garderob har de flesta nätter bott i ett hörn av ett golv som inte är lagt hemma hos mig. Mina resor till och från de dagliga verksamheterna har blivit längre. Fler middagar har lagats än de senaste tre åren sammanlagt. Mycket annat har också hänt och samtidigt inte. Ibland funderar jag på hur mycket min TV saknar mig, om kaffebryggaren gråter sig till sömns om nätterna eller om datorn möjligen söker nya kontakter för att kunna begära en omplacering.

Kanske borde jag vara hemma lite oftare ändå?

Det måste göra ont att vara dålig i sängen.

Det måste kännas smärtsamt. Att ratas redan efter första vändan i sänghalmen. Att behöva inse att det räckte med en gång för att han skulle ha fått nog. Det måste svida en del att behöva inse att man inte är tillräckligt bra på sin sak för att ens kunna locka till en fortsättning.

Jag förmodar att det känns så.

Personligen har jag ingen erfarenhet av det.

Jag har aldrig varit med om att det bara blivit en gång utan att det har tjatats om mer. Att jag själv sen valt att inte ge en del mer än en enda yttepytteliten chans till att visa sina (bristande) förmågor är en annan sak. Det känns bra att självkänslan håller, i synnerhet när det gäller det egna sexlivet.

Så.. Någon mer som vill leka “Jag har aldrig… ” ?

Jag blir lite rörd

De gångerna när jag får känna att jag gör bra saker. De gångerna jag får veta att jag inspirerar. De gångerna hon talar om att hon är stolt över mig, över det jag gör, över de resultat jag når. Då blir jag lite rörd!

Inte så lite heller. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid att min kära lillasyster ser upp till mig, inte ens då hon påminner mig om det.

aldrig tillräckligt bra på något

Visst finns det drömmar, än. Visst finns det saker även jag brinner för och skulle vilja ägna mig helhjärtat åt. Visst finns det – än så länge.

Men jag gör det inte. Jag låter bli. Jag är långt ifrån säker på att resultatet skulle duga. Om jag så lade ner hela min själ i att förverkliga är jag trots det ändå tveksam till att resultatet skulle duga. Det finns nämligen alltid någon som kan göra samma sak och dessutom mycket bättre. Så har det alltid varit.

Nej, förresten. Så har det inte alltid varit. Innan dess var jag ständigt informerad om hur lite jag kunde, att jag inte dög till något alls och hur inkompetent jag är på vad jag än tar mig för. Resultatet av det blev att jag slutade försöka. Varför ödsla tid på något som ändå aldrig kommer kunna bli bra.

När jag väl började få lära mig att jag kan (vilket ändå var i tonåren, närmare senare delen) fick jag samtidigt lära mig att även om det visade sig att jag kunde och ibland riktigt bra, så fanns det alltid någon som kunde bättre. Utan den någon hade jag för övrigt inte kunnat något alls. Det fick jag också lära mig.

Det hände att jag tvivlade på min egen förmåga att fungera som en individ. Jag var långt ifrån övertygad om att jag överhuvudtaget hade en egen vilja. De gångerna jag faktiskt satt ner foten, krävde rätten till mina egna beslut, krävde accepterandet av att besluten faktiskt var MINA utifrån MIN vilja, hann jag helt enkelt bli tillrättavisad utan att ens ha avslutat tanken. För inte hade jag valt som jag gjorde eller tänkt något av det jag tänkteom det inte vore för den som först lärde mig att jag duger.

Så vad jag lärde mig var helt enkelt att jag duger, så länge jag håller mig inom de villkor som satts upp. Så länge jag inte kan något bättre än den som lärt mig att jag duger. Vilket är omöjligt, eftersom personen uppenbarligen är bäst på allt.

Alltså har jag slutat försöka nå mina drömmar. Jag har snart också slutat drömma. Det är ändå inte lönt. När någon som funnits i min närhet så länge allt som oftast påminner om att mina beslut är ett resultat av den påverkan jag fått (inte alls av mina egna tankar och viljor) och dessutom försöker plantera sanningar om mina val i mig som jag överhuvudtaget inte kan vare sig se som rimliga eller stå för ger jag upp. Jag är ändå inte tillräckligt bra på något för att ha en egen vilja.

Sorgligt – men i alldeles för stor utsträckning är det också sant.

en och annan tanke om trygghet

Det är inte direkt någon nyhet att det jag saknat mest i livet är trygghet. Det är inte ens så att det är något ovanligt. De flesta människor söker det i en eller annan form. Däremot kanske det inte är lika vanligt att människor är så tydliga med det så att de säger det rakt ut. Jag orkar sällan linda in verkligheten i rosa fluff och krussiduller bara för att den ska se vacker ut inför andra.

Personligen skulle jag se det som falskt. Kanske inte så att andra skulle uppleva mig som falsk, de skulle bara gå miste om det tydliga och oinlindade. Det där som några få idag kanske rent utav tycker är vanskligt. Men för mig räcker det att jag själv upplever falskheten. Den bleka fasaden av något som egentligen inte är jag, eller ens känns som jag, räcker för att jag ska låta bli. Så när jag söker och strävar efter trygghet utan att ha definierat vad den egentligen innebär så är jag farligt ute.

Trygghet borde inte vara så svårt. Samtidigt är det så att vad som för en del ses som trygghet tenderar att vara något helt annat när andra försöker definiera det. Tryggheten jag själv vill möta och ta med mig genom livet är i det närmaste en inre ström av lugna, harmoniska, positiva upplevelser som ger en bra grogrund för alla former av utveckling. Oavsett om det gäller familj, karriär, allmänt välbefinnande eller annat så är den tryggheten något som stärker, uppmuntrar, ger kraft åt en snarare än skickar ner en i ett svart hål. Det är den tryggheten jag vill ha. Det är den grundläggande inre stabiliteten jag jobbar på att nå fram till.

Det jag istället inser är att (den falska) tryggheten jag oftast dragits till inte är någon trygghet alls – förutom i bemärkelsen att jag känner igen. Jag har sett mönstret, beteendet och händelseförloppet tidigare. Jag är van vid situationerna och vet med största säkerhet hur reaktionerna kommer bli. Alltså är jag trygg i hur jag ska hantera de för att ta mig därifrån någorlunda välbehållen.

Det är inte mycket till trygghet skulle nog de flesta tycka. Jag är benägen att hålla med. Trygghetsaspekten i det handlar helt och hållet om igenkännandet av situationen. Så varför strävar jag inte efter den riktiga, den bra, tryggheten?

Det gör jag – egentligen – men samtidigt är den skrämmande. Inte för att den på något vis skulle vara farlig, men för att den är främmande. Jag har helt enkelt inte vågat eftersom det innebär att jag behöver möta något jag inte alls känner till, inte alls är van vid. Jag kan inte föreställa mig hur det är menat att det ska vara. Bara det resulterar i att jag antagligen kommer provocera, trycka på obekväma punkter och se hur stor explosionen blir. Se hur långt ifrån det välbekanta den nya verkligheten egentligen är.

Det gör mig sorgsen att tänka på att jag är så, att jag har de felande tankarna med mig. Att jag har lättare att acceptera en ohälsosam, otrygg relation i framtiden mot en som på alla sätt skulle kunna vara bra. Att jag har lättare att göra det ENBART på grund av att jag ännu inte VET hur den bra versionen är och kommer att vara. För även om det är bra, kanske t.o.m. det bästa som kan hända, så är det okänt.

Det okända skrämmer. Förändringar skrämmer. Det är nu jag måste våga vara modig.

jag vill ha dig nära inpå mig

Det är dags för en ny relation snart.

Jag känner det nu. En hudnära, intim och elegant sådan.

Först ska jag bara bli lite mer bekväm med min kropp. När jag lyckats med det är det dags för den lätt erotiska och lite mer eleganta versionen av mig att få ta utrymme i vardagen igen. För min del handlar det om vackra underkläder, silkiga stay-ups, snygga naglar, ett och annat tilltalande smycke och sedan kan relationen börja.

Vi kommer umgås nära varandra, flera timmar om dagen. Mitt framför ögonen på människor utan att de ser. Det kommer vara intimt på ett sätt som få kan föreställa sig, ett ständigt smekande. Stundom svettigt men alltid behagligt.

Jag ser fram emot den relationen redan nu, men var sak har sin tid. Vi kommer troligen inte mötas förrän snön har försvunnit. Förrän temperaturen gör upplevelsen behaglig. Men då… Då kommer vi umgås flera dagar i veckan.

Jag och min underklänning.

dags att stå på egna ben

Relationen är avslutad.

Allt är en enda röra just nu, men det är samtidigt helt i sin ordning. Det får gärna vara lite rörigt, ostrukturerat och kaotiskt. Utgångsläget är bättre än på länge och kaoset har ett positivt skimmer, långt ifrån den då imaginära genomsura yllefilten som var på väg att kväva mig i vintras. Det enda som kändes positivt då var att jag åtminstone hade styrka nog att ta tag i situationen innan det var helt kört. Inte alls som nu när även det där som saknades ser ut att finnas inom räckhåll.

Taggar har mjuknat en del och även om försvaret inte är helt nedrustad är sensorerna justerade för att inte ge utslag på minsta lilla. Samtidigt är det så passande att det just den här veckan har funnits så många påtagliga tankar i närheten om just mod och att våga.

Det är det jag måste göra nu och ett tag framöver. Våga. Ge livet en chans utan  att ha en kurator att hålla i handen när det blåser som värst. Visserligen kan jag fortfarande nå henne om det skulle blåsa upp till storm, men det är långt dit. Det ska vara långt till nästa storm. Det är nu jag ska våga. Inte bara sitta passiv och beundra alla andra som gör (som om det vore det mest naturliga i världen), utan också göra själv. Vara delaktig.

Just nu känns det skrämmande. Men det är ok. Jag behöver göra det här. Det är vad jag vill.

K-k-k-k-kära nån…

Mymlan fortsätter skämma bort oss med tema att skriva om för att hålla tunghäftan och ordblockeringarna i styr. Just nu vet jag bara inte om det hjälper. Inte så att jag inte har tankar och funderingar kring mod utan snarare för att jag för stunden inte vet hur jag ska förhålla mig till min omgivning (och mig själv) då jag skriver här.

Mod går att identifiera och definiera på så många sätt. Jag tycker personligen att smulgubbe lyckas sätta ord på mycket av det jag själv skulle välja att lyfta fram om jag definierar mod. Själv är jag sällan modig nog att erkänna mina svagheter så till den grad att jag ber om hjälp, men jag tränar på det – ideligen.

Att jag går min egen väg är å andra sidan så självklart att jag inte reflekterar över det ur ett mod-perspektiv. Däremot sviker modet mig många gånger när jag hamnar i situationer då jag utsätts för granskning, kritik och behöver kompromissa med någon annan.

När jag reflekterar över mod tänker jag också på Nalle Puhs lilla vän Nasse som med sina ständiga rädslor och agerande trots dessa många gånger fått stå som symbol för just mod. Riktigt så harig som Nasse är jag inte. Men då jag letade efter underlag för Nasses mod, något att bygga vidare ifrån i min text, sprang jag förbi sidan med Nalle Puh-citat och där också en hel del andra klokheter.

Jag fann där det mest slående av allihop. Det där citatet som jag skulle kunna använda för att sammanfatta mig själv (den jag inte är men önskar att jag vore) och framför allt det jag verkligen saknar för att leva – mod;

“Att existera är enkelt men för att leva krävs det mod – dagligen…”

Det är framför allt där jag saknar mod, inte vågar. För visst är det väl så att hade jag haft mod att leva så hade livet sett annorlunda ut nu. Hade jag vågat leva, vågat binda mig, vågat bli förälder hade jag istället behövt ha det modet Ullie nu har. Jag beundrar henne så oerhört, det mod hon har nu och hade redan då – när hon valde att bli mamma till två underbara flickor. Själv var jag inte ens så modig. Jag vågade inte ens bli någons mamma. Det är en sanning som gör ont att ta i. Det handlade aldrig om omständigheter, “tillfälligheter”, brist på möjligheter eller ens slumpen. Det har alltid handlat om att jag inte vågade när möjligheterna fanns. Jag hade inte modet.