Skam är en parasit.
En hemsk liten parasit som kan ta sig in i vilken del av ens känsloliv som helst. En elak jävel som finns överallt och påverkar precis allt. Skämkänslor fyller ingen funktion. Man lär sig inget av det. Det ger ingenting. Det är bara destruktivt, inget annat. Skam ger dig känslor som talar om för dig vem du är, men bara på ett destruktivt och negativt sätt, aldrig någonsin något bra.
Skam måste bekämpas. Skam är inget självvalt, inget som någon gör medvetet. Det är skammen som kontrollerar människan, inte tvärtom. I viss mån är människan maktlös inför skammen. Det är ingen annan som lider mer av skammen än den människan som känner dess ständiga närvaro.
Skam sätter krokben på det rationella tänkandet. Destruktiva beteenden översätts till egenskaper där det känslan av skam kan få plats att vältra sig. Skillnaden mellan att göra och att vara ligger dold i mesta möjliga mån. Skam vill gärna inte att du ser att du inte är dina handlingar. Skammen gör allt för att kontrollera, för att se till att människan ska må dåligt.
Målet är att människan ska må skit, för precis allt och för absolut ingenting. Att få människan att hata sig själv. Orsaken är mindre viktig, så länge jag hatar mig själv är skammen nöjd, mätt och belåten. Så för att inte tappa greppet om det här tar skam varje enskild situation, varje enskilt tillfälle, varje egenskap, varje beteende den får tag på och översätter det till att människan ska må skit.
Skam är dessutom en ärftlig, psyko-bio-social åkomma. Men även när man ser det, ser dess ursprung har man redan smittats av den och det är försent att fly. Att försöka flytta ifrån den är lönlöst. Det hade kanske varit möjligt om man kunde flytta ifrån sig själv. Men det vet vi allihop att det är fysiologiskt omöjligt.
Så här är dagens sanning.
Skam är mitt monster.
Det är han som sitter på min axel, dygnet runt. Som styr mig och berättar för mig hur jag ska må. Som ständigt talar om för mig att jag inte förtjänar att må bra.
Att leva med skammen ständigt närvarande är ett helvete. Att inte ha verktyg för att bekämpa den är hemskt. Att veta att man ständigt måste ifrågasätta alla känslor (med hjärnan, prata konstruktivt och rationellt med sig själv om varenda en) är utmattande, än mer så att göra det ensam. Att inte ha varningssystem i sig själv som gör det möjligt att möta skammen tidigt och mota Olle i grind är fruktansvärt.
Det här är en kamp jag inte ser fram emot. Samtidigt ser jag fram emot att vara långt in i processen som den här kampen innebär. Att våga känna utan att vara tvungen att bjuda in skammen, varje gång.
Det kommer bli jobbigt. Det kommer vara tungt. Det kommer finnas så många motgångar att jag kommer tro att jag håller på att dö. Det gör mig livrädd bara att tänka på det, men jag vet samtidigt att jag inte har något val. Jag måste få bukt med skammen. Jag måste bryta mig loss för att inte föra den vidare.
Jag kommer kämpa.
Jag har redan lovat att inte ge upp, inte sluta kämpa.
Men när jag verkar vara på väg att göra det, när jag ser ut att inte orka mer. Då får Du gärna komma och hålla min hand, våga hålla om mig och viska:
“Du kommer klara det här. Ge inte upp.”
