Tag Archives: självkänsla

mitt monster

Skam är en parasit.

En hemsk liten parasit som kan ta sig in i vilken del av ens känsloliv som helst. En elak jävel som finns överallt och påverkar precis allt. Skämkänslor fyller ingen funktion. Man lär sig inget av det. Det ger ingenting. Det är bara destruktivt, inget annat. Skam ger dig känslor som talar om för dig vem du är, men bara på ett destruktivt och negativt sätt, aldrig någonsin något bra.

Skam måste bekämpas. Skam är inget självvalt, inget som någon gör medvetet. Det är skammen som kontrollerar människan, inte tvärtom. I viss mån är människan maktlös inför skammen. Det är ingen annan som lider mer av skammen än den människan som känner dess ständiga närvaro.

Skam sätter krokben på det rationella tänkandet. Destruktiva beteenden översätts till egenskaper där det känslan av skam kan få plats att vältra sig. Skillnaden mellan att göra och att vara ligger dold i mesta möjliga mån. Skam vill gärna inte att du ser att du inte är dina handlingar. Skammen gör allt för att kontrollera, för att se till att människan ska må dåligt.

Målet är att människan ska må skit, för precis allt och för absolut ingenting. Att få människan att hata sig själv. Orsaken är mindre viktig, så länge jag hatar mig själv är skammen nöjd, mätt och belåten. Så för att inte tappa greppet om det här tar skam varje enskild situation, varje enskilt tillfälle, varje egenskap, varje beteende den får tag på och översätter det till att människan ska må skit.

Skam är dessutom en ärftlig, psyko-bio-social åkomma. Men även när man ser det, ser dess ursprung har man redan smittats av den och det är försent att fly. Att försöka flytta ifrån den är lönlöst. Det hade kanske varit möjligt om man kunde flytta ifrån sig själv. Men det vet vi allihop att det är fysiologiskt omöjligt.

Så här är dagens sanning.

 Skam är mitt monster.

Det är han som sitter på min axel, dygnet runt. Som styr mig och berättar för mig hur jag ska må. Som ständigt talar om för mig att jag inte förtjänar att må bra.

Att leva med skammen ständigt närvarande är ett helvete. Att inte ha verktyg för att bekämpa den är hemskt. Att veta att man ständigt måste ifrågasätta alla känslor (med hjärnan, prata konstruktivt och rationellt med sig själv om varenda en) är utmattande, än mer så att göra det ensam. Att inte ha varningssystem i sig själv som gör det möjligt att möta skammen tidigt och mota Olle i grind är fruktansvärt.

Det här är en kamp jag inte ser fram emot. Samtidigt ser jag fram emot att vara långt in i processen som den här kampen innebär. Att våga känna utan att vara tvungen att bjuda in skammen, varje gång.

Det kommer bli jobbigt. Det kommer vara tungt. Det kommer finnas så många motgångar att jag kommer tro att jag håller på att dö. Det gör mig livrädd bara att tänka på det, men jag vet samtidigt att jag inte har något val. Jag måste få bukt med skammen. Jag måste bryta mig loss för att inte föra den vidare.

Jag kommer kämpa.

Jag har redan lovat att inte ge upp, inte sluta kämpa.

Men när jag verkar vara på väg att göra det, när jag ser ut att inte orka mer. Då får Du gärna komma och hålla min hand, våga hålla om mig och viska:

“Du kommer klara det här. Ge inte upp.”

1 Comment

Filed under Newyn

en akut emotionell översvämning

som inte går att ignorera bort.

Det finns egentligen ingen anledning att känna så. Det kan inte finnas någon anledning att känna så här. Det får verkligen inte finnas någon anledning att känna så här. För om det nu gör det, så vet jag inte hur jag ska ta vägen eller ens hur jag ska kunna se mig själv i ögonen någonsin igen.  Bara tanken på det får paniken att klättra uppför öronen på mig. Jag får inte ens tänka “om”, inte nu!

Den handlar om det där yttersta, det där allra viktigaste för att något överhuvudtaget ska fungera. Att det verkligen är sådär som en och annan vän har sagt om mig tidigare. Jag behöver våga lita på att det är så den här gången, jag behöver verkligen våga. För om jag inte gör det fungerar inte ens den sanningen så som den är menad. Om inte vet jag inte ens om det räcker att ha ytterligare ett allvarligt samtal med mig själv, det kanske rent utav redan är försent.

Så jag måste våga lita på att det inte är det!

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

jag blundar, faller och känner mig trygg

Senaste tiden har många tankar kretsat kring tillit, av mer eller mindre uppenbara orsaker. Vid återkommande tillfällen fastnar jag i tanken på hur svårt det är att tillåta sig själv att känna tillit till någon annan. Inte för att personen ifråga skulle vara opålitlig eller på något annat sätt inte förtjäna det, utan för att det i så stor utsträckning handlar om att själv inte ha full kontroll. Gräver jag tillräckligt djupt i fråga om varför det är så svårt så är det där jag landar, med omgivningen i ett stadigt grepp där jag fortfarande har kontroll över allt som rör mig. Kan man förklara för någon att det inte handlar om att du inte litar på honom eller henne för att du tror att han/hon är opålitlig utan för att du får panik av tanken på att inte ha kontroll? En del kanske förstår det, andra gör det nog inte.

Så hur kommer man ur det? Hur tar man sig bort från behovet att ha total kontroll över allt i sin närhet, så till den grad att det går ut över något så värdefullt som tillit?

Det är säkert olika för alla och en var, men senaste veckorna har jag behövt gräva i det. Jag har trots allt en vilja att kunna lita på min omgivning, på de människor jag släpper nära inpå mig. Jag började därför med att gräva i vad som orsakat kontrollbehovet. Ett enkelt svar bland många är insamlad data, någon form av empirisk kunskap, utifrån tidigare dåliga relationer. Förmågan från början av året är ett lysande exempel i sig. Att börja en relation med en lögn och sedan inte göra den minsta ansträngning för att försäkra mig om att det verkligen var en engångsföreteelse utan snarare bara ge ytterligare anledning att misstänka flera lögner under resans gång är inget som bygger grunder för tillit.Istället fastnar man i ett mönster där rädsla styr och inget blir bra enbart därför.

Samtidigt vet jag att jag skulle bli uppriktigt förbannad på mig själv om jag använde allt det här som ursäkt för att inte ge andra människor en chans. En och annan skulle säkert läsa in sig på min bakgrund, skaka på huvudet och tänka “Att hon aldrig lär sig..” men det är faktiskt just det jag gör – hela tiden.

Det jag insett senaste veckorna  är framför allt varför jag inte kan välja att gömma mig bakom “rädslan för att bli bränd igen” eller någon annan klassisk floskel som mycket väl skulle kunna agera acceptabel ursäkt för att inte tillåta mig att lita på någon mer igen, någonsin.

Visst, det gör ont att bli bränd. Orkar man inte med det, vet man att man inte klarar av det, så ska man absolut inte öppna sig för den möjligheten. Jag vet att jag orkar. Jag vet att jag överlever ändå.

Jag vet också att jag vore grym och på gränsen till omänsklig om jag på förhand dömde ut de människor jag ännu inte haft förmånen att lära känna. Även om världen är full av idioter, vilket kan vara mer eller mindre sant, är det inte säkert att alla är det. Nästa människa jag möter har en helt annan historia med sig och säkert många delar i den som bidraget till hennes sätt att vara, resonera och agera. Jag vill inte heller att andra dömer mig på förhand, utifrån vad andra människor gjort mot dem tidigare. Alltså har jag inget annat val än att tillåta mig det där som är så svårt (det mesta i livet är lättare att bara låta bli, som t.ex.  springa en mil – inte springa en mil. Du fattar!) men samtidigt också är så ljuvligt när man gör det.

Det finns så mycket mer att vinna på att ge alla åtminstone varsin chans att visa vilka gränser de är beredda att kliva över. Det är aldrig förrän du visat mig att jag inte kan lita på dig som jag möjligen ska börja ifrågasätta vår kontakt, vårt samspel, var jag har dig. Aldrig innan det. Det är så enkelt, hos mig får alla åtminstone en möjlighet att göra bort sig. Sen beror det alltid på vem som gjort bort sig på vilket sätt och vad för relation man hoppas på att ha i fortsättningen som avgör konsekvenserna. Det låter kanske luddigt. Det verkar kanske naivt för en del. Det ses kanske som ett självplågeri bland de som funnits med mig ett tag och sett vad resultatet har blivit tidigare. Jag kan inte se det så, inte ens när det gör som mest ont att vara mitt uppe i svek och annat otrevligt. Jag hade aldrig fått se, aldrig fått veta hur illa det var om jag inte lämnat tillräckligt mycket utrymme och tillit för att möjliggöra det som hände.

Trots allt är det där tilliten prövas och man ser om den var befogad. När möjligheterna finns, när den som fått tilliten har val att göra. Val som jag inte kan och inte heller ska göra åt någon annan. Men ändå val som endera bryter ner eller bygger upp tilliten ytterligare.

Just nu ler jag varje gång jag känner att det svajar, när jag märker att något ligger bortom min kontroll och mitt enda val är att lita på människan jag valt att släppa in i mitt liv. Det är hisnande för en sekund eller två, men sen känns det bara bra – så tryggt att fjärilarna jag har i magen slår volter.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag

lockande att vara någon annan än jag

Tankarna är som ett trassligt garnnystan just nu och jag inser att mycket av det jag försöker nysta upp, det som vill ut, har jag redan skrivit om och nystat i tidigare.

Det ter sig uppenbart att jag fortfarande inte har mött Honom även om jag samtidigt vägrar att aktivt leta. På samma sätt är det bristen på trygghet som dämpar mig och som också påminner mig att jag inte är tillräckligt bra.

Jag ser hur mina mönster återupprepas gång på gång och frustrerad lutar jag mer och mer åt att ge upp delar av det som är jag och foga mig i vad som enligt den allmäna formeln borde göra mig lycklig. Gör jag det kanske jag till sist (och förhoppningsvis innan det är försent) blir sådär lagom samhällsanpassad för att andra ska våga närma sig. Kanske skulle det leda till att det plötsligt börjar hända saker och jag kan strycka mycket av det jag nu är ledsen över att aldrig ha upplevt.

Eller så kanske jag bara borde acceptera läget och ge upp?

Leave a Comment

Filed under Newyn

om jag ens kunde förklara

Det är så svårt att förklara känslan av utanförskap. Den där som infinner sig i de mest underliga situationerna och många gånger där den överhuvudtaget inte ens borde få ha en röst. Det är nog inte ens ett utanförskap som sådant som spökar utan snarare ett tillkortakommande hos undertecknad. Den totala hjälplösheten och känslan av att vara helt bortkollrad i sociala situationer. I ett element där jag trivs som bäst, där endorfinerna flödar och oxytocinet skrikande av glädje åker fritt fall utan att ens fråga om lov.

Det är svårt att förklara hur jag samtidigt känner mig så bortkommen och malplacerad i allt det här. Kan jag ens sätta ord på hur vilse jag är inombords, hur nervöst det är att finnas där och inte veta vem det är ok att samtala med och inte, eller ens om vad. Hur rättfärdigar man, eller ens förklarar den där lilla rösten inom en som ihärdigt viskar ord som “du passar inte in här”, “du borde egentligen inte vara här alls”, “de hade haft roligare här utan dig”. Den där lilla rösten som får en att tystna, dra den skyddande glasbubblan hårdare omkring en själv och observera sin omgivning för att se om det finns någon sanning i det som sägs.

Det går inte ens att förklara varför den rösten finns där, i synnerhet inte när jag är i sociala sammanhang där jag trivs, med människor jag tycker så ofantligt mycket om och dessutom är delaktig i det som sker där och då. Det går inte, och eftersom det inte går gör jag det som faller sig mest logiskt. Jag döljer det jag skäms över. Jag håller mig undan för att inte utsätta andra för rösten, för att inte riskera att den kryper ut över mina egna läppar. Jag skäms över den och vill inte visa upp den för min omgivning, för de jag trivs så oerhört att ha i min närhet. Därför döljer jag den på det enda sätt jag vet är säkert, genom att hålla mig undan.

I samma stund som jag gör det här för att besegra den har den också vunnit över mig – men jag har åtminstone skonat omvärlden.

[Så väl illustrerat av Brian Caron]

Leave a Comment

Filed under Allmänt

som en liten fenix

Det känns konstigt att säga men jag är äntligen på väg åt rätt håll. Min nuvarande situation är rent ut sagt för jävlig, jag har ingen ekonomisk trygghet, allt håller på att haverera och det finns inget som ens motiverar mig att fortsätta studierna eftersom jag helt behöver fokusera på att generera inkomster. CSN har bestämt sig för att inte vara det minsta hjälpsamma och inte ens ge utrymme att överklaga beslutet, helt enkelt för att högskolan jag går på inte rapporterat in det som borde ha rapporterats in för länge sen baserat på en miljard dåliga ursäkter och strukturer som de aldrig ens meddelat att de grundar sina beslut på. Alltså borde jag fokusera på att generera inkomster och inget annat. Inte lätt just nu.

Men det var inte dit jag skulle komma. Istället var jag på väg att konstatera att trots det, trots den ekonomiska rävsaxen och trots att min framtidsplan strimlades och slängdes i Mälaren eftersom jag inte var värd att älska (eller nått åt det hållet) så är livet inte så hemskt ändå.

Jag lever. Jag känner mig mer vaken och sann mot mig själv än jag gjort på väldigt länge. Distansen till relationen som jag slogs så hårt och offrade så oerhört mycket av mig själv för att få att fungera har gjort nytta. Jag kan se hur mycket av mitt sanna jag som strimlades sönder. Hur mycket jag gav upp och anpassade mig för att mötas halvvägs. Jag kan t.o.m. se hur långt ifrån halvvägs det var fråga om, vi möttes alltid på hans villkor – det var alltid jag som offrade något.

För varje dag som går efter det så läker såren lite till. För varje dag som går fogas strimlorna samman igen och jag börjar mer och mer känna igen det som är jag. Inte alls det som någon annan bestämde att jag var utan det som faktiskt ÄR jag, precis som jag vill vara. Känslan är skön. Även med feber, ont i halsen och retsamt jobbig hosta är känslan av att vara sann mot sig själv ändå skön.

När jag är sann mot mig själv är det inte jag som måste offra allt och anpassa mig för att blidka någon annan. När jag är sann mot mig själv är det inte svårt att älska mig som jag är, inte ens för mig.

Jaha, det gick ju fort att komma över honom, kan tyckas. Kanske det, kanske inte. Kanske handlade det här om något annat. Sveket har jag fortfarande inte kommit över, är inte säker på om jag kan heller. Däremot finns det ingen anledning att straffa mig själv över det mer än nödvändigt. Det var inte jag som svek mig genom att inte kommunicera. Det finns givetvis saker jag ångrar, men inget som går att ändra på nu och inget jag tänker fortsätta plåga mig med resten av livet. Det är det inte värt. Än mer är jag värd att slippa det.

Så trots att inget är som det borde vara, känner jag mig mer vaken och i fas med mig själv nu än jag gjort på länge. För varje dag som går nu kommer jag komma närmare mitt sanna jag och ingen har rätt att ta det ifrån mig.

4 Comments

Filed under Sinnelag

jag har aldrig glömt vem jag var

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag

1 Comment

Filed under Allmänt

jag står inte ut

Det skär i hjärtat varje gång det inträffar. Det sliter sönder mig inombords om och om igen. Att det ens händer är om inte obegripligt så åtminstone omoget och förbannat onödigt.

Även om det handlar om att ha färgats av sin omgivning så betyder det inte att det måste hända på det sättet. Det finns inget som säger att man måste bete sig så bara därför, bara för att det är det klimatet omgivningen har. Det finns absolut inget som säger att jag måste. Ändå gör jag det och varje gång går jag sönder inombords. Jag står inte ut.

Jag står inte ut med grodorna, elakheterna, gliringarna och den syrliga attityden som inte vittnar om någon som helst omtanke. Jag vet hur ledsen jag själv blir när det riktas mot mig, på samma sätt nu som 1984 och alla år efter det. Jag vet utifrån det hur ont det kan göra, hur oerhört illa salt svider i öppna sår. Förstår inte ens hur andra klarar av att leva så en längre tid, vet inte ens om jag vill förstå och lära mig det. Jag vet däremot väldigt klart att jag inte vill bli sån, inte vill vara den sortens människa – verkligen inte vill.

Det är förvisso lättare att slänga ur sig spydigheter åt höger och vänster, verka kaxig och tuff än att hålla sig till att vara snäll och, i den mån det är möjligt, ödmjuk. Har alltid varit lättare. Det sätter upp en mur, bakom vilken jag är skyddad från andras spydigheter mot mig. Men jag mår bättre av det senare. Jag är dessutom övertygad om att min omgivning också mår bättre av det senare. Därför tycker jag inte om mig själv, inte så som jag varit den senaste tiden. Inte det minsta! Det är ett under att någon överhuvudtaget vill prata med mig. Jag vill nämligen inte umgås med mig själv när jag ser hur hemsk jag är, hur illa jag beter mig, hur mycket jag sårar.

Jag står inte ut med mig själv. Så varför ska någon annan egentligen stå ut med mig? Jag kan inte ens börja förvänta mig att någon gör det, inte så länge jag kläcker ur mig elakheter och behandlar min omgivning som om den saknade en värdegrund. Jag står inte ut med att vara så hemsk. Så det enda jag kan göra är att leta upp mig själv igen, hitta grunden att stå på. Platsen inom mig där jag har styrkan att vara så som jag vill vara, bete mig på ett sätt jag kan stå för och behandla andra med den värdighet de förtjänar. Att det sedan också innebär att jag kommer få ta ytterligare smällar, elakheter och spydigheter från andra (eftersom jag i den gestalten inte ger igen) är en av de sakerna som jag helt enkelt får leva med, eller?

Jag kan ta det. Jag vill inte hålla på och hetsa upp mig över småsaker som egentligen inte gör vare sig till eller från om man tänker efter och verkligen har klart för sig vad man mest av allt vill. Tycker inte att bagateller ska få förstöra något som egentligen bara är vackert och beundransvärt.

Det som kommer såra mig mest i den här processen är när du kallar mig inställsam och falsk för att jag återvänder till att vara den personen jag vill vara. Den som inte surar, gnäller, slänger ur sig spydigheter och tar illa vid sig så fort du säger något annat än det jag önskar du sa. Visst, jag kommer fortfarande kunna bli ledsen, arg, upprörd, irriterad, uppgiven, tramsig, uttråkad, gråtmild, fnittrig.. Men framför allt kommer jag också kunna vara harmonisk, lugn, glad, uppmuntrande och närmare det omvärlden försöker beskriva som lycklig, om jag tillåts vara i det stadiet där jag trivs med mig själv. Så låt mig!

Det är dags för mig att återvända till den platsen. Där, i vardandet, då jag står ut med mig och har förmågan att uppskatta dig, mig och alla andra. Annars står jag inte ut med mig själv så länge till.

Leave a Comment

Filed under Newyn

visst spelar storleken roll

Det görs framsteg. Det sker små, små genombrott hela tiden och gränser flyttas. Dessutom känns det riktigt bra. När jag sedan, ovanpå det, gör små upptäckter som kanske inte vare sig säger så mycket eller spelar så stor roll för omvärlden men som hjälper mig och självkänslan på traven är det extra skönt.

Dagens shoppingrunda blev bättre än förväntat och helt i linje med vad jag tidigare önskat. Underkläder skulle kunna vara bland det roligaste som finns att köpa, även om jag själv oftast får ångest av tanken. Att köpa en snygg bh när man inte har någon byst att hälla i den är en av många saker som fått mig att vilja avstå från all dylik shopping.

Men idag vände det.

Med tålmodigt sällskap och en order att parkera sig i en provhytt medan logistiken sköttes automatiskt upptäcktes att fröken gör sig bäst i C-kupa, snarare än vadderad B eller möjligen A som jag varit så säker på de senaste 15 åren av mitt liv.

Jaha?

Vad var det med då?

Det var säkert ingenting med det för den som har ett rejält bystomfång men för mig och mina utstampade Läkerol till bröst var det lite av en segerkänsla i att fylla ut en C-kupa.

För där någonstans går gränsen. A-kupa har alltid känts som ett hån i sig, något som säger att “du BORDE ha en byst där uppe att täcka så vi ger dig lite tyg för att upprätthålla normen”. B-kupa har förvisso lite status ifråga om att berätta att där finns en antydan till bröst men samtidigt är den också trevande och ger mest intrycket av ett mindervärdeskomplex. Behöver man dessutom vaddera för att få ihop den så är man nästan nere på känslan av A-kupa. Det innebär någonstans att C-kupa är den första acceptabla kupstorleken, den som säger “visst finns det bröst här!” utan att överdriva (som DD och de som kommer efter).

Så dagens C-kupa känns klart triumferande. Så pass att jag ser fram emot att komma hem nästa vecka och shoppa mer underkläder – eller åtminstone drömma om det fram till lönen kommer.

3 Comments

Filed under Köpångest

Tar du någon för givet?

Varje gång jag möts av en väns förtvivlade ansikte och orden “Underbara du, förstår han inte vad det är han har framför sig?” biter jag mig i underläppen och kämpar för att inte gråta, samtidigt som mitt hjärta brister ännu en gång.

Jag har tänkt samma tanke – ofta. Jag har minst lika ofta undrat varför han inte uppskattar, vad det kostar honom att visa att han uppskattar – om han nu gör det. Då priset inte ens är oskäligt högt blir jag bara mer och mer övertygad om att han inte gör det.

Så hur kommer det sig att resten av världen ser?

Hur kommer det sig att Han väljer att blunda?

3 Comments

Filed under Anfäktelser