Energin har förbrukats på annat, mest idioter och deras förödelse. Gått åt till att upprätthålla minsta lilla gnutta av jaget i dagar av blåsväder och sökandet efter överlevande i den själsliga tsunami som dragit fram här. Jag är fortfarande inte säker på vem eller om ens någon överlevt.

Jag skulle behöva en energikälla, sinnesro, en möjlighet att återhämta och läka. Men det lär väl inte hända.

Vår klass har blivit dubbelt så stor och läxorna följer samma mönster.

Samtidigt är det nu lite, lite mindre än halva tiden kvar vilket känns bra. Har bokat flyget hem för att slippa ha mer ont i magen över det. Borde nog ha gjort tidigare för att hålla kostnaderna nere men ibland blir det helt enkelt inte som man först tänkt sig.

Det mesta känns åtminstone helt ok idag, än så länge. Människan jag knappt står ut med visade sig inte vara på lektionen överhuvudtaget idag. Lätt skönt. Vikten verkar också vara på väg åt rätt håll, så till den grad att jag nog kommer behöva hängslen nr jag åker hem.

A dopo!

Oavsett vad som känns kan man inte undgå att den här staden är ljuvlig. Tänker inte ens försöka beskriva det med ord utan låter bild tala istället (blir nog fler under månadens lopp).

Det blev en lång söndag i Europa, åtminstone för mig.

Uppstigning 3.30 för dusch, pojkvänsmys och slutpackning innan avfärd till Arlandra 04.30. Därifrån flyg till Rom. Incheckning, snabbt och smidigt. Äta frukost i lugn och ro. Höll på att missa planet. Closing Gate när jag väl masade mig dit, i sista minuten med andra ord. Lugn flygresa, lite sömn, ingen direkt service men ingen förväntad utifrån val av flygbolag.

Landar någonstans nära Rom. Köper en tågbiljett. Skönt att engelskan gick hem tillräckligt väl för att tågbiljett till Siena skulle lösas direkt. Byta tåg vid Roma Termini. Kliva på tåg 588 vid plattform 8.

Uhm.

Dörrarna från gången mellan plattformarna upp till just plattform 8 var stängda och låsta.

Frågar personal. Blir hänvisad till plattform 10 och gå över till nästa perrong på ovansidan. Kommer upp. Inser att omvägen till slutet av perrongen för att gå på rätt sätt över till nästa perrong mycket väl kan innebära ett missat tåg. Bjuder in 17 kg resväska till en galopp rakt över spåren. (Han SA ju det! Hur ska jag kunna tolka det på annat sätt?)

Hinner med tåget. Hamnar på fel plats. Får hjälp av äldre italiensk herre att hitta rätt plats. Slipper dra 17 kg resväska genom tåget alldeles själv. Finner rätt plats. Finner rätt station att byta på. Finner norskt par som även de ska med nästa tåg till Siena. Finner små trånga hissar upp och ner mellan perronger onödigt många gånger innan vi landar rätt. Hinner med tåg.

Kliver av tåg i Siena. Känner mig en smula vilse i värmen. Finner slutligen taxi som tar mig till adressen jag delgivits redan i början av veckan.

Nervös.

Ringer på dörren.

Mer nervös.

Möts av äldre italienskt par som kommer utstörtandes ur sitt hem med glada miner, kramar om och pladdrar på så pass att jag inte ens vet om de verkligen är rätt. Det verkar de vara. Finner rum. Blir matat med ost, smörlöst bröd, vin, vatten och ananas. Finner ro. Finner skolkamrater (om än inte i samma klass så iaf i samma bostad i två veckor till). Finner Wi-Fi (bra med kreativa skolkamrater). Finner mer ro. Finner sömn. Finner det här sättet att skriva på bekvämt men säkert jobbigt för resten av världen att läsa.

Inser att det kommer bli mycket pizza. Bestämmer redan nu att det också kommer bli många promenader. Minst en varje morgon på sisådär 35-40 minuter. Språket? Pja, än så länge är jag inte medveten om hur mycket vi missförstår varandra och det i sig kanske är bra. Ser inga större svårigheter att somna ikväll, trots att jag redan sovit bort närmare två timmar sen jag kom hit. Imorgon börjar skolan. Ännu en ny upplevelser, mer människor att ta in, mer ord att försöka förstå, fler tillfällen att försöka göra sig förstådd. Förhoppningsvis blir det här en bra och språkligt intensiv upplevelse så att jag åtminstone om ett par veckor kan göra mig tillräckligt förstådd på egen hand.

Känslan är ändå kluven.

Samtidigt som jag ser fram emot alla upplevelser och nya kunskaper ser jag minst lika mycket fram emot att komma hem – en del stunder t.o.m lite mer.

Istället vill jag bara finnas med här i lugnet, känslorna och tillvaron.

Precis som det är, precis här och nu.

Mycket av det som skapade otrygghet här berodde på ett monster vars övergrepp fortsatte att vara påtagliga i min tillvaro så sent som i vintras trots att jag skurit bort honom ur mitt liv i mars samma år. Att jag dessutom spenderade ett halvår av det här året med ett nytt pucko var kanske inte det mest konstruktiva jag gjort ifråga om att återta kontrollen över mitt hem och mitt liv. Men det gav en paus ifrån all negativ energi som fortfarande låg kvar här, ett andningshål jag då behövde. Droppen som fick bägaren att rinna över i år gav dessutom tillräckligt mycket avstånd och nya sätt att se på tiden som gått för att insikterna om hur illa det egentligen var skulle nå mitt medvetande.

Det blev en lättnad att få vara sig själv istället för att tyngas ner av en annan människas påtvingade bild av vem jag var. Lättnaden var dessutom tillräcklig för att jag skulle finna tillräcklig kraft att bestämma mig för att vara jag igen, precis som jag är varken mer eller mindre.

Det verkar i nuläget vara det som fungerar bäst också. Att vara jag innebär inte att allt alltid är muntert, kvittrande och sådär sockersött glatt att man nästan får kväljningar men ibland är det så. Det känns bra att det i sig är ett helt ok stadie att befinna sig i, samtidigt som det är lika ok att inte göra det. Mina djupdykningar ner i den obefintliga självkänslan finns fortfarande. Det händer att jag vill springa och gömma mig från mig själv för att besvara omvärlden min närvaro. Det händer, och det är ok. Bara känslan av att det är ok är för det mesta tillräcklig för att det inte ska bli långvarigt, för att det inte ska dra ner mig så långt att jag isolerar mig totalt. Att dessutom, åter igen, se till att få finnas bland de människor jag tycker så mycket om, som lyfter bara genom att vara så underbara som de är, är vad jag borde ha gjort för länge, länge sen.

Nu tänker jag fortsätta göra det i den utsträckning de tillåter det. Nu finns det nämligen ingen relation som isolerar, begränsar, förbjuder, bestämmer hur jag ska vara utan att ta den minsta hänsyn till vem jag är. Istället finns det en relation som bygger på alla de bra sakerna, där kommunikation existerar, där tillit växer, där ömhet frodas och där intresset för den andre inte misstolkas utan ses som det genuina intresse och den nyfikenhet det faktiskt är. Allt det där som får mig att känna att de tankar jag haft om kärlek inte är helt orimliga trots allt.

Gårdagen var en av de bästa dagarna i år. Inte för att det hände så väldigt mycket, men för att de som valde att komma förbi och vistas hos mig gav så oerhört mycket trivsel i tillvaron att det inte behövde hända så mycket mer. Visst kan man bli serotoninhög av sånt här. Det är konstaterat att Gemenskap, Samhörighet och Trygghet höjer serotoninnivån vilket också gör att jag ser det enkla sambandet i mitt nuvarande glädjande lugn och vad jag gått miste om så väldigt länge.

Jag hoppas därför att det här får en naturlig följd av att återuppliva en del vanor och inslag i livet från tidigare år. Saker som spontana middagar med vänner som “sitter hemma och har tråkigt” och gärna dyker upp, utan att det för den sakens skull automatiskt behöver bli vare sig storslaget eller leda till en dyr utekväll.

Så nu hoppas jag bara att mina vänner (nya som gamla) vågar känna sig så välkomna hem till mig som de är och jag vill att de ska vara.

Ska man förenkla det hela än mer behöver jag helt enkelt sluta vara rädd för att ta fel beslut. För visst är det så att en hel del beslut är oåterkalleliga. Å andra sidan är det faktiskt lika oåterkalleligt att inte ta ett visst beslut. Och vem vet, kanske blir konsekvenserna av det betydligt värre än att konstatera att beslutet man ville ta, och tog, förvisso blev fel – samtidigt som man kan konstatera att världen gick inte under av det.

Idag tog jag t.ex. fel beslut. Hade jag ramlat in på närmsta frisersalong och vägrat gå därifrån förrän de åtgärdat problemet hade jag sluppit komma hem med mitt skatbo ännu en dag. Det där oförklarligt, konstant närvarande trasslet som kommer få mig att gråta innan kvällen är slut.

Ingen av oss tycker om att göra krångliga avstickare när vi är ute och kör bil. Om det är för krångligt att ta sig av huvudvägen för att stanna och äta, så låter han antagligen bli, precis som jag. Så att köra raka vägen hem och gå och lägga sig hungrig är ett gångbart alternativ i fler fall än sällan.

Jag har en ovana att låta fingrarna vandra över huden, utan att jag direkt reflekterar över det. Så när ruvor eller annat ojämnt stöts på under fingervandringen pillas det bort i den mån det möjligen går. Det kan bli ett ihärdigt pillande ibland. Det visade sig att han delar det med mig. Så ihärdigt att han inte bara pillade på sina egna ruvor utan fortsatte, när vi satt nära varandra och pratade, med att pilla på mina. De flesta hade åkt på en käftsmäll i det läget, men inte han. Jag misstyckte inte. Med just honom var det en accepterad närhet.

Det jag log mest åt var ändå är hur han klev in i mitt hem, hälsade med en kram och sedan direkt plockade upp ett ämne vi berört över MSN någon dag tidigare. Som om vi hade pratat om det i timmar och bara tog en kort paus för den där kramen. Som om det vore den mest naturliga sak i världen för honom att fortsätta berättandet precis där han slutade.

Dessutom fick jag känslan av att han förstod mitt språk. Så sällan som jag känner mig förstådd har jag ofta hunnit undra om det är jag själv som inte behärskar mitt modersmål. Att han bekräftar att jag har fel i min förtvivlade undran betydde så enormt mycket.

Som om det inte vore nog löste han mysteriet med mina hopplösa fönster. De där som jag inte putsat en enda gång sedan jag flyttade in, just för att jag inte lyckats öppna dem helt. Nu är de putsade, åtminstone en gång. Det var egentligen pinsamt enkelt, jag borde nog ha kommit på det själv. Men så tycker jag väl kanske att det finns annat som är viktigare att fokusera på än att spendera timmar på att försöka klura ut hur man öppnar ett fönster fullt ut.

På ett sätt som inte riktigt går att beskriva blev han med ens så viktig. Någon som spelade roll för mig. Någon jag ville bry mig om. Jag trodde (och tror ibland fortfarande) ändå att han uppskattade att jag först och främst såg honom och inte den, för mig, helgalna och näst intill obegripliga omgivningen han lever i. Oavsett vad som händer, vad andra anser och hur världen byter klimat så uppskattar jag honom. Den han visat mig att han är. Att det sedan inte har tagit en livstid att nå den insikten är en bisak jag kan leva med utan att lägga för stor vikt vid det.

Vi är säkert lika på fler sätt. Men är det meningen att vi ska upptäcka det lär det visa sig i sinom tid. Det kanske inte ens är meningen. Vi får helt enkelt se. Jag har inte bråttom.

Det spelade inte så stor roll om det hette Robinson, Baren, Fame Factory, Big Brother, Idol, Villa Meduza, Paradise Hotel eller vad än för fyndigt namn förnedrings-TVn behagat vaska fram. Tydligen var det något man skulle följa slaviskt – åtminstone om man skulle tro mina arbetskamrater.

Jag jobbade under flera år med tjejer som spelade in det ena under tiden de tittade på det andra för att inte missa något och då de till tjejernas stora förtret hade samma sändningstid i olika kanaler. Fanns inte en lunch, frukost eller övrig fikarast där samtalsämnet någonsin föll på ett ämne utöver dessa hjärntvättsprogram. Tack och lov fanns det alltid lite tidningar att bläddra i.

Så hur blev det här ett utanförskap? Enkelt. Jag tittade inte på något av allt det där. Jag var inte tillräckligt intresserad av att följa det ens för att få vara med och prata om det på rasterna. Jag hade ingen lust att ha åsikter om onödiga intriger och småsinthet som ingen hade brytt sig om annars heller om det inte vore för att det exploaterades i TV. Att nu äntligen få läsa att tittarna sviker, intresset för skräpet börjar avta, är en så oerhörd lättnad att jag inte kan annat än le. Människor börjar till sist greppa, även om det har gått långsamt. Eller så har de inte fattat ett dugg men tack och lov åtminstone tröttna. Det ger ändå lite hopp.

Det blir spännande att se vad som kommer ta över. För jag tvivlar inte för ett ögonblick på att vi snart kommer tröttna på Let’s Dance, Dansbandskamper och Körslag som helgunderhållning också.

Att det inte känns det minsta galet att gå och lägga sig tidigt en fredagkväll i sällskap av en bok säger en hel del.