Det lantliga livet har en del ljusglimtar. Många gånger hinner jag glömma bort det i min lilla etta i en folktät del av Stockholm. Lugnet här ute, om man inte tar med sig eget oväsen i form av barn eller fyllskallar, är en lisa för själen.
Att behöva oroa sig för att åskan kanske slår ner i huset är å andra sidan något som inte hör till mitt normala vardagstänkande. Det mullrar en del ute och blåser en och annan vind som viskar om oväder så det kan vara en tanke värd att tänka två gånger åtminstone. Ytterligare saker som jag förvisso står ut med i drygt tio dagar men aldrig skulle gå med på om jag visste att det var fråga om ett boende på längre sikt är utedass. Jag är helt enkelt för bekväm. WC är bekvämt och helt och hållet i min smak ifråga om bekvämligheter. Antalet flugor här omkring är också en faktor som talar emot vidare och längre vistelser på den här sortens platser, oavsett hur själsligt uppfriskande det är.
Men ifråga om själsligt uppfriskande finns här ett och annat attribut som verkligen gör vistelsen värt lite mer, så som den ser ut idag. Med tanke på badrumssituationen, alltså inget indraget vatten på det viset (enbart till köksbänken), är det finurligt löst med en utomhusdusch. Det höga trästaketet, med varvade bräder, som utgör badrummet på utsidan av huset är alldeles lagom badrum på en plats som den här. Närheten till naturen känns av. Vid rätt tid på dygnet strilar solen in över brädorna. Solstrålar uppblandat med lagom varmt vatten strilar ner över ens kropp och dofterna av naturen omkring förhöjer upplevelsen på ett sätt bortom vad jag där och då fann ord för att beskriva. Jag hade gärna fastnat i det ögonblicket lite längre. Eller åtminstone fram till det att mannen i sällskapet drog igång gräsklipparen på andra sidan staketet. Då rökpelaren glatt vinkade över trästaketet och doften av gräsklipparbensin ersatte alla luftens intryck var det bara att ge upp. Inse att den romantiska känslan av uteduschen hade tagit sig en snabb semester.
När jag nu sitter ensam här för några timmars studier innan det är dags för kvällens resa mot Visby funderar jag på att försöka återuppliva minnet, utan bensindoft, i all min ensamhet. Dock är jag lite fundersam och tveksam. Det har börjat mullra på en hel del ute och åskan är mer påtaglig, vilket i sig kan innebära att badresenärerna återvänder vilken minut som helst. Å andra sidan, varför skulle inte utedusch i åska och regn kunna vara minst lika intimt, romantiskt och själsligt uppfriskande?
Bild från duschen? Skulle inte tro det..
