något närmare Newyn » sårbar

Att känna fel

newyn — Sat, 30 Apr 2011 09:39:05 +0000

Jag behöver känna att allt är bra nu.

Det gör jag inte.

Istället faller jag in i gamla hjulspår, de som jag redan har kört. De som jag vet hur de slutar. De där som inte slutar bra, inte på något vis. Istället för att ta steget fram och be om det jag behöver håller jag mig undan för att inte vara krävande. Jag kapitulerar, ger upp, slåss inte för min sak. Inte för att de andra har rätt. Mer för att jag inte fixar striden mot idiotin ensam, fastän jag slåss mot en stor fet lögn. En påhittad kollektiv sanning som inte har någon plats i den verkligheten jag lever i, men med största säkerhet har plats i andras. Jag orkar inte med den sortens strider. Jag behöver inte ens delta, det ska vara ok ändå.

Det som är viktigt i min tillvaro ska ändå vara OK. Ändå känns det inte.

Jag behöver få känna att det är det. Inte bara få höra att det ska vara det.

Ne omittas solum ambulantem

newyn — Mon, 30 Aug 2010 08:13:33 +0000

“Glöm ej den som vandrar ensam”

Vilket är ungefär det enda omvärlden gör.

Jag sover inte längre. Kroppen domnar bort ibland och kräver sitt. Det får den inte. Möjligen får den någon udda timme, tills jag har återhämtat mig tillräckligt för att bekämpa den igen.

Tre kilo har försvunnit sedan vi återvände från Gotland. Eller snarare åttio kilo i runda slängar har försvunnit, men bara tre av dem var det jag bar på min kropp.

Jag fixar inte den egoistiska synen på livet som genomsyrar Stockholm och människorna som bor här. Förvisso stannar det inte här men det finns en gråzon ju längre härifrån man lyckas ta sig.

Antagligen är det därför jag vandrar ensam.

Inte för att jag inte är tillräckligt egoistisk, utan för att alla andra är det.

Varför ens bry sig, ingen annan gör det uppenbarligen.

inte den som ringer

newyn — Tue, 02 Feb 2010 14:39:41 +0000

Vem ringer du när olyckan är framme?

När det där fruktansvärda som absolut inte fick hända ändå händer. Tillvaron går sönder, faller i bitar och inget längre känns verkligt. När du inte har någon makt att göra det ogjort utan istället måste söka stöd hos någon annan för att överhuvudtaget kunna andas eller ens orka ta dig framåt. Vem ringer du då?

Med den tanken bläddrar jag igenom kontakterna i min mobiltelefon. Stannar till på varje nummer och funderar på scenariot, den där situationen när man omöjligt kan orka hantera allt själv. Skakar på huvudet, biter mig i läppen och bläddrar vidare till nästa. Gör om samma procedur igen och igen och igen… Till slut är jag tillbaka där jag började. Alla poster, alla namn, alla nummer har passerats. Jag hinner tänka att det kanske är därför ingenting så omtöcknande händer, åtminstone inte här. Kosmos vet och förstår, drabbar de som har ett enormt stöd att landa i hårdast av oss alla.

Det måste vara så det är.

En tanke från 2004-03-10

newyn — Sun, 02 Dec 2007 23:35:00 +0000

Ibland är det sunt att reflektera över ‘gamla’ tankar.

Vart f-n är alla ord när man behöver dem? Varför finns det helt plötsligt inte ett enda som passar när kroppen håller inne så mycket som bara måste få komma ut för att man inte ska implodera. På vägen hem idag var första gången jag tänkte att jag nog borde följa min morfar, gå till den plats han nu befinner sig på, och samtidigt bevara lugnet. Normalt sett brukar den typen av tankar bokstavligen skrämma skiten ur mig, och om inte det så får det mig åtminstone att klättra runt i min kropp likt en katt kravlar omkring längs väggarna i ett försök att inte bli tillfångatagen. Det mest skrämmande nu var det totala lugnet som infann sig och bestämdheten i tanken. Vad som fick mig att låta bli? Egentligen inget mer än tanken på att jag kanske skulle ångrat mig imorgon.

Det visade sig också vad den tredje olyckan var igår. Förvisso ingen som hade dött, men något som skar så mycket djupare i hjärtat på mig. Värst för att jag dragit den olyckan på mig själv och kan därför inte skjuta den ifrån mig, åtminstone inte utan att förskjuta någon jag egentligen vill ha mycket närmare än jag för stunden har möjlighet. Befarar dessutom att det kommer bli en väldigt lång stund. Den ömsesidiga viljan ser ut att ha aggerat ut sitt och ensidigt blir det aldrig bra.

En av mina käraste hjärtan i min närhet sa till mig igår att jag är ett själsligt plåster. Finns på plats så och ser till att ingen smuts kommer i såret tills det har läkt och ner läkeprocessen är över – bortsliten och kastad. Då när hon sa det log jag, svarade henne att jag vet min roll och tog den till mig med värme och omtanke om min söndriga och sårade omgivning. Idag undrar jag om det verkligen fungerar, trasiga plåster lär inte göra så stor nytta. Hur lagar man en söndrig själ med trasiga verktyg? Hur ska man få vatten ur brunn när kedjan gått av och hinken ligger i brunnsdjupet och skvalpar?

Jag tycker inte om att be om något från andra, speciellt inte när jag verkligen behöver det. Vet inte varför men att stå själv och vara stark är viktigare än alldeles för mycket ibland. Kan jag kanske lura mig själv att det är en styrka att erkänna när det inte längre går på egen hand? Antagligen har jag inget val. Mitt sinne är välförslutet i en lufttät ask och känslorna verkar dessutom ligga i singelpack också de väl inplastade för att ingen ska komma åt dem. Jag är stum, matt, totalt utschasad och det gör bara ont. Så om någon vred på kranen, slet ur korken, krossade glaset, tryckte på knappen eller rev fördämningen som får hela skalet att spricka – så vore det att göra mig en tjänst.

Varför jag helt enkelt bara inte gråter och låter tårarna skölja ur allt? Jag har troligen inte mod nog för det, fruktar att de inte tar slut och kommer inte heller ha kraft nog att stoppa dem.

Vågad

newyn — Thu, 04 Oct 2007 21:06:00 +0000

Ibland blir det bara så där bra som man ville ha det för länge, länge sen. Äntligen verkar det som om man kom rätt. Jag vågade och så här i efterhand är jag mäkta nöjd, trots priset. Tur man inte behöver göra om det så ofta. Fast jag har lovat att inte vänta 3 år till nästa gång. Det blir lite kul att se vad tjejerna säger om det i helgen också, kanske ingen som reagerar alls vem vet. Samtidigt gör det inte så mycket. Det är åtminstone ett bekymmer mindre att knuffa framför sig. Nästa lilla projekt som ska lösas är de små hålen i öronen som inte längre finns. Vi får väl se om det möjligen kan finnas en piercingstudio att tillgå nästa vecka, eller så får det helt enkelt vänta ett tag till.

Imorgon har jag tänkt våga igen. Ett litet samtal under kvällen med en av mina starkaste inspirationskällor i Stockholm fick det genast att kännas som en lite bättre idé än jag själv velat ha det till. Den här gången handlar det om att möta en människa på riktigt. Min orsaker att undvika det har varit många men inte alltid så starka. Nu har hon ändå slagit hål på den ‘största’ av dem, så jag hoppas att modet håller i sig även när jag vaknar. Skulle det sen sluta i kaos så är det inte mitt fel. Jag har inte lovat att uppfylla en förväntning någon godtyckligt fantiserat ihop om mig, inte på något sätt. Därmed är det inte heller mitt ansvar att betala för besvikelsen över hur illa den stämmer. Nu, ska jag våga sova naken igen.. Inte bara fysiskt, som ändå alltid sker, utan naken i min självkänsla och därmed öppen, sårbar men också stark innför alla hjärnspöken som väntar vid porten till drömlandet.