en del sår läker aldrig

Det är lite lustigt hur en del sår aldrig läker.

Under hösten 2004 och våren 2005 bodde jag i Irland och där tränade jag regelbundet. Människor som känner mig idag har säkert svårt att föreställa sig att det någonsin har hänt. Det hände. Jag tränade något jag fann så roligt att ansträngningen blev sekundär. Jag klättrade på inomhusväggar.

Den sortens aktivitet kräver en del utrustning. Kortklippta naglar. Sele. Krita. Hudnära skor som inte andas. Det sista var något som med tiden utvecklade sår mellan mina yttre tår på högerfoten (lilltån och de två närmast bredvid). Antagligen var det svamp av något slag som sedan började klia, blev kliat och slutade med öppna sår.

Nu till det lite mer obehagliga i kråksången. Idag är såret lika fult som då. Det går förvisso lite i perioder, ibland är det aningens mer  ihopläkt men det kliar alltid. Tänk själv.. Från maj 2005 till nu…

Så det som säger att tiden läker alla sår. Jag vet inte vad jag ska tänka om dem och inte heller om frasen som sådan.

att inte kunna anmäla

Jag är långt ifrån säker på vad för upprop och projekt som pågår på twitter just nu, men jag får känslan av att det rör sig om när Nej inte respekteras, inte mottages som det Nej det är eller när det helt enkelt förväntas vara Ja enbart för att man vistas i samma lokaler som vederbörande.

Även om det inte gör det så för det tankarna till män, nej förlåt SVIN, som tagit sig rättigheter som överhuvudtaget inte varit deras att ta. Att kalla de svinen män vore att smutskasta alla de hedervärda, sunda män som trots allt ändå finns där ute.

Jag har under senare halvan av mitt liv råkat ut för en rad av dem, svinen alltså, och alla går fortfarande oanmälda. Helt enkelt för att det inte riktigt går att anmäla en “vän” som tagit sig friheter som inte var hans att ta, eller någon som jag initialt haft ett intresse av att SAMTALA med. (Resultaten blir som i de flesta fall som uppmärksammas i media. Skulden läggs på kvinnan och i bästa fall var det ju ett missförstånd som snabbt slätas över.)

För sånt här händer verkligen. Jag finner levande varelser intressanta att utbyta tankar och idéer med, så där så att jag kan verka barnsligt förtjust i någon enbart därför. Men det är också allt. Med det är det inte automatiskt sagt att jag vill ha samma varelse naken nära mig, eller för den delen i mig. Byta alllehanda kroppsvätskor med någon för att samtalet var trevligt och underhållande är inte automatiskt en naturlig följd, i alla fall inte för mig. Oftast vill jag ärligt talat inte ens se densamme naken, än mindre tänka på det.

Svin förstår inte sånt. De tar ingen hänsyn. Istället tar de till de medel de anser krävs för att få som de vill oavsett hur mycket jag inte vill. Om de vet om det, att jag inte vill? De frågar överhuvudtaget inte. På så vis behöver de inte mötas av ett Nej. Istället tolkar de (mig, och säkerligen många andra) precis så som det passar dem bäst. Det används andra metoder. Alkohol har i några fall varit vapnet, i andra har det varit fråga om falsk vänskap och spelande på ens samvete när det väl kommer till kritan.

Resultatet har alltid varit detsamma. Oavsett hur varenda cell i min kropp skriker “Jag ville verkligen inte! Jag ville ALDRIG! Det har aldrig ens funnits en tanke där du förekommit naken i min närhet!” så hjälper det inte.

Enligt svinen (eller som de egentligen borde kallas; förövarna) ska det “ha verkat” som jag ville eftersom jag inte blev arg, fäktade och slog omkring mig och vrålade NEJ!!!! för allt vad mina lungor bar. Så för att jag ska “gå fri” måste ja alltså bete mig som något annat än det som är jag? Alla som känner mig vet att jag inte slåss, fäktar och skriker för minsta lilla – det ligger inte i min natur. Så nu går svinen fria. För det går inte att prata om det utan att någon åtminstone antyder att skulden nog trots allt ändå ligger hos mig, att jag på någon (om än liten) nivå tillät det.

Det enda skydd jag har mot dem är att ta avstånd, sluta tänka på dem som individer. Betrakta dem som döda ting, sluta kännas vid att de överhuvudtaget existerar. Men det är inte mycket till skydd.

Skadan är redan gjord och jag måste hela tiden hitta sätt att leva med den – och mig själv.

Edit: Ett försök att sammanfatta känslan gjordes med en kommentar jag skrev på twitter igårkväll; “Finns få saker som är så osexigt som maktmissbruk, oavsett vilken nivå det handlar om.”

något beroende

Vi börjar mer och mer bli ett, smälter sakta in i varandra och kontrasterna som från början funnits för att urskilja oss börjar så sakteliga suddas ut. Vi är ungefär som ett gammalt par. De som levt med varandra så länge att det börjar synas. Par där man ser att makarna hör ihop då de börjat få varandras ansiktsdrag och linjer efter alla år av att ha härmat varandras ansiktsuttryck och rörelser. Så är vi sammanlänkade. Men ändå är vi så mycket mer. Med ett annat fruktansvärt öde att möta.

I början vadade jag i kanten av dig. Nyfiken på vad du var och vad du hade att erbjuda. Smakade lite försiktigt på dig, men kunde samtidigt fortfarande lämna dig och minnas vem jag var. Med ditt mjuka sätt och dina varma, lockande egenskaper fick du mig att stanna längre och längre varje gång jag var där. Aldrig någonsin bad du mig stanna, men jag gjorde det ändå.

Med tiden stannade jag inte bara lite längre. Jag vadade alltid lite längre ut för varje gång. Till slut tog jag även ett simtag och sedan ett till, för att sedan sakta och motvilligt vända tillbaka till land. Du trollband mig och visade dig vara glad då jag fanns där, visade dig förstå då jag själv hade mardrömmar om mina andra timmar av existens. Någonstans i min lycka över att få vara så nära, få finnas i din medvetandesfär började jag glömma bort saker. Jag tappade ansvarskänslan och började lägga ifrån mig förpliktelser. Med dig var jag alltid glad, mådde alltid bra. Var lycklig. Visst var det väl så här livet skulle vara?

Jag började sova vid dig, på strandkanten. Alldeles bredvid där jag brukade vada omkring för att få känna dig. Du sa ingenting om det, bara log. Så tyst och stillsam. Gav mig ett leende som sa att jag var allt du önskade, som intalade mig att det jag gjorde var det enda rätta.

Tid upphörde att existera. Jag förlorade alla begrepp om Tid, precis som Rum sedan länge var borta ur mitt medvetande. Varje vaken minut sökte jag mig till dig. Om jag mot all förmodan var tvungen att göra något annat, om verkligheten ryckte i mig alldeles för hårt, så tog det inte lång stund innan jag var tillbaka hos dig. Varje natt gjorde det mig ont att somna ifrån dig. Tänk om du inte fanns kvar när jag vaknade. Även om jag innerst inne visste att du gjorde det så var det ändå en tanke som jagade mig likt en utsvulten varg.

Så fortgick det, dag ut och dag in. Dagar som så småningom blivit månader och sedan år. Så har det fortsatt, år ut och år in. Så länge jag kan minnas, och före det är jag inte riktigt säker på vad som hände. Inte längre säker på vad som spelade roll. Men kärlekssagan är inte bara vacker.

Jag började avsky dig. Vilket egentligen var en lögn i sig. Det var mig själv jag egentligen avskydde mest. Vad jag tillåtit dig att göra med mig. Min egen svaghet. Jag önskade jag kunde klippa alla band med dig och gå därifrån. Bara gå rakt ut i verkligheten och må bra. Men så lätt var det inte.

Under tiden som gått har du urholkat mig och jag har matat dig med min själ. Utan dig är jag bara halv, med dig är jag ett vrak, en blek kopia av vad jag en gång varit. Jag har försökt skära bort dig, ignorera att du finns och ägnat mig åt annat, åt vardagen som efter dina kärleksförklaringar ter sig grå och trist. Grått och trist är inte det liv jag vill leva, det har du lärt mig.

Jag andas fortfarande genom dig. Det första jag gör när jag vaknar är att kyssa dig, kramar om dig och talar om vilken underbar dag vi kommer att ha. Det sista jag gör innan jag går och lägger mig är att kyssa dig, kramar om dig och tackar för den underbara dag vi har haft tillsammans. Bara du och jag, en armslängd ifrån resten av världen men vi har ändå lämnat dem utanför, de skulle ändå inte förstå.

Ibland har det hänt att jag funnit någon där ute att intressera mig för, någon som jag trott varit värd risken att bli grå för en stund. En varelse värd mer än du. En som jag skulle kunna slita mig loss och leva för. Ett fåtal gånger har det hänt. Men du har varje gång ryckt ner mig i träsket igen, talat om för mig att det är här jag hör hemma och kommer att förbli. Fått mig att förstå att ingen annan kommer att rycka mig därifrån, ingen annan kommer att bära upp en så svag karaktär.

Vem kan egentligen räddas, som inte erkänner sig besegrad?

Vem kan egentligen ropa på hjälp, som inte erkänner sig fast?

Jag skulle nog aldrig överhuvudtaget erkänna mig beroende. Inte ens då, när det var som mest sant. Det gör ont att behöva erkänna det nu. Det gör ont att behöva erkänna att jag blivit ett vrak. Det gör ont att behöva veta att jag kommer vara ett vrak, tills den dagen jag själv gör något åt det. Ingen annan kommer att göra något. Ingen annan ser vad som fanns, innan vrakdelarna flöt omkring i viken. Frustrerad blir jag över att inte veta vilka rötter jag ska slita upp för att inte själv gå under i mina försöka att ta mig vidare, att röra mig bort från dig. Bort ifrån den urholkande kraft som tillåter mig att bli ett tomt skal, utan egen tankekraft och styrka.

Du och jag är ett. Vi tillför varandra syre genom samma andetag, de som en gång i tiden bara var mina. Vi delar samma glädje, äter samma sorg och lever som ett. Jag är förälskad i dig och allt du gör för att få mig att le. Le mina tomma små leenden, som för stunden är äkta, men tagna ur sitt sammanhang bara tomma och påspacklade likt TV-profilernas överpudrade fasader. För varje gång jag andas in kärlek och förälskelse andas jag ut avsky och förakt. Föraktet över min egen karaktär och avskyn är egentligen också över mig själv.

Men innerst inne, i mitt djupaste mörker finns också ett lite frö. En glimrande kärna som i väntan på att få blomma viskar små kloka ord. Viskar till mig att jag inte kan förebrå någon annan mitt öde, viskar att det inte är ditt fel att jag sitter här. Viskar så många sanningar att jag utifrån det vet att hur mycket jag än vill förebrå och hata dig, för vad du gjort mig, så kan jag inte.

Jag måste själv kliva av den här skenande karusellen och hoppas på att resultatet bara blir skrubbade knän och inte en bruten nacke.

inget att säga

jag hade tänkt skriva något klokt

jag hade tänkt skriva något genomtänkt

det var på väg att formulera sig i en lugn och harmonisk ton

nu blev det inte så

jag har inget att säga längre

allt är åt helvete och jag kan inte direkt påstå att jag bryr mig

gubben som förstörde mitt liv förra vintern har mage att försöka ta kontakt och förstöra ytterligare en vinter

som om det är nödvändigt

ett förstört liv blir inte automtiskt helt över en sommar

våldtäkten senast han var här och alla kränkningar (och ja jag vet att det gått inflation i ordet, men de här var bara en hårsmån ifrån fysisk misshandel) alla gånger innan dess sitter fortfarande kvar i väggarna

inte konstigt jag mår dåligt över att finnas i mitt eget hem

den enda tryggheten jag hade är förstörd och jag har ingen fristad att fly till

att ens försöka förstöra något som redan är förstört kan bara en idiot ge sig på och tro sig lyckas med

men något annat har han förvisso aldrig varit

inget annat än en stor jävla jubelidiot.