Mina kommateringar är under all kritik. Jag vet. Gotlandsfärjan är aningens kyligare än jag trott. Internet är lika svårfångat som en vattendroppe i Sahara. Det finns lite ibland men bara som en antydan om något man vill ha mer av. Istället smygläser jag lite över axeln på mannen som sitter snett framför mig här i salongen. Kitty Jutbring skriver att Sommarens engångsligg har tappat sin charm. Jag har inte läst artikeln så jag vet egentligen inte vad den handlar om, men titeln räckte för att få snurr på en tanke. Mannen har dessutom bläddrat vidare till någon som glöder och berör.
Jag vågar påstå att konceptet engångsligg (oavsett årstid) egentligen aldrig har haft någon charm, kommer troligtvis inte att få det någon gång framöver heller. Visst, tanken på att möta någon för en kväll, någon timme, en kvart, energierna sprakar, båda vill, båda vet och allt är så där magiskt häftigt eftersom båda vet exakt vad den andre går igång på osv. Som en fantasi fungerar det hur bra som helst, kan vara riktigt spännande. Men just som en FANTASI! Många skulle säkert medge att de har fantasier som de eggas av men för den sakens skull inte vill förverkliga. Så låt den vara en fantasi, använd den som det redskap det är och njut av tanken. Sen när man fantiserat sig alldeles varm och flåsig, svetten rinner och hormonerna spritter åt alla håll, då är det dags att vakna. Dags att inse att det inte är realistiskt.
Visst, det kan säkert hända ändå, med lite tur så råkar den andre trycka på exakt rätt knappar. Alternativt har man kåtat upp sig själv så till den grad att det inte spelar någon roll vad för knappar man trycker på, allt fungerar! Så innan jag tappar bort poängen ska jag fortsätta vidare till dit jag var på väg – engångskontakter kan man både ha och mista, och för att inte utsätta sig själv för ännu mer risker av ren dumdristighet är det bättre att mista.
Att istället tillåta sig de där “förbjudna” stunderna med någon man känner väl, någon som faktiskt vet vilka knappar som finns att trycka på, vad som fungerar och vad som är bra att undvika, är å andra sidan något jag verkligen förespråkar. Små stulna stunder i verkligheten, där risken finns att man blir upptäckt (varför inte passa på i hissen på väg upp och i tysthet be en bön att ingen medpassagerare dyker upp på vägen), där det inte är mer än några minuter till det att någon ringer på dörren eller helt enkelt bara där andan faller på. Jag kan inte tänka mig en mer magisk sommar än just en sådan, med någon som känner mig, vet mina tysta signaler, snappar upp minsta lilla vibb, och inte är rädd för att ta sin roll i det tysta spelet.
Så varför händer det inte? Svaret känns enkelt och tråkigt. Det finns inprogrammerat i de flesta att den uttalade tvåsamheten måste bli tråkig vardag, måste tyna bort och förpassas ner i slentrian. Det är så inpräntat i de flesta att ingen ens har en vilja att försöka ändra på det. Visst man kanske inte kan ändra på det egentligen, men visst kan man försöka. Visst kan man gemensamt göra sitt yttersta för att inte släppa taget och låta latmasken ta över. Att också uppmuntra varandras initiativ i leken är minst lika viktigt.
Omvärlden suckar säkert och menar att det jag målar upp är en utopi, verkligheten kommer aldrig se ut så för någon. Det må så vara, eller så behöver de bara anstränga sig lite mer. Men så länge jag är själv vill jag ändå tro att det är möjligt, att det är något som faktiskt kommer kunna hända. Att finna någon med en liknande inställning är första steget. Om jag sedan kommer dit och några år efter det måste revidera min verklighetsuppfattning så må det vara hänt. Det kommer säkert ha sin charm det också.
