jag har inte räknat minuterna

Idag är det ett halvår sedan mitt liv gjorde en kullerbytta till något jag knappt vågade drömma om.

Idag är det sex månader sedan vi möttes utanför tunnelbanan vid medborgarplatsen. Den gången jag bestämde mig för att våga istället för att fly undan mitt trasiga självförtroende med dåliga ursäkter.

Idag är det tjugosex veckor sedan vi först satt på Underbara Bar (eller heter den kanske Bara Bistro Bar?) tog en öl innan middagen och han gav mig åter ett minne som var nästan två år gammalt; Detaljer kring tillfället då vi träffades första gången.

Idag är det etthundraåttioen dagar sedan han berättade att han ångrat att han inte fångat upp min subtila invit den där gången för två år sedan.

Idag är det (i skrivandets stund ungefär) fyratusentrehundrafyrtiosex timmar sedan jag började smälta inombords, började hoppas att jag någon gång igen skulle våga älska sådär gränslöst och öppet som jag alltid.

Det är lite färre timmar än så sedan förälskelsen tog över, kärleken började gro och bara tanken på ett liv utan honom gör att jag känner mig vilse. Det har varit många intensiva, nära och gemensamma timmar sedan dess. Kanske lite för många för snabbt. Så många att vägen kanske leder oss vilse. Kanske därför milstolpen (som en del har) vid de första sex månaderna inte vare sig firas eller noteras.

Det är nog därför jag ikväll sitter ensam i en fåtölj hemma hos honom och känner mig vilse. Inte helt säker på vad jag ska göra av kvällen. Inte helt säker på vad jag ska äta, men har ingen direkt aptit så det stör mig inte så mycket. Men det är ändå inte en kväll jag hade suttit ensam om jag hade fått välja. Han är ute och åker motorcykel ikväll. Ute och trängs bland både bilar och motorcyklar och jag är livrädd. Livrädd för att han inte ska komma hem hel, men minst lika livrädd för att jag kommer ha förlorat honom på andra sätt.

Istället för att vara livrädd i min ensamhet hade jag velat säga;

“Grattis älskling! Grattis till det första halvåret av vårt liv tillsammans. Vet att du möts varje morgon av gränslös kärlek, nu och lång tid framöver.”

28 dagar att träna mitt tålamod

Årets sista januaridag. En hel månad har redan rusat förbi. Det brukar vara ungefär nu jag dyker ner i paniken över att inte ha kommit igång med något av det där jag runt nyår kände att jag ville åstadkomma i år. Det är nu det är svårt att tänka i det lilla perspektivet, vara nöjd med de små förändringarna som ändå har skett.

Det har trots allt varit en bra månad. Även om det är så att ingen av alla människor jag rört vid under de många tillfällen jag varit ute och umgåtts med människor har varit Han så är det helt i sin ordning. Det har hela tiden varit underbara människor som fått mig att må bra, som får mig att slå demonen på käften. Människor som räknas in i vänkretsen som om det vore självklart. Jag gillar när känslan av självklarhet infinner sig. När man utan att behöva säga något vet med sig att “det är så här det ska vara”.

Reservplats 53 lär innebära att det inte blir någon italienska i vår. Lite synd, men också en klar markering att jag nog ska ta det lite lugnare ändå. Jag vill förvisso ha tusen järn i elden men om det innebär att allt brinner upp är det inte så stor mening med det. Aska och förkolnade drömmar har ingen nytta av, inte ens jag.

Februari kommer få bli en tålamodsprövning. Jag behöver vara lite mindre otålig, vill behålla min harmoni fram till snön smälter och gärna resten av året också. Men det blir så lätt att jag är otålig. Helst vill jag ha gjort allt redan innan det ens har börjat hända. Februari kommer innebära fokus på att släppa taget.

Det finns en del saker som gör mig otålig. Saker som jag gärna vill ska hända, men som ligger utanför min kontroll. Det som innebär att andra aktivt måste agera, andra har kontrollen över beslutet. Jag har ingen möjlighet eller ens rätt att bestämma, hur mycket jag än vill. Men då jag med en del saker ändå innerst inne vet sedan länge att det aldrig kommer ske så finns det bara en enda sak jag egentligen kan göra. Jag kan släppa taget. Jag kan sluta hoppas, rensa bort det från min vision, rycka på axlarna och fokusera på något annat. Något som jag har möjlighet att påverka.