Det är inte så mycket avundsjuka (eller ens någon form av illvillig missunnsamhet) som jag först trott utan hur det slår rakt in i den där önskan som är så stark att det gör ont att tänka på den. Knappt att det går utan att tårarna springer marathon ner för kinderna och alla försök att hindra det är katastrofala misslyckanden redan från början. Eller jo, en del avundsjuka är det i det, vilket jag skäms något fruktansvärt över och därmed blir arg på mig själv att jag överhuvudtaget känner så.

I allt det där ljuvliga, varma, underbara och välkomnande som varit i flera dagar fanns såklart också påminnelsen om det som inte är. Den blev extra påtaglig när jag såg hans eufori och totala lycka över att hon så tydligt visade att det var honom hon behövde och ville ha just där och just då. Inte sin mamma, eller ens sin pappa utan Honom. Han pratade efteråt om känslan att känna sig så behövd och det oförklarligt underbara med den. Jag missade att värja mig, hann precis samla tillräckligt med kraft för att där och då inte falla ner i det stora hålet jag bär inom mig, där den känslan egentligen borde finnas.

Ett tag trodde jag att det handlade om ren, skär avundsjuka för att han har tillgång till den känslan och inte jag. Men det är inte ens på den nivån. Det gör inte alls ont att han har den, det gör bara ont att jag inte gör det. Det finns inget där ute av allt underbart som jag INTE unnar honom, han är värd allt det där och så mycket mer. Skulle det visa sig att jag är ett hinder för hans lycka skulle jag röja det hindret för att hjälpa honom finna den. Svårare än så är det inte.

Så nu när jag efter flertalet gråtattacker under dagen och ständiga konfronterande av de egna känslorna kommit fram till att jag åtminstone inte är missunnsam har jag bara mitt eget ekande, stora hål i känslorummet att slåss med. Saknaden efter det där jag än så länge aldrig riktigt upplevt. Det där som jag fortfarande är så innerligt rädd att jag aldrig kommer få uppleva – vilket på ett eller annat plan får mig att känna skam. Mer skam än avundsjukan bär med sig.

Så nästa steg blir att rota i skammen, men vet inte om jag orkar det. Åtminstone inte idag.

- CSN krånglar, den ekonomiska tryggheten (ens för nästa räkningshög) existerar överhuvudtaget inte. Inkomsterna är ett skämt som är så sorgligt att ingen ens vill dra det.

- mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Motivationen att städa grusas av insikten att det inte är lönt. Det kommer inte bli någon egentlig ordning ändå. Det finns ingen plats att organisera och förvara för att minska oredan. Jag orkar inte.

- ensamheten är för påtaglig. Det händer att jag försöker umgås, lite grann. Det händer att jag försöker plocka fram mitt glada sociala jag i samband med skolan. Men det sträcker sig inte utanför det. All tid därutöver (vilket är majoriteten av dygnets alla timmar och veckans alla dagar) spenderas ensam, rent fysiskt. Jag upplever isoleringen från omvärlden. Givetvis uppskattar jag den sociala närvaron på internet, men det är den fysiskt sociala närvaron som behövs för att laga själen och trigga receptorerna som smörjer mitt välbefinnande.

- den fysiska energinivån är obefintlig. Det hänger ihop med den första punkten. Så länge CSN krånglar finns det varken pengar till räkningar eller till mat. Sedan början av augusti har 61,5 kg förvandlats till 54,3 kg varav det mesta försvunnit senaste två veckorna.

- motivationen är svår att hitta. Inte bara motivationen att skriva, utan motivationen att vara, göra och leva som en hel människa. För det mesta finns inte motivationen alls. Det är en strid varje dag att ta sig upp och infinna sig i den skolan där det är tänkt att jag ska vara. De flesta dagarna går det, ibland går det inte. Ingen av dagarna känns som en seger.

Det vore lättare att bara försvinna någonstans längs vägen. Tanken blir alltmer lockande för varje dag som går där inga klara besked ges, där nästan inget motiverar och lyfter sinnet. Det känns snarare som om det vore en lättnad – för alla andra.

Oavsett arena, oavsett forum, oavsett format är upplevelsen densamma. Oftare än sällan är det bara eko som återvände, om ens det. Samtidigt hinner jag i min egen tystnad se att det inte är så generellt. Möjligen får jag respons om jag skränar tillräckligt, stör tillräckligt och nyckelretningen når signalen att det enda som får mig att tystna är ett svar. Det kanske räcker för en del. Mig säger det bara att jag gör bäst i att hålla tyst och försvinna. Jag hinner även med att notera att den jag trodde skulle finnas där, skulle lyssna, ge feedback faktiskt lever, svarar och ger feedback – till resten av världen. Så det är nog så här det är, och sådan jag är – precis som jag känner mig;

Som en grå, tråkig, tomt ekande gammal monolog.

De inre konflikterna ges minst lika mycket utrymme som de yttre gavs under veckan som gick, åtminstone i mitt inre. Samtidigt letas energi, nya vägar, nya infallsvinklar för att nå känslan som den var tidigare – den utan rädsla.

Allt det här tar energi. Jag orkar inte tänka en enda klar tanke till ikväll. Jag vill inget hellre än att ta en dusch, krypa ner i sängen, krypa ihop i en trygg famn, få somna där och känna kärleken. Jag vill inget hellre…

Men så hör det inte till vanligheterna att jag får som jag vill.

Jag har gått över till numerologi, och räknat ut vår romans…

Hans karaktärstal står ofta för vänskap och ett förhållande där en av parterna är av hans karaktär brukar präglas av detta. Han har ofta lätt för att välja en lämplig partner.

Personer med hennes karaktärstal har ofta många romanser bakom sig som inte lett till till något mer. Hon gifter sig dock i regel bara än gång.

Han och hon brukar ofta attraheras av varandra på ett tidigt stadium. Att båda är lagda åt det romantiska hållet brukar bädda för en mycket kraftig och varaktig passion. Förhållandet som uppstår har därmed fått en bra start och fortsättningen brukar inte sällan sluta i äktenskap. Många gånger upptäcks ett gemensamt intresse som musik, kultur eller historia som för parterna ännu närmare varandra. Det enda som kan vara negativt är att han ibland har ett förhållande bakom sig där känslorna inte riktigt har försvunnit. Om han får bearbeta detta så försvinner snart problemen.

Samstämmighet: 80%

(siffrorna i resultaten har ersatts med Han och Hon i den följd de symboliserar oss)

Man kan tro och man kan välja att inte tro. Oavsett vilket ger det någon form av tröst när den våta , tunga yllefilten av tvivel sveper över mig och gör allt i sin makt för att kväva mig, kväva mitt hopp.

Men när är en vacker dag?

När är tiden rätt?

När kommer den där gången i livet när man ska göra det där man tänkt sig?

Hur mycket kan man egentligen planera och finns det något tillfälle när man faktiskt är beredd på att leva med det som kommer, när det kommer även om det inte var så “man hade tänkt” att det skulle vara just då?

Kanske är det dags att inse att det finns en lista som aldrig kommer bockas av. En sån där “Jag har aldrig…” som inte någonsin kommer att korrigeras. Som den här nedan;

Jag har aldrig..

.. hoppat fallskärm.

.. lärt mig dyka.

.. haft god kondition.

.. rest till Sydamerika.

.. köpt hus.

.. skrivit en bok.

.. gift mig.

.. ätit surströmming.

.. lärt mig ett tredje språk flytande.

.. fött barn.

(eller så kanske det också rymmer en sanning)

.. behövts.

Ingen av oss tycker om att göra krångliga avstickare när vi är ute och kör bil. Om det är för krångligt att ta sig av huvudvägen för att stanna och äta, så låter han antagligen bli, precis som jag. Så att köra raka vägen hem och gå och lägga sig hungrig är ett gångbart alternativ i fler fall än sällan.

Jag har en ovana att låta fingrarna vandra över huden, utan att jag direkt reflekterar över det. Så när ruvor eller annat ojämnt stöts på under fingervandringen pillas det bort i den mån det möjligen går. Det kan bli ett ihärdigt pillande ibland. Det visade sig att han delar det med mig. Så ihärdigt att han inte bara pillade på sina egna ruvor utan fortsatte, när vi satt nära varandra och pratade, med att pilla på mina. De flesta hade åkt på en käftsmäll i det läget, men inte han. Jag misstyckte inte. Med just honom var det en accepterad närhet.

Det jag log mest åt var ändå är hur han klev in i mitt hem, hälsade med en kram och sedan direkt plockade upp ett ämne vi berört över MSN någon dag tidigare. Som om vi hade pratat om det i timmar och bara tog en kort paus för den där kramen. Som om det vore den mest naturliga sak i världen för honom att fortsätta berättandet precis där han slutade.

Dessutom fick jag känslan av att han förstod mitt språk. Så sällan som jag känner mig förstådd har jag ofta hunnit undra om det är jag själv som inte behärskar mitt modersmål. Att han bekräftar att jag har fel i min förtvivlade undran betydde så enormt mycket.

Som om det inte vore nog löste han mysteriet med mina hopplösa fönster. De där som jag inte putsat en enda gång sedan jag flyttade in, just för att jag inte lyckats öppna dem helt. Nu är de putsade, åtminstone en gång. Det var egentligen pinsamt enkelt, jag borde nog ha kommit på det själv. Men så tycker jag väl kanske att det finns annat som är viktigare att fokusera på än att spendera timmar på att försöka klura ut hur man öppnar ett fönster fullt ut.

På ett sätt som inte riktigt går att beskriva blev han med ens så viktig. Någon som spelade roll för mig. Någon jag ville bry mig om. Jag trodde (och tror ibland fortfarande) ändå att han uppskattade att jag först och främst såg honom och inte den, för mig, helgalna och näst intill obegripliga omgivningen han lever i. Oavsett vad som händer, vad andra anser och hur världen byter klimat så uppskattar jag honom. Den han visat mig att han är. Att det sedan inte har tagit en livstid att nå den insikten är en bisak jag kan leva med utan att lägga för stor vikt vid det.

Vi är säkert lika på fler sätt. Men är det meningen att vi ska upptäcka det lär det visa sig i sinom tid. Det kanske inte ens är meningen. Vi får helt enkelt se. Jag har inte bråttom.

Jag måste lära mig att inte analysera de där orden som inte sägs, som inte tas upp, som inte alls ges något utrymme. De där orden jag är så rädd att få höra att jag ändå tror att de gömmer sig i tystnaden.

Solen skiner. Kvällen ska jag ägna åt att umgås med människor som än så länge verkar uppskatta mitt sällskap mer än störa sig på det. Den här dagen ska få bli bra, även om längtan står i en förort och gräver ner betongfundament istället för att röra vid mig. Jag tänker inte ens låtsas att jag inte önskar att han hellre rört vid mig. Han vet om det, han förstår det och det är helt ok. Jag får önska, jag får längta, jag får se framåt. Det känns skönt, och ovanligt, att det är ok.