Oavsett arena, oavsett forum, oavsett format är upplevelsen densamma. Oftare än sällan är det bara eko som återvände, om ens det. Samtidigt hinner jag i min egen tystnad se att det inte är så generellt. Möjligen får jag respons om jag skränar tillräckligt, stör tillräckligt och nyckelretningen når signalen att det enda som får mig att tystna är ett svar. Det kanske räcker för en del. Mig säger det bara att jag gör bäst i att hålla tyst och försvinna. Jag hinner även med att notera att den jag trodde skulle finnas där, skulle lyssna, ge feedback faktiskt lever, svarar och ger feedback – till resten av världen. Så det är nog så här det är, och sådan jag är – precis som jag känner mig;

Som en grå, tråkig, tomt ekande gammal monolog.

De inre konflikterna ges minst lika mycket utrymme som de yttre gavs under veckan som gick, åtminstone i mitt inre. Samtidigt letas energi, nya vägar, nya infallsvinklar för att nå känslan som den var tidigare – den utan rädsla.

Allt det här tar energi. Jag orkar inte tänka en enda klar tanke till ikväll. Jag vill inget hellre än att ta en dusch, krypa ner i sängen, krypa ihop i en trygg famn, få somna där och känna kärleken. Jag vill inget hellre…

Men så hör det inte till vanligheterna att jag får som jag vill.

Jag har gått över till numerologi, och räknat ut vår romans…

Hans karaktärstal står ofta för vänskap och ett förhållande där en av parterna är av hans karaktär brukar präglas av detta. Han har ofta lätt för att välja en lämplig partner.

Personer med hennes karaktärstal har ofta många romanser bakom sig som inte lett till till något mer. Hon gifter sig dock i regel bara än gång.

Han och hon brukar ofta attraheras av varandra på ett tidigt stadium. Att båda är lagda åt det romantiska hållet brukar bädda för en mycket kraftig och varaktig passion. Förhållandet som uppstår har därmed fått en bra start och fortsättningen brukar inte sällan sluta i äktenskap. Många gånger upptäcks ett gemensamt intresse som musik, kultur eller historia som för parterna ännu närmare varandra. Det enda som kan vara negativt är att han ibland har ett förhållande bakom sig där känslorna inte riktigt har försvunnit. Om han får bearbeta detta så försvinner snart problemen.

Samstämmighet: 80%

(siffrorna i resultaten har ersatts med Han och Hon i den följd de symboliserar oss)

Man kan tro och man kan välja att inte tro. Oavsett vilket ger det någon form av tröst när den våta , tunga yllefilten av tvivel sveper över mig och gör allt i sin makt för att kväva mig, kväva mitt hopp.

Men när är en vacker dag?

När är tiden rätt?

När kommer den där gången i livet när man ska göra det där man tänkt sig?

Hur mycket kan man egentligen planera och finns det något tillfälle när man faktiskt är beredd på att leva med det som kommer, när det kommer även om det inte var så “man hade tänkt” att det skulle vara just då?

Kanske är det dags att inse att det finns en lista som aldrig kommer bockas av. En sån där “Jag har aldrig…” som inte någonsin kommer att korrigeras. Som den här nedan;

Jag har aldrig..

.. hoppat fallskärm.

.. lärt mig dyka.

.. haft god kondition.

.. rest till Sydamerika.

.. köpt hus.

.. skrivit en bok.

.. gift mig.

.. ätit surströmming.

.. lärt mig ett tredje språk flytande.

.. fött barn.

(eller så kanske det också rymmer en sanning)

.. behövts.

Ingen av oss tycker om att göra krångliga avstickare när vi är ute och kör bil. Om det är för krångligt att ta sig av huvudvägen för att stanna och äta, så låter han antagligen bli, precis som jag. Så att köra raka vägen hem och gå och lägga sig hungrig är ett gångbart alternativ i fler fall än sällan.

Jag har en ovana att låta fingrarna vandra över huden, utan att jag direkt reflekterar över det. Så när ruvor eller annat ojämnt stöts på under fingervandringen pillas det bort i den mån det möjligen går. Det kan bli ett ihärdigt pillande ibland. Det visade sig att han delar det med mig. Så ihärdigt att han inte bara pillade på sina egna ruvor utan fortsatte, när vi satt nära varandra och pratade, med att pilla på mina. De flesta hade åkt på en käftsmäll i det läget, men inte han. Jag misstyckte inte. Med just honom var det en accepterad närhet.

Det jag log mest åt var ändå är hur han klev in i mitt hem, hälsade med en kram och sedan direkt plockade upp ett ämne vi berört över MSN någon dag tidigare. Som om vi hade pratat om det i timmar och bara tog en kort paus för den där kramen. Som om det vore den mest naturliga sak i världen för honom att fortsätta berättandet precis där han slutade.

Dessutom fick jag känslan av att han förstod mitt språk. Så sällan som jag känner mig förstådd har jag ofta hunnit undra om det är jag själv som inte behärskar mitt modersmål. Att han bekräftar att jag har fel i min förtvivlade undran betydde så enormt mycket.

Som om det inte vore nog löste han mysteriet med mina hopplösa fönster. De där som jag inte putsat en enda gång sedan jag flyttade in, just för att jag inte lyckats öppna dem helt. Nu är de putsade, åtminstone en gång. Det var egentligen pinsamt enkelt, jag borde nog ha kommit på det själv. Men så tycker jag väl kanske att det finns annat som är viktigare att fokusera på än att spendera timmar på att försöka klura ut hur man öppnar ett fönster fullt ut.

På ett sätt som inte riktigt går att beskriva blev han med ens så viktig. Någon som spelade roll för mig. Någon jag ville bry mig om. Jag trodde (och tror ibland fortfarande) ändå att han uppskattade att jag först och främst såg honom och inte den, för mig, helgalna och näst intill obegripliga omgivningen han lever i. Oavsett vad som händer, vad andra anser och hur världen byter klimat så uppskattar jag honom. Den han visat mig att han är. Att det sedan inte har tagit en livstid att nå den insikten är en bisak jag kan leva med utan att lägga för stor vikt vid det.

Vi är säkert lika på fler sätt. Men är det meningen att vi ska upptäcka det lär det visa sig i sinom tid. Det kanske inte ens är meningen. Vi får helt enkelt se. Jag har inte bråttom.

Jag måste lära mig att inte analysera de där orden som inte sägs, som inte tas upp, som inte alls ges något utrymme. De där orden jag är så rädd att få höra att jag ändå tror att de gömmer sig i tystnaden.

Solen skiner. Kvällen ska jag ägna åt att umgås med människor som än så länge verkar uppskatta mitt sällskap mer än störa sig på det. Den här dagen ska få bli bra, även om längtan står i en förort och gräver ner betongfundament istället för att röra vid mig. Jag tänker inte ens låtsas att jag inte önskar att han hellre rört vid mig. Han vet om det, han förstår det och det är helt ok. Jag får önska, jag får längta, jag får se framåt. Det känns skönt, och ovanligt, att det är ok.