Tag Archives: rutiner

ut med det gamla och in med… Fast inte riktigt än!

Posted on by
Reply
Det börjar kännas att jag är på väg in i sista andningen för det här året. På senare tid har det blivit så. Dagarna från jul och fram till det nya året har blivit en tid när jag tar en paus från omvärlden i den mån det är möjligt, i år kommer den störas en del av studierelaterad huvudvärk, summerar, sammanfattar, analyserar, sorterar bort och bestämmer mig för vad som får följa med mig in i det nya året. Uttrycksformen för det här har varit lite olika under åren, bl.a. som jag beskrev förra året men det som känns nytt i alla de här momenten den här gången är perspektivet.

Det kanske helt enkelt är så att jag behöver se längre framåt än ett år i taget. Att allt det som ligger och väntar på att få blomma upp och hända behöver lite mer tid och tålamod än just ett år. Kan det kanske också vara det som är nyckeln till att inte bli besviken över de förhoppningar som inte vuxit till sig under året och blivit del av verkligheten. Det börjar mer och mer kännas så. Med det inte sagt att jag inte vill ha ramar för hur långt fram i tillvaron en del saker får vara, men en del kanske behöver tre år på sig för att åtminstone komma igång, annat fem och något ytterligare närmare tio år för att nå den nivå av tillfredsställelse jag önskar. Det i sig är något som tål att tänkas på under dagarna som kommer.

Men hela 2011 kan inte få gå ut på att ge saker tid. Det kommer också behövas beslut om att få tummen ur och komma till skott. Så att ha modet att be om en spark i arslet när den behövs kan vara något att aktivt arbeta med under 2011. Den där välbehövliga sparken för att göra de förändringar som behövs i tillvaron för att skapa utrymme för det egna välbefinnandet och lyckan. Jag var inne på de här tankarna redan tidigare idag och Eesroth skrev ett inlägg där hon fick med en del av de exempel jag uppgav för att nå dit, nå välbefinnandet och lyckan.

  • i alla fall ett mål lagad mat/dag
  • bra kondition/fysisk hälsa
  • mod att veta att jag duger och vara trygg i det

Så lätt att skriva, så svårt att genomföra och samtidigt finns det ingen enda människa i världen som säger att jag måste vänta med något av det där till nästa år, mer än jag själv. Så varför väntar jag? Uhm, jo just det! Jag skulle rensa ut och reflektera över det som varit och bestämma mig för vad som inte får vara kvar. Så var det! Ursäkterna finns fortfarande. Kanske måste de också rensas ut lagom till nyår…

koka soppa på en spik

Posted on by
1

Alla har säkert läst sagan åtminstone en gång skulle jag tro och vet därmed att spiken är det livsavgörande. Järntillskott är viktigt, åtminstone för en som jag med ett HB som bara i undantagsfall klättrar över 100-strecket. Utifrån dagens tidigare uppvaknande bestämde jag mig hur som helst för att skruva ihop något matlikt som dessutom räcker till luncher och inte nödvändigtvis måste stå i skolans äckliga kylskåp de timmarna innan det är dags att äta.

44757445Det blev soppa! I den var det förvisso ingen spik men rejält med rödbetor och sedan lite tomat, morot och lök. Gott var det och den känns som den funkar kall också. Men det är ju å andra sidan inte direkt förvånande att det var gott. Jag skulle aldrig få för mig att laga äcklig mat.

(Fördelen med rödbetor och rivjärn är ju dessutom att man slipper se om man råkat slinta och det blöder, eller det kanske är en nackdel?)

en ytterst liten “AHA”-upplevelse

Posted on by
2

040Det känns som om jag fått en hel spargris i huvudet idag. Hade den här poletten ramlat ner tidigare i höst hade jag antagligen haft ett bättre utgångsläge än det jag har nu. Jag hade antagligen varit mer rutinmässigt knuten i tillvaron (något jag skulle må bra av att vara i lite större utsträckning) och jag hade antagligen inte haft så många omtentor att se fram emot som jag har i nuläget.

Inte så att det här på något vis innebär räkmacka att glida fram på resten av året och de närmst kommande, det finns tyvärr lite för mycket att ta igen. Men det känns ändå skönt att den trillat ner nu, poletten alltså.

Det gäller att gräva på rätt ställe!

Posted on by
3

Det kan ju vara bra att gräva på rätt ställe, åtminstone när man begraver någon. Det jag inte begriper och det som mest av allt förvånar mig i situationen är hur det har kunnat gå till. Det borde rimtligtvis ha uppmärksammats vid själva begravningen.

Jag är förvisso ingen begravningsexpert, har bara varit med på tre begravningar vad jag själv kan minnas. Men i samtliga tre fall har processen varit densamma och det har inte varit fråga om att alla skett i samma församling. Det har börjat med en ceremoni i kyrkan, följt av en liten promenad ut till gravplatsen där kistan sänkts ned och familjen, släkten och vännerna tagit ett sista farväl. Efterföljande kaffe och annat känns mindre viktigt att nämna, men just det där att man faktiskt stått vid platsen där kroppen begravs.

Om det dessutom är en familjegrav kan man ju kanske tänka sig att det funnits orsak att besöka den flera gånger innan den nu givna situationen för att hedra tidigare avlidna familjemedlemmar. Det borde i sig innebära att man redan vet var den ligger, och då direkt vet om man står vid fel ställe och vet om kistan är nedsänkt i fel grav.

Sen kan väl tyckas vettigt att kyrkoförvaltningen kollar en extra gång så att även namnet på familjegraven stämmer och inte bara gravplatsnumret, men det framgår såklart inte om de olika familjerna hade samma namn. Men just det där att inte slarva, inte låta gravplatsnummer bli en rutin som kan råka gå fel är något jag tycker är så viktigt ur ett etiskt perspektiv.

Å andra sidan kanske de har lite annorlunda begravningsceremonier i Göteborg, vad vet jag.


Upp och hoppa!

Posted on by
3

Idag önskar jag att jag hade vaknat vid 7 och klivit upp istället för att vända på kudden och somna om. Kanske börjat med en rask promenad runt stadsdelen innan frukost. Men om jag nu inte var tillräckligt pigg för det så åtminstone slå igång kaffebryggaren, kliva in i duschen och ta sig igenom efterföljande morgonrutin före frukost.

En lagom skål med hallonkräm och mjölk, ett glas juice, knäckemackor och kaffe hade gjort sig ypperligt bra till en lagom skvalig radiokanal och möjligen någon form av papperstryckt media att bläddra i. Det hade varit en rätt så hygglig start på dagen. En sån där start jag skulle kunna tänka mig att leva med flera gånger om.

Nu blev den inte så. I vanlig ordning blev den inte överhuvudtaget. Jag har tappat bort alla vardagliga rutiner, vilket jag börjat notera är mer stressande än rofyllt. Helt plötsligt har hela dagen tappat bort sig och färdriktningen är ungefär lika överskådlig som en skock myror över utspilld läsk.

Men kanske kan den bli imorgon.

Antagen!

Posted on by
2

Nu i dagarna är det tid för första antagningen till höstens studier på högskola och universitet. Jag hade en plan redan förra hösten som jag då satte i verket alldeles försent, helt enkelt för att jag inte förstått den accepterade – men för mig fullkomligt ologiska – turordningen vid ansökan, så istället fick jag se till att sätta planen i verket i år.

Jag minns att mamma ringde i april och var måttligt stressad över att jag inte skulle hinna söka i tid. Detta då jag månaden tidigare lite lätt presenterat min framtidsvision för mina föräldrar, mest för att jag ville att de skulle sluta stressa mig om mitt liv. Jag har en plan. Detta informerade jag också moderskapet om då hon stressade i april. Vid det laget hade min ansökan redan funnits i systemet sedan en månad tillbaka.

Ikväll passade jag på att logga in på studera.nu för att se hur långt deras processer hunnit. Efter en liten omväg lyckades jag logga in på mitt konto och det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att jag blivit antagen till mitt förstaval. Mitt högskoleprov visade sig tillräckligt! Jag blev antagen!

Orsaken till de kluvna reaktionerna bottnar delvis i att jag i mars inte var säker på vilken utbildningsplats jag ville ha som första alternativ, den som var närmast kontra den som verkade ha bäst rykte i fråga om anställning efter utbildning. Samtidigt bestämde jag mig då för att ryktet verkade vara marginellt och avståndet mellan hemmet och skolan fick därför ha en större betydelse. Därutöver handlar en del av kluvenheten i den där förbaskade självkänslan som är så söndertrasad att jag knappt vill kännas vid den alls i dess nuvarande tillstånd. Ytterligare något att ta itu med så snart som möjligt, och det ska gudarna veta att jag jobbar med dagligen.

I det stora hela kommer att accepterande av studieplatsen innebära en ordentlig omställning i vardagen då jag vet att min nuvarande livsstil inte kan hantera tre års studier, åtminstone inte av den karaktären. Jag behöver få vara frisk, jag behöver få känna mig motiverad och jag behöver få trivas i tillvaron. Jag behöver helt enkelt må bra för att kunna bli bra i det jag ämnar utbilda mig till. Det känns samtidigt skönt att det just nu dyker upp människor omkring mig som verkar beredda att stötta och coacha där det behövs.

Samtidigt känns det fortfarande lite läskigt. Jag blev antagen! Ska jag verkligen tacka ja?

Vardagstristess med guldkant

Posted on by
Reply

Den tråkiga vardagen blir alltid lättare när man har något att se fram emot. Ibland är det rent utav så att man kan bistå sig själv nya utmaningar i väntans tider helt enkelt för att göra det hela lite mer spännande. Veckans uppdrag är att inte spendera något på mat utan använda de resurser som redan finns hemma. Förberedde lunch för tre dagar framöver innan helgen var slut och då det inte finns så många hungerskänslor om kvällarna funkar det bra med hallonkräm eller havrekuddar. Blir att göra mer matlådor imorgon. Funderar nästan på att införskaffa fler platsburkar i just den där lagom lilla storleken för att få större variation på luncherna under arbetsveckorna. Kanske lite senare, först måste det bli en vana. Eller kanske bara hitta ett nytt jobb, långt härifrån. Det skulle va härligt, speciellt eftersom jag vill vara närmare honom.

Appropå det där med vanor. Någon smartkeps har sagt att det tar 20 dagar/gånger att skapa en vana respektive bryta en vana. Frågan är bara hur många ‘vanor/ovanor’ man kan dra på sig samtidigt och om man kanske måste ha samma tidsintervall på alla för att ingen ska gå osökt förbi och försvinna ut genom fönstret innan den är etablerad. Den som lever får se.