Tag Archives: romantik

jag har inte räknat minuterna

Posted on by
Reply

Idag är det ett halvår sedan mitt liv gjorde en kullerbytta till något jag knappt vågade drömma om.

Idag är det sex månader sedan vi möttes utanför tunnelbanan vid medborgarplatsen. Den gången jag bestämde mig för att våga istället för att fly undan mitt trasiga självförtroende med dåliga ursäkter.

Idag är det tjugosex veckor sedan vi först satt på Underbara Bar (eller heter den kanske Bara Bistro Bar?) tog en öl innan middagen och han gav mig åter ett minne som var nästan två år gammalt; Detaljer kring tillfället då vi träffades första gången.

Idag är det etthundraåttioen dagar sedan han berättade att han ångrat att han inte fångat upp min subtila invit den där gången för två år sedan.

Idag är det (i skrivandets stund ungefär) fyratusentrehundrafyrtiosex timmar sedan jag började smälta inombords, började hoppas att jag någon gång igen skulle våga älska sådär gränslöst och öppet som jag alltid.

Det är lite färre timmar än så sedan förälskelsen tog över, kärleken började gro och bara tanken på ett liv utan honom gör att jag känner mig vilse. Det har varit många intensiva, nära och gemensamma timmar sedan dess. Kanske lite för många för snabbt. Så många att vägen kanske leder oss vilse. Kanske därför milstolpen (som en del har) vid de första sex månaderna inte vare sig firas eller noteras.

Det är nog därför jag ikväll sitter ensam i en fåtölj hemma hos honom och känner mig vilse. Inte helt säker på vad jag ska göra av kvällen. Inte helt säker på vad jag ska äta, men har ingen direkt aptit så det stör mig inte så mycket. Men det är ändå inte en kväll jag hade suttit ensam om jag hade fått välja. Han är ute och åker motorcykel ikväll. Ute och trängs bland både bilar och motorcyklar och jag är livrädd. Livrädd för att han inte ska komma hem hel, men minst lika livrädd för att jag kommer ha förlorat honom på andra sätt.

Istället för att vara livrädd i min ensamhet hade jag velat säga;

“Grattis älskling! Grattis till det första halvåret av vårt liv tillsammans. Vet att du möts varje morgon av gränslös kärlek, nu och lång tid framöver.”

när är det dags?

Posted on by
Reply

För mestuffingar som jag, som vill våga låta livet ha sin gång och låta saker och ting också få ha sin gång och hända när de väl händer och sker men samtidigt inte vill riskera att äventyra det som är bra, är det lätt att bli rädd. Just nu är jag livrädd, men det lutar mer och mer åt en uppgivenhet. Det är nämligen så svårt att veta när tiden är rätt, när man vågar låta livet hända – precis som det är. Dock verkar det inte vara nu heller, inte ens i det lilla formatet.

Jag kan inte ens ljuga bort det. Just nu drömmer jag att Han ska vakna ur sin dvala, var han än befinner sig (om det så är bredvid mig i sängen, på andra sidan stan eller i en annan del av världen), svepa mig av fötterna och viska tätt mot mitt öra; “Nu kör vi, älskling. Nu får livet bli som det blir, det är dags att låta det få hända.”

en blommig termos

Posted on by
Reply

Det kan inte hjälpas. Det är alltid lite extra roligt att upptäcka när något saknas. Som t.ex. att någon inte är van vid att få långskaftade rosor. Sådär till den grad ovan att det inte ens finns lämplig vas för ändamålet.

Att just idag var en lämplig vilken dag som helst att skicka lite kärlek råder det ingen som helst tvekan om. Men nästa gång kanske jag får planera lite lite bättre och passa på att ha smugit in en passande vas i hushållet långt innan..

För visst är det så att ingen dag är fel för att visa kärlek och uppskattning, utom möjligen allahjärtansdag.

ännu en hopplös romantiker

Posted on by
1

Jag skulle ha skrivit ett klokt, genomtänkt inlägg idag. Ni vet den där varianten med ett tydligt budskap inlindat i en underhållande förpackning, något som gör att man inte riktigt vill sluta läsa.

Jag skulle ha läst en bok idag, eller åtminstone stora delar av en bok eller två. Helst också läst med överstrykningspenna i handen och anteckningsblock bredvid.

Jag skulle ha sorterat upp tvätten, letat reda på en tvättid och kanske också sprungit iväg och handlat mer tvättmedel. Tror bestämt det är dags för det.

Jag skulle ha fixat och trixat i köket. Städat av mitt enorma köksbord. Burit ut tomflaskor och tidningar till återvinningen på bakgården. Lagat riktigt mat, endera blomkålsgratäng eller något med resten av rödbetorna.

Jag skulle ha… men det gjorde jag inte.

Istället slog den hopplösa romantikern i mig till och krävde att bli matad med drömscenarion man bara ser på film, eller möjligen TV, men som aldrig inträffar i verkligheten. Sån’t där som gör att det rycker i hjärterötterna, tårarna kör rally ner för kinderna på en och man till slut kramar sig själv i brist på någon annan att gosa med.

Det blev alltså en omgång i soffan med den mest hopplösa (och ändå så underbara) kärlekshistoria som mänskligheten har behövt stå ut med. Lite grann inser jag också att det nog är därifrån jag hämtade inspiration och satt upp riktlinjer för hur min “sanna kärlek” skulle vara.

Kanske inte fullt så hårig, men ni som har vuxit upp med serien (Skönheten och Odjuret alltså) eller sett den senare förstår nog ändå vad jag menar.

Han finns, någonstans där ute.

Posted on by
2

Han, som har samma längtan som jag efter närhet, värme, beröring och kärlek, både att ge och tillåtas ta emot. Han, som vill att jag ska få vara den Han blir gammal med, den Han skapar sin en familj med. Kanske skaffar en dotter med, en son och kanske en dag en dotter till.

Han finns någonstans där ute. Han, som (jag vet pga att Han så tydligt visar det) ser det som självklart att jag är den Han vill vara med. Att jag tillåts vara Hon som Han så självklart och längtande kommer hem till istället för att ständigt söka nya vägar. Han, som också vet att det är just sådär det är även för mig, att Han är den jag så självklart och längtande vill komma hem till, pga att jag så tydligt visar det.

Han finns någonstans där ute. Han, som vill ha de där härliga morgnarna tillsammans. Dygnens tidigaste timmar då allt det där som betyder något i livet kan samlas i en säng och bara “vara”.

Han finns någonstans där ute. Han, som så gärna sitter och pratar i timmar med mig, nära nära intill, och som frågar när Han inte förstår, eller svarar och förklarar när jag inte gör det. Han, som ser mig som det enda alternativet att stå och hålla om i kön på en stormarknad, gå hand i hand med på en gågata, eller sitta med på en strand och se solen gå ner… eller upp.

Han finns någonstans där ute. Han, som är sig själv och samtidigt i det allt det jag uppskattar och söker hos en man, men som också anser att jag är detsamma för honom, motsvarar hans bild av kvinnan han drömmer om. Han, som ser ut och framförallt känns som “den rätte”.

Han finns, någonstans där ute.

Det är inte helt otänkbart (bara nästan men ändå inte HELT otänkbart) att Han i detta ögonblick har samma tanke.

Så om vi båda har tur – går våra liv i riktning mot varandra.

~ ~ ~

Känslan har funnits länge, även om orden varit svåra att finna och först nu tagit form med inspiration ur en text jag sprang förbi förra sommaren. En ny bekant som svepte förbi en kort, kort stund och inspirerade…

inte billig nog för hans smak

Posted on by
1

Ett snyggt inslaget paket i matt, svart papper och presentsnöre i blankaste silverlyster. Så där så att det skriker lyx och flärd om det, ni kan säkert tänka er. Efter en lång arbetsvecka var det ett sådant paket, en bukett blommor och en flaska vin han tog med sig hem till sambon.

Hon mötte honom i hallen där han räckte över sina små gåvor och började frigöra sig från ytterkläderna. Så som han beskrev det blev hon alldeles till sig av åsynen på det lilla paketet, sådär på gränsen till tårögd och än mer sådär att hon var på väg att slita med honom in i sovrummet för en omgång kärlek där och då i ren tacksamhet.

Jag har personligen fortfarande svårt att föreställa mig att kvinnor reagerar så (om de nu inte uppenbart valt en man för hans pengar och det verkligen ÄR presenterna de lever för) men så var det tydligen.

Han lyckades hur som helst få av sig skorna och börja göra iordning en vas till blommorna under tiden hon snyftande, lycklig slet upp paketet för att finna…

.. ett d a m m s u g a r m u n s t y c k e ! ! !

Jopp, så var det. Ett dammsugarmunstycke. Det var den snygga inslagningen som fått honom att köpa det. Det kärleksfulla snyftandet förbyttes snabbt i ett raseri, om än väldigt samlat. En smäll i en badrumsdörr, en stund längre än en evighet av tystnad. Efter det kom hon ut i köket igen, satte sig vid bordet och åt sin portion av middagen under sammanbiten tystnad. Inte ett ljud. Inte en blick. Inte en enda förnimmelse av att hon uppmärksammade hans existens i rummet.

När middagen kort därefter var över försvann hon in i sovrummet och stängde dörren om sig. På dörren fanns en lapp upptejpad med det tydliga budskapet “Sov i gästrummet!”

Det här var en av de små berättelserna han delade med sig av om kvinnan i hans liv. Hon som inte längre fanns att tillgå och som han intalade sig och försökte intala mig att jag skulle ersätta. Hon som jag i hans tycke aldrig kunde leva upp till eller ens vara hälften så mycket kvinna som vad jag än tog mig för. Trots att mitt intresse för materiell status är betydligt mindre än vad hennes verkar ha varit, men det kanske till sist var det som var felet – jag gick inte att köpa.

lite som tuggummi i cerebrala cortex

Posted on by
Reply


Han klättrar omkring i mitt medvetande, viskar lite i bakgrunden nu när jag som mest behöver fokusera, får mig att rodna, kittlar lite i maggropen, får mig att sitta och le lite i smyg. Allt det där gör han när vi inte har någon direkt kontakt med varandra. Jag får inte läsa in för mycket i det här. Jag får inte börja ge mig ut på långa äventyr i luftstadens rike. Jag får inte bygga nya luftslott.

Men det är lite svårt att låta bli. På samma sätt som det är svårt att inte tänka på honom, nu när jag som mest behöver tänka på annat.
Det är ändå skönt att jag inte måste låta bli att tycka om.


man ska inte begränsa sig för mycket

Posted on by
1

Jag är säkert inte den enda som har sett dem. De där människorna som går och håller varandra i handen på stan, ser äckligt lyckliga ut och fullkomligen dränker varandra i kärleksfulla blickar! Ibland undrar jag om jag är den enda som sätt hur fula många av de är. Inte så att den han är snygg och hon är ful eller tvärtom, utan sinsemellan är det ganska jämt skägg. Båda ser ut som stryk.

När jag konstaterat det brukar jag undra om det är så att kärleken verkligen är blind och i många fall menar jag TVÄRBLIND eller om dessa människor helt enkelt bara har insett sina begränsningar. Än roligare är det att höra dessa människor försvara sitt val. Många gånger med kommentarer som “Han är snäll i alla fall” eller liknande som i stora drag tyder på att “jag har insett mina begränsningar”.

Dagar som idag när jag kommer hem och inser att håret står åt alla håll, fluffet i midjehöjd känns lite fluffigare än vanligt och sminket står kvar i badrumsskåpet alldeles bortglömt, finns det säkert flera som skulle vilja skrika; “Men va fan! Du är väl inte så jävla snygg du heller!”

Jag håller i och för sig med om det, tillfullo! Men något så trivialt hindrar mig å andra sidan inte från att vara kräsen. Det hindrar mig definitivt inte från att låta bli att förlika mig med någon som bara nästan är vad jag söker. Nästan räcker inte. Eller som pappa så klokt sagt vid flera tillfällen “Nästan finns inte, endera så är det si eller så är det inte så – men det kan inte vara NÄSTAN”.

I den här situationen är det extra känsligt. För här handlar det om frågan; “Hur ska jag kunna vara tillfreds med mig själv och nöjd med att ha accepterat något som egentligen inte är vad jag vill ha?” Det är lite som att ha bestämt sig för att äta trerätters på lyxrestaurang till middag men sedan istället välja att vara nöjd med en sunkig pizza från sluskpizzerian nere på hörnet.

För inte så länge sedan kom någon dragandes med en av världens urgamla floskler och menade lite klämkäckt att “Sikta mot stjärnorna så landar du ibland molnen!” och det är nog den taktiken jag tänker hålla mig till.

För så är det, jag är varken snygg eller begränsad! Så till det att jag möter någon som lever upp till gränslösheten får det helt enkelt gå bra på egen hand. Dags att köpa nya batterier!


Så skönt att O-ljudet är borta..

Posted on by
Reply

Jag lyckades få ordning på det. Ljudet lämnade min dator i mitten på juni och då hade jag varken tid eller ork att leta efter det. Sedan dess har jag levt med alternativa lösningar för den musik som normalt pryder min vardag. Det har varit i form av iPod Shuffle, iPod Nano, gamla CD-skivor i DVD-spelaren med ljud strömmande ur TVn och en och annan FM-kanal i mobilen. Det var en lättnad att äntligen ha hittat rätt inställning och återknyta bekantskapen med iTunes och till viss mån även YouTube (Spotify har jag än så länge aldrig ens hälsat på och än mindre bekantat mig med).

I den återfunna sinnesron som musiken ändå ger faller sig tankarna lättare på plats och bildar de strömlinjeformade funderingarna jag trivs med. Efter att ha klättrat på lite länkar och läst Erik Laaksos ord “Människor har inte rötter, de har fötter.” börjar funderingarna gå till mina egna fötter, mitt eget liv och vart det har fört mig under de 30 år som hittills passerat. Det finns en del flyttande och en och annan resa i bagaget, och även i de stora beskrivningarna som omvärlden oftast får höra finns det små delar, minnen, människor, situationer som jag håller närmast hjärtat.

Ett spår av Tenacious D fångas upp av iTunes och jag återvänder till den lilla husfesten i Ballincollig, vid Carrigrohane Rd, väster om Cork i Irland. Det var ungefär tre veckor efter att jag landat på ön 2004 och en av mina nya arbetskamrater bjöd hem några av oss till fest.

Värdinnans pojkvän och hans kamrater turas om med gitarren, och någon som vill få damerna att rodna, tar sig ton och sjunger Tenacious D‘s “Fuck her gently”. Det fungerar, minst tre av flickorna i rummet rodnar, dock är jag lite för svensk för att lyckas med det. Istället sitter jag där tyst, sneglar lite förstulet på den av grabbarna jag finner mest intressant, spännande och attraktiv. En nonchalant byggd man, silvergrått kort hår, varma ögon och ett pojkaktigt leende.

Kvällen går, festen blir sådär som fester brukar. Människor blir mer eller mindre berusade, en del röker något som jag inte ens bryr mig om att fråga vad det är, jag vet redan och jag är inte intresserad av det. En kontakt med tidigare nämnt span uppstår vid pianot som står i köket. Vi hittar noterna till Abbas “Fernando” i en bok som ligger där. Mitt försiktiga klinkande för att hitta tonerna kompletteras med hans färdigheter i att faktiskt spela instrument. Vi sjunger lite av den, jag fyller i det jag minns av de svenska orden. Emellanåt hittar jag på vad som helst som låter passande, han har ju ändå inte en aning. Energierna sprakar i luften.

Det visar sig att han är jämngammal med mig, kanske t.o.m. året yngre, trots hårfärgen. Energierna sprakar. Vinet är uppdrucket. Kvar inom räckhåll finns bara spännande, fuktiga, åtråvärda läppar. Jag testar gränserna. Det slår gnistor och jag tänker i tysthet att det är då för väl att alla andra sitter i vardagsrummet.

Resten av minnena är dimmiga, och vore de inte det hade jag behövt censurera. Jag vaknar nästa morgon i huset. Jag for aldrig hem. Frukosten genomfördes med största försiktighet och respektfullt planterad obekvämlighet. En snabb kyss utanför innan jag tog taxin hem och ett kort löfte om att vi skulle höras var slutet på den romansen. Veckan efter flyttade han till London.

Idag minns jag inte ens vad han heter. Jag minns bara hettan, spänningen och spelandet på min svaghet för gråhåriga män. Skulle jag kunnat uppleva situationen igen hade jag inte gjort något annorlunda. Om jag hade fått chansen att älska honom en dag och aldrig någonsin igen så hade jag nog tagit den, och som nu, bevarat det som ett vackert minne.


En ring på fingret

Posted on by
1
På min högra hands ringfinger sitter en silverring, en Claddagh. Den har funnits i min ägo sedan 1996, då kvinnan som kallar mig sin syster tog den med sig från den gröna ön. Året efter reste jag själv dit för första gången och stannade närmare ett år.

Emellanåt förvånas jag över ett ringen nu sitter där den gör. Den har försvunnit i perioder, men alltid kommit fram igen. Den har blivit upphittad på de mest underliga platser, däribland i springan till en hissdörr i Dun Laoghaire och på något vis känns det som den alltid kommer hitta mig, oavsett hur eller var jag förlorar den. Förra sommaren konstaterade jag dessutom att bandet gått av och lämnade därmed in den på lagning. På så många fler sätt än jag egentligen kan förklara är den speciell, inte bara för att en Claddagh i sitt ursprung har en historia, utan även för de historier jag har fått att knyta till just den här.

Legenden bakom ringen, det lilla jag minns av den, talar om en prins som lät smida den till den mö han älskade, dottern till en bonde. Symbolerna valdes med omsorg för att visa flickans far att hans avsikter var sanna och vördnadsfulla. Hjärtat var en symbol för den sanna kärleken, ovanpå detta placerades lojalitetens krona och detta hölls sedan samman av vänskapens utsträckta händer.

Traditioner har sedan uppstått under alla år som ringen funnits, och för många används den som en vigselring. Det finns också ett mönster för hur man bär den. Ringen avslöjar alltså om man är i en relation och vilken nivå den i så fall har nått. Så länge ringen stannar på högerhanden går det att urskilja om bäraren är singel eller inte. Pekar spetsen på hjärtat in mot handen tyder det på att hjärtat är upptaget, är den däremot vänd åt andra hållet finns ingen som håller hjärtat fången.Sitter ringen på vänsterhanden, pekar hjärtspetsen självfallet inåt och äktenskapet är fullbordat. Det här är främst irländska traditioner och jag vet inte hur många som bär den i Sverige, men visst några få av oss finns garanterat. Och visst händer det att jag ibland önskar jag hade en orsak att åtminstone vända på den.